En medelålders man, som fick morfinplåster för sina ryggproblem gick till doktorn, för han hade börjat få minnessvårigheter och koncentrationsproblem.
Doktorn utförde olika tester och konstaterade att mannen hade alzheimer. Skickade sedan ett brev till honom med diagnos samt recept på alzheimermedicin.
Mannen klagade sedan för en sjuksköterska, att han inte hade blivit bättre trots medicinering. Hon gjorde sedan om testerna och kom fram till att han inte alls led av alzheimer.
Sedan följde man upp sjuksköterskans upptäckt med en neuropsykologisk utredning där det konstaterades att hans minnes och koncentrationssvårigheter troligen var en biverkning av medicineringen.
Socialnämnden konstaterar att den läkare som först behandlade mannen inte gjorde den vidgade utredning som alltid ska göras innan man slår fast en demensdiagnos, och att han inte följde praxis att alltid meddela demensdiagnos vid en träff i hemmiljö med patient och anhöriga. Socialnämnden är därför kritisk till hur läkaren skött sitt uppdrag. Och förväntar sig att läkaren blir mer noggrann i framtiden och ”vinnlägger sig om att arbeta med den noggrannhet och omsorg, som patientens tillstånd kräver”. Läs mer
