Musiklärare med hyperakusi botad med homeopati

1
30
Print Friendly, PDF & Email

 

Intressant patientberättelse om en man som fick homeopatisk behandling för att stärka sitt allmäntillstånd mot cellgiftsbehandling. Han blev inte bara stärkt han blev också botad från sin ljudöverkändlighet, som han lidit av i nio år.

 

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 23.24.06– Hösten 2005 drabbades jag av ”Extrem ljudkänslighet”- ”Hyperakusi”. Jag skulle fylla 60 år och stortrivdes med mitt arbete som gymnasielärare i musik på ett estetiskt program. Min specialitet var att leta efter musik från olika länder, kulturer, tidsåldrar och stilar för att lyssna av den, skriva ner den på noter och därefter låta mina musikanter framföra den.

Efter några veckors uppladdning inför en konsertserie fick jag plötsligt ont i öronen av det starka ljudet och var tvungen att få en ersättare. På premiärmorgonen blev jag plötsligt uppringd och ombedd att komma och dirigera kör och orkester. Jag gjorde det, men det var en plåga. Morgonen efter sista föreställningen kunde jag inte tåla ens svaga ljud. Vardagsljud såsom plaskande vatten, bestick mot tallrikar, röster och tidningsprassel gjorde ont, kändes som nålstick i trumhinnan. Toner från radio eller TV var omöjliga att stå ut med. Jag fick ha hörselskydd på mig hela tiden.

Min familj och närmaste omgivning var mycket förstående och hjälpsam och vande sig vid att jag var tvungen att tacka nej till bjudningar, avstå från besök på teatrar, biografer, konserter, restauranger och att över huvud gå på en trafikerad gata. Blotta tanken på att flyga, åka buss eller tåg fick mig att rygga tillbaka.

Läkare och psykologer på både små och stora sjukhus har försökt hjälpa mig med olika idéer och terapier, från bettskenor och KBT till hörapparater, men utan resultat. Alternativ vård av olika slag har förbättrat mitt allmäntillstånd, men ingen har kunnat lova någon förändring av mina öronproblem.

Under nio år har jag sakta blivit bättre, tålt svaga ljud och har inte varit så rädd längre för att något plötsligt ska låta och göra ont. Jag har sällan haft på mig öronskydden hemma, utom när barnbarnen kommit på besök. Fortfarande har jag inte kunnat besöka någon offentlig plats inomhus eller med okontrollerbar ljudnivå, utom möjligtvis med hörselskydd. Socialt har min tillvaro varit mycket begränsad.

Hösten 2014 fick jag besked om att jag hade ”elakartad” cancer i lymfkörtlarna. Hur hantera detta? Som nyinflyttad till Norrköping fick jag tips om en duktig homeopat som heter Gunnar Jansson. Han skulle kanske kunna förbättra mitt allmäntillstånd och därmed lindra upplevelsen av alla cellgifter.

Under första besöket hos Gunnar Jansson berättade jag om min ljudöverkänslighet under nio år och han frågade direkt varför jag inte hade kommit till honom tidigare. ”Jag har inte känt till dig,” svarade jag. ”Flera med dina problem har blivit hjälpta,” svarade han. Ja, ja, tänkte jag. Jag fick några ”sockerpiller”, tog dem och åkte hem.

Nästa kväll medan vi satt hemma och pratade kom jag på att det var ganska tyst runt mig. Vad hade hänt? Ganska tyst i öronen, bara lite sus av det vanliga bruset. Tillfälligheter, tänkte jag, det kan gå upp och ner. Och det gjorde det men under några veckor blev allt betydligt bättre.

Min familj var glatt förvånad över att jag inte tycktes märka när de råkade slamra till, hosta eller skratta. Jag kunde börja lyssna på musik, och även spela korta stunder på något instrument utan att tonerna lät fel eller gjorde ont. Förut lät det skrap, skrap och även bakgrundsmusiken i TV var jobbig.

Nu när min cancerbehandling snart är över och att jag, som jag hoppas, ska kunna börja leva som vanligt, längtar jag efter att kunna gå på konserter, teater, bio och restauranger och ta del av ett normalt umgängesliv igen. Efter nio år!
Jag är mycket förvånad, imponerad och tacksam över det min homeopat Gunnar Jansson har åstadkommit.

Varför har inte någon av alla så kallade ”specialister” som jag mött under så många år kunnat tipsa mig om homeopatins krafter.

”Sockerpiller”, ”placebo” och ”ovetenskapligt” säger rädda, fyrkantiga och ensidiga representanter för vår sjukvård. Varför törs de inte samarbeta med den väl beprövade alternativmedicinen? Är det bara krassa ekonomiska intressen eller är det också en fråga om vem som ska ha makten över människor?

Under ett liv som musikdirektör, med musik av olika slag som arbete och hobby, har jag sällan tyckt att ljudnivån varit för stark. Inte ens då jag varit mitt i en stor karnevalorkester, där alla försökt överrösta varandra, eller stått framför en stor kör- och orkester och repeterat timme efter timme, hade jag något problem med ljudnivån. Endast vid de tillfällen då elektriska instrument med förstärkare användes började ljudbilden kännas okontrollerbar och man kände sig utlämnad till ljudtekniker, ofta placerade flera meter ifrån de spelande. Då kunde det kännas som om man blev lomhörd, men endast i början, för efter en stund hade man vant sig. Efterhand, under årens lopp, blev nästan varje repetition med efterföljande konserter alltmer elförstärkta.

För de flesta ungdomar är nästan all musik elförstärkt, antingen i hörlurar eller i högtalare. De har blivit alltmer beroende av bakgrundsljud. Man talar om en ”elsmog” som blir allt intensivare och den bidrar nog till att allt fler blir elkänsliga eller får problem med hörseln. När jag har frågat forskare på ett universitet om elallergiproblem har de svarat ironiskt med att de inte finns bevisade. De har hänvisat till, till exempel, en undersökning från 90-talets början, alltså innan IT-ruschen tog fart på allvar hos vanliga människor. Ändå vet vi att många inte mår bra trots all vår fantastiska välfärd. Varför? Är forskningen verkligen så fri och oberoende som det ofta påstås?

Min cancerbehandling har fungerat väl, som jag nu hoppas. Jag har haft stort förtroende för min läkares och mina sjuksköterskors kunskaper och försök att ge mig den bästa personligt anpassade vård som står till buds. Behandlingen har inte heller varit så plågsam som andra har förvarnat mig om att den skulle vara. Jag har, åtminstone de första veckorna innan gifterna tog ner mig på allvar, kunnat leva som vanligt. Mest har jag varit otålig och längtat efter den dag då jag kan slippa tabletter, sprutor och gifter, för att inte tala om att kunna äta vanlig mat! Hur stor del av mitt relativa välmående beror på Gunnar Janssons så kallade sockerpiller? En mycket stor del, tror jag!

M.K i Norrköping

 

1 KOMMENTAR

  1. Hej! Så härligt att du blivit bra! Det har jag också blivit 2 gånger från min hyperakusis med hjälp av homeopati. Dock råkade jag utsättas för alltför mycket ljud under behandlingen och senast blev jag först jättebra och sen fick jag alltför stark dos och blev riktigt dålig. När jag nu i samband med healingmeditation fick alltför kraftig utrensning är jag nu dålig igen… Hoppas att det ger sig….

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.