Urtinktur och D30 botade lever-inflammation i USA på 40-talet

Uppdaterad 23.03. Många tror att den homeopatiska medicinen alltid måste vara skakad och spädd, för att vara ett homeopatiskt medel. Men detta är faktiskt inte alltid sant.

Den stora grejen inom homeopatin är likhetsprincipen. Att de symptom medlet kan orsaka hos en frisk, samma symptom kan det bota hos en sjuk. Vilket alltså innebär att även opotentierade medel kan i vissa fall bota under förutsättning att de ges enligt likhetsprincipen.

Följande patientfall kan visas som exempel på att det går utmärkt att använda urtinkturer vid behandling av sjuka människor och anses fortfarande vara en homeoatisk behandling.

Det är en berättelse om en kvinna som har leverinflammation och mjältförstoring med gallstenar. Texten är utskriven från Homeopatisk Journal årgång 1948 nr 2, där Annie Nygren berättar om sin studieresa till Amerika. Hon studerade bakteriologi och laboratoriearbete under fem månader och arbetade tre veckor på Hahnemann Medical Hospital i Philadelphia som laboratorietekniker. För att därefter åka vidare och göra studie besök på andra sjukhus och även hembesök hos sjuka människor.

Annie Nygren skriver bland annat i ”Homeopatisk Journalen”:

Under min resa kom jag till den uppfattningen, att de amerikanska homeopaterna i stor utsträckning använde sig av höga potenser. I en del akuta fall ordinerade man urtinkturer. Komplexmedel förekomma ej så mycket. Jag fick vid ett tillfälle följa behandlingen av ett svårt fall av leverinflammation, mjältförstoring och gallsten samt stark acidosis.

Det tog fyra veckor och under hela tiden fick patienten ligga till sängs i sitt hem, där vi besökte henne varannan dag. I början hade hon svåra plågor i hela buken. Levern verkade ansvälld till dubbla storleken, och mjälten var så öm, att patienten knappt tålde täckets tryck.

De två första veckorna koncentrerades behandlingen på att häva inflammationen i lever och mjälte och få dessa körtlar i normal storlek. Vid varje besök togs utstrykningsprov.

Efter två veckor var tillståndet betydligt bättre, men så med ens började andra besvär tillstöta. Det kom så småningom fram att patienten för cirka 20 år sedan haft gonorré, som tydligen inte behandlats på rätt sätt. Ett slidprov visade G.C. som nu även måste tagas under behandling och sex dagar senare kunde vi sätta in behandling mot gallstenarna, som drevos ut på tre dagar. Den tredje natten kom några av de största stenarna, varvid den sjuke svimmade av smärtor. Jag var hos henne då, ty under detta stadium tordes vi inte lämna henne ensam om det skulle inträffa något.

Efter detta gick tillfrisknandet fort, hon kunde äta något och börja vistas uppe några minuter dagligen. Efter fyra veckor var hon på benen och efter ytterligare tre veckor började hon arbeta. Men dieten fick hon även i fortsättningen vara mycket noga med.

De medel, som kom till användning var Hydrastis, Chelidonium, Thuja, Bursa pastoris, Bellis perennis, Pulsatilla, Bryonia, samtliga i urtinkktur. Ett medel användes i D 30, nämligen Euonyminum. Dessutom gavs en oljekur och lavemang.

Avskrivet av Marina Szöges ur ”Homeopatisk Journal” årgång 1948 nr 2

Reflektion i efterhand: Men samtidigt nu när jag har skrivit artikeln klar så undrar jag om det ändå inte var en blandning av örtbehandling och homeopati. Men det jag kan säga är att hellre skulle jag bli botad av en doktor som kom hem till mig med urtinkturer och litet homeopati än att få dagens teknikskadade sjukhusvård.