Akupunktur erkändes år 1994 av svensk hälso- och sjukvård. Kiropraktorer och naprapater har varit legitimationsyrken sedan 1990-talet. Vad gjorde att de här alternativa behandlingsmetoderna godkändes?
Av Margot Granvik, vetenskapsjournalist och klassisk homeopat
Kjell Asplunds aktuella utredning om komplementär- och alternativmedicin, den så kallade KAM-utredningen, har flera uppdrag. Ett av uppdragen är att föreslå en policy för hur KAM-metoder ska utvärderas för att sedan eventuellt införas i hälso- och sjukvården.
I KAM-utredningen går Asplund igenom vad som gäller för de KAM-metoder som idag finns inom sjukvården och hur det gick till när de godkändes.
År 1994 accepterade Socialstyrelsen akupunktur som metod för smärtlindring. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer rankas akupunktur som medelhögt till lågt mot biverkningar av cancerbehandling och lågt vid illamående hos patienter i palliativ vård. Enligt riktlinjerna behövs mer forskning om akupunktur vid missbruk, och för att behandla sjukdomar i rörelseorganen.
Utredaren konstaterar att akupunkturverksamheten väcktes till liv i kinesisk sjukvård efter revolutionen och började anammas av rika länder på 1970-talet. Han pekar på faktorer som bidrog till införandet i svensk sjukvård:
- Akupunktur introducerades i svensk hälso- och sjukvård som en biomedicinsk metod, utan att kopplas till kinesisk filosofi.
- Akupunktur är den KAM-metod som det gjorts mest forskning på, även svensk forskning.
- Det fanns ett brett engagemang för akupunktur hos fysioterapeuter som drev på.
Asplund anlägger också ett internationellt perspektiv och konstaterar att det finns en kinesisk politisk strategi för att sprida akupunktur och andra traditionella kinesiska behandlingsmetoder. Enligt Asplunds uppgifter har Kina har slutit avtal med 86 länder och regioner om att främja traditionell kinesisk medicin, inklusive akupunktur. En svensk delegation med bland annat Socialstyrelsen var på besök i Kina år 2015. Stockholms och Östergötlands landsting undertecknade då samarbetsavtal. Kina etablerar TCM-centra över världen. Enligt WHO utövas akupunktur i 80 procent av WHOs medlemsländer.
Övriga metoder som vunnit insteg i svensk sjukvård som utredaren nämner är mindfulness, qigong, hypnoterapi, musikterapi och ketogen kost vid svårbehandlad epilepsi. Han finner varierande vetenskapligt underlag för metoderna, och också att exempelvis akupunktur och mindfulness används vid långt fler tillstånd än vad som anges i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Enligt utredaren har KAM-metoder accepterats av sjukvården bland annat för att det finns svensk forskning på metoden, att vårdprofessionen engagerat sig, att det finns ett brett samhällsintresse och intresse för österländsk medicin, samt att både Kina och Indien är offensiva.
Här konstaterar Asplund att motsvarande intresse hos sjukvården för att ta upp system med europeiskt ursprung: som homeopati och antroposofi – båda födda i Europa – inte utvecklats på samma sätt!
Asplund pekar också på faktorer som kan hindra att KAM-metoder införs. Hit hör rimlighetsprincipen, som går ut på att det måste finnas en rimlig/trovärdig förklaring till att metoden fungerar. Enligt kritiker till KAM-metoder bör förklaringar bakom en behandlingsmetod utgå ifrån biofysik, biokemi, fysiologi eller psykologiska skeenden. Detta innebär att teorierna bakom metoder som exempelvis homeopati, reiki och irisdiagnostik betraktas strida mot etablerad vetenskap.
Asplund påpekar dock att man numera inom Evidence Based Medicine, EBM, tonar ner betydelsen av trovärdiga mekanismer om hur en viss terapi fungerar. EBM fäster mindre avseende på laboratorievärden än på effekterna av utfall för patienten, som överlevnad, återinsjuknande, funktion och livskvalitet.
Ett exempel på en terapi som är mycket effektiv – och där verkningsmekanismerna fortfarande inte är helt kända – är den nobelprisbelönade behandlingen med läkemedlet artemisinin mot malaria.
Fler exempel som gör att KAM-metoder inte införs är att det saknas fanbärare, dvs profilerade medarbetar i hälso- och sjukvården som förespråkar KAM-metoden, samt att det saknas starka patientorganisationer.
Kiropraktorer och naprapater har varit legitimationsyrken sedan 1990-talet. Asplund konstaterar att Socialstyrelsen inte tagit ställning till naprapati eller kiropraktik i sina nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar. Landsting och regioner har ändå skapat en relation till dessa utanför den offentligt drivna vården. Enligt utredaren anställs dessa yrkesutövare sällan inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Däremot handlas deras tjänster upp i avtal eller ingår som privata tjänster i sjukvårdsförsäkringar, samt i företagshälsovård.
Asplund pekar på är att när en KAM-metod införs är det vanligen hälso- och sjukvårdspersonal som utbildas och utövar KAM-metoden, vilket inte alltid blir helt lyckat. När det gäller akupunktur har Svenska Akupunkturförbundet ifrågasatt säkerheten och effektiviteten av behandling som ges av snabbutbildad hälso- och sjukvårdspersonal.
KAM-utredaren lyfter också att ansvarsfrågan är oklar när icke-legitimerad personal engageras i hälso- och sjukvården, exempelvis genom avtal.
Ett av regeringens uppdrag till utredaren var att föreslå en policy för hur KAM-metoder kan utvärderas inför att eventuellt införas i svensk hälso- och sjukvård.
Utredningens förslag är att samma system som används idag för metoder inom hälso- och sjukvården också ska användas för att utvärdera komplementära och alternativa metoder.
Hur ser då systemet ut?
Det är ett system med modeller och kriterier. Först ska syftet identifieras, som akupunktur vid förlossningssmärta. Sedan bedöms tillståndets svårighetsgrad i tillståndet, nyttan för patienten i form av överlevnad, lidande, livskvalitet med mera. Vidare kostnader i relation till effekter. I de olika stegen vägs vetenskapligt underlag in. Hela processen är stramt inramad av principer om människovärde, som hänsyn till patientgrupper som inte kan föra sin egen talan, etcetera.
Kan homeopatin bli erkänd av svensk hälso- och sjukvård? Läs mer på KHY:s hemsida
