Kommande ny bok ”Homeopati enligt Hahnemann” av Gert Eselböck

Constantin Hering föddes 1800 i Sachsen och flyttade på 1830-talet till Amerika. Han bosatte sig i Filadelfia, där han dog 1880. Han bidrog avgörande till homeopatins blomstring i Europa och Nordamerika under åren 1830 – 1880.

Ställer man sig frågan vad som utlöste den efterföljande nedgången av homeopatin i början av nittonhundratalet, finns det idag åtminstone två svar: för det första så upplevde den så kallade naturvetenskapliga medicinen ett enormt uppsving, och för det andra splittrades homeopatin upp i flera riktningar. Deras exponenter var sinsemellan mycket oeniga och bekämpade till och med varandra, ett problem som tyvärr även nu förtiden är en svaghet inom vårt fackområde.

Constantin Hering blev framför allt känd för en, efter honom uppkallad, regel som med Pierre Schmidts ord lyder så här: ”Vid ett äkta botande försvinner symptomen uppifrån och nedåt, inifrån och utåt och i omvänd kronologisk ordning”. Hering kompletterade sin regel även med en mindre känd anvisning beträffande symptomens rangordning: ”the latest symptoms have thus the highest rank in deciding the choice of a remedy” (de senast uppstådda symptomen intar högsta rangordningen vid valet av ett läkemedel).

Enligt C Lucae framställs Herings regel av många utbildare som en av de viktigaste riktlinjer inom den homeopatiska teorin. Så skriver till exempel Gerhard Köhler i sin lärobok: ” följer läkningen Herings lag, så kan man avvakta och vänta sig en god terapiframgång. Motsatsen däremot kräver en bättre terapi”. Vithoulkas stödjer rent av hela sin teoretiska konstruktion (kägelmodellen) på ”Herings lag” och gör följande tillägg till Pierre Schmidts formulering: ”läkningen framskrider genom en förbättring på det inre planet och åtföljs i sista stadiet av ett hudutslag eller en utsöndring från hud eller slemhinnor”.

Tyvärr så har det visat sig i praktiken att bara en liten procentsats av läkningsförloppen faktiskt överensstämmer med lagens klara linje. Trots skillnaden mellan teori och praktik har man ännu så länge inte undersökt lagens egentliga källor.

Grunderna till ”Herings Lag” lades redan 1835 av Hahnemann, när han skriver i ”Die Chronischen Krankheiten”: ”nyligen uppstådda symptom av en (—) kronisk sjukdom botas alltid först under en homeopatisk kur. De äldsta, oförändrade och mest varaktiga besvären botas sist och bara när alla övriga besvär har gett vika och hälsan är nästan helt återställd”.

Constantin Hering skrev förordet till den 1845 publicerade, amerikanska utgåvan av ”Die Chronischen Krankheiten”. Där ger han synpunkter på läkningsförloppet: ”Varje homeopat måste ha iakttagit, att smärtorna förbättras uppifrån och nedåt och sjukdomen inifrån och utåt. Detta förklarar, varför kronisk sjukdom – efter grundligt botande – alltid slutar med ett hudutslag, som dock skiljer sig från patient till patient. Det genomgripande botande av en i organismen vitt förgrenad kronisk sjukdom visar sig genom en avlastning av de mest livsviktiga organen; lidandet försvinner enligt samma ordningsföljd som organen har drabbats. De livsviktiga organen avlastas först, de mindre viktiga sedan och huden avlastas sist”.

Hering drar en klar linje mellan smärta och sjukdom. Medan smärtan lättar uppifrån och nedåt, så gäller för sjukdomen riktningen inifrån och utåt. Han tillägger även att en framgångsrik behandling alltid slutar med ett hudutslag, ett påstående, som i detta sammanhang inte går att hitta hos Hahnemann.

I anslutning härtill använder Hering för första gången termen ”ordningsföljdens lag” (law of order). Han anser även att ”lagen” om läkningens ordningsföljd förklarar varför vissa hudutslag är tämligen behandlingsresistenta, medan andra försvinner relativt snabbt. Det är dock inte sannolikt att Hering med sin formulering ville fastställa en ny princip med samma dignitet som simileregeln.

Tjugo år senare uttalade sig Hering än en gång om sina tankar kring läkningsförloppet. I sin uppsats “Hahnemann ́s Three Rules Concerning the Rank of Symptoms” anser han, att kronisk sjukdom huvudsakligen skall behandlas med medel som verkar i motsatt riktning till sjukdomens utvecklingsförlopp. Han menar också att Hahnemanns samtliga antipsoriska medel uppfyller detta kriterium. Här blir det tydligt att Hering inte på något vis ville formulera nya lagar, utan att han snarare ville komma med praktiska anvisningar.

Därefter upprepar Hering Hahnemanns iakttagelser när han tydliggör att: ”symptom som uppstod för kort tid sedan, avtar först och äldre symptom försvinner sist”. Han utvidgar erfarenheten med slutsatsen: ”följaktligen har de senast uppkomna symptomen den högsta rangordningen vid valet av ett medel” (se även kapitel 6, symptomens rangordning).

1875, fem år före sin död skriver Hering på nytt om symptomens betydelse. ”Enbart sådana patienter är verkligen botade och förblir friska, som blir kvitt sina symptom i omvänt kronologisk ordning”. Här framhävs endast hur viktig symptom tillblivelsens kronologiska ordning är och andra regler är det inte längre tal om.

Enligt C Lucae, som gjorde en omfattande undersökning i ämnet, myntades begreppet ”Herings Lag” för första gången av J T Kent 1911, fastän innehållet var känt tidigare. Kent påstår att begreppet inte finns i Hahnemanns skrifter, vilket i viss mån faktiskt är fel. Han måste ha förbisett att Hahnemann redan 1828 (CK) hade funderingar kring läkningsförloppets kronologiska ordning (se ovan).

Hur Kent kom fram till den nu vedertagna formuleringen av Herings Lag hänger – enligt Lucae – till stor del ihop med omständigheten att Kent på sin tid var anhängare av Emanuel Swedenborgs (1688 – 1772) mystiska lära. Framför allt tankarna i Swedenborgs bok ”Himmel och Helvete” har inkorporerats i Kents verk och haft stor inflytelse på tillblivelsen av ”Herings Lag”.

Märkligt nog hänvisar Kent aldrig till Swedenborg, trots att han ibland ordagrant återge hans text. Enda undantaget är en anmärkning i ”Lectures on Homoeopathic Philosophy”. Här bekräftar Kent indirekt att han ”genom förtrogenhet med Swedenborg” har dragit slutsatser som styrker hans teorier. Därmed blir det tydligt att Kent har blandat Hahnemanns och Herings iakttagelser med Swedenborgs teorier. ”Herings Lag” i dess nuvarande utformning är således en teoretisk konstruktion av Kent och inte alls resultatet av praktisk erfarenhet.

Konsekvensen för terapin:

I vår litteratur står det förhållandevis litet om tillförlitligheten av ”Herings Lag”. Symptomens försvinnande i kronologiskt omvänt ordning vid en lyckad behandling är det enda konkreta man kan återfinna hos Hahnemann och Hering. Hering kompletterade sin regel med en viktig anvisning beträffande symptomens rangordning. Anvisningen har praktisk betydelse, framför allt när patienten presenterar en relativt omfattande och rörig symptombild.

Det rör sig om en 41 år gammal kvinna, som lider sedan ett år tillbaka av magbesvär. Gastroskopin visade ingenting, så hon fick diagnosen gastrit och läkaren skrev ut Omeprazol (en protonpumpshämmare). Hon säger att hon inte tål medicinen, och därför vill hon få hjälp genom homeopati.

Besvären började för ett år sedan efter en misslyckad relation. Det hela sprack på grund av hennes svartsjuka och att hon kände sig väldigt kränkt.

Hon besväras av kraftig halsbränna och uppstötningar ”som smakar mögel”, med en känsla av kyla i magen. Kväljningarna och illamåendet blir bättre av mat. Efter maten känner hon sig uppblåst och hon är torr i munnen. Trots besvären har hon god aptit.

Hon avskyr mjölk som tidigare var hennes älsklingsdryck.

Hon har alltid varit en mycket känslig person och minsta småsak får henne att gråta. Hon tar åt sig lätt och är alltid stressad. Under menstruation blir hon ofta väldigt deprimerad och då ”vill jag gå och dränka mig”. Hon är också känslig för minsta ljud.

Hon är mycket frusen och blir lätt förkyld, särskilt när hon får kalla fötter. Varje väderomslag känner hon i benen, som värker och blir svaga. Hon är alltid snuvig, näsan är täppt. Det har alltid kliat i hårbotten, river hon sig, svider det och gör ont.

Fallanalys:

För att inte förlora översikten tas bara medel i beaktande som på ett eller annat vis ”går igenom” fallet. Först analyseras fallet utan kronologisk ordning av symptomföljden.

Enligt Hahnemanns och Bönninghausens symptomordning skall alla symptom uppfylla kriterierna i § 153 och överst i rangordningen står beteendesymptomen.

Beteendeförändringar (§ 211):
Känslig för minsta ljud (KR, sida 79): asar, coff, nux vom, op, sil
Tar åt sig (prostration of mind, KR sida 70): apis, calc phos, lach, nux vom, op, sil Vill ta livet av sig under mens: (KR sida 85): merc, sil
Svartsjuka (KR sida 60): apis, calc p, hyos, ign, lach, nux vom, ph ac, puls staph

Därefter följer allmänna modaliteter och sequelae (§ 5, § 133):
Kränkning (KR sida 51): apis, calc p, hyos, ign, lach, nux vom, ph ac, puls, staph Aversion mot mjölk (KR sida 481): ign, nux vom, sil
Väderombyte försämrar (KR sida 1347): calc p, lach, nux vom, ph ac, puls, sil

Gynekologiska symptom, symptom av inre vitala organ (§ 94, CKR 1/120): Känsla av kyla i magen (KR sida 482): ign, lach, ph ac, sil
Kväljningar, bättre av mat (KR sida 526): ign, nat carb
Uppstötningar, ”mögliga” (eructations mouldy, KR sida 496): ign

Blir förkyld, när hon blir kall om fötterna (KR 1349): puls, sil

Symptom på kroppens yta (CKR 1/120):
Kronisk snuva (KR sida 326): apis, calc p, puls, sil
Klåda i hårbotten, värre när hon river sig (KR sida 128): sil