Christian Friedrich Samuel Hahnemann, Homeopatins grundare, född 10 april 1755 i Meißen, död 2 juli 1843 i Paris, fyller idag 265 år.
Vem var Samuel Hahnemann, homeopatins fader?
Samuel Hahnemann föddes i Meissen 1755, son till en fattig porslinsmålare. Den unge Samuel visade sig ha ett briljant läshuvud och en enorm självdisciplin.
Han studerade medicin vid Leipzigs universitet från 20 års ålder och studierna avslutades med doktorsexamen vid universitetet i Erlangen 1779. Men Hahnemann blev ingen vanlig läkare. Han var synnerligen otillfreds med sin tids medicinska vetande och läkarnas förmåga att bota sjuka. Han opponerade sig kraftfullt mot många vedertagna läkemetoder: mot de våldsamma åderlåtningarna, missbruket av laxering, mot kvicksilversublimat, blyplåster och -salvor, och inte minst mot att patienterna fick för starka och för många mediciner på en gång. Hahnemann ägnade sig därför alltmer åt kemi, som han hyste ett brinnande intresse för, medicinsk forskning och skriftställeri.
Han insåg tidigt att levnadsförhållandena intimt hängde samman med hälsan och propagerade för hygien, frisk luft och diet. Detta var någonting nytt för den tiden och resultatet blev att han utsattes för diverse angrepp och förföljelser från såväl läkarkåren som apotekarna.
Efter mycket sökande växte homeopatins lagar så småningom fram hos Hahnemann. 1808 skrev han i ett brev: ”Jag har nu sedan 18 år övergivit de gamla vägarna inom läkekonsten.” Han blev på det klara med att läkemedel noga måste utforskas och prövas på friska människor. Medlen måste ges var för sig och oblandade. Den etablerade läkekonsten, allopatin, byggde på trossatsen Contraria contrariis curantur dvs. ”motsats botas med motsats”.
Hahnemann myntade begreppet Similia similibus curentur dvs. ”lika bör botas med liknande”.. Detta innebar att han botade sjukdom med medel som, i outspädd form, själva kunde orsaka liknande tillstånd. Hahnemann gav medlen i oerhört svag dos och endast ett i taget. Den sjukes egna läkande krafter väcktes då till liv.
//Admin SFVH
