Artikel av Viktor Vallberg (1871 – 1967) som arbetade som präst och homeopat i Indal i Västernorrlands län. Han har författat ett 60-tal böcker, varav boken “Bliv din egen läkare”, där han skriver om homeopati, örtmedicin, vaccin och diet och livsföring. Här nedan en artikel, som han skrev någon gång början/mitten av 1900-talet.
De nödvändiga medlen
Viktor Wallberg ur ”Tidskrift för Homeopati” nr 3-4 2000.
Vid den tid, då homeopatin började sprida sig över landet försåldes även ett homeopatiskt ”husapotek” innehållande 40 sorter jämte en bok, som vägledning vid deras användande. Priset är bäst att inte nämna. Man kanske inte skall kalla det fel att det innehöll så många sorter. Emellertid får man anse det är otänkbart att människor, som betraktade sådana medel som en tillfällig hjälp, skulle arbeta sig igenom kännedom av alla dessa medel. Visserligen uppgår de medel, som prövats och använts till flera hundratal, men det må tillkomma specialister.
Jag skrev en liten bok för att förklara homeopatin och för att försvara den samt att så enkelt och klart som möjligt ge anvisning på de vanligaste medlen, visserligen 90 till antalet, men det angivande av endast deras huvudsakliga användning, vilket i högsta grad förenklar saken. Det har dock anmärkts att det är alldeles för mycket för att fatta vilken sort, som bör användas. Ja det kan dock anmärkas att det behövs en del övning och repetition, men det kan det vara värt.
Sämre kan man använda tiden. Här skall jag emellertid lämna anvisning på några medel, som borde finnas i varje familj.
Arnica, helst D6. Denna bör alltid omedelbart finnas till hands, om hjärnskakning skulle inträffa eller hjärnblödning, Genom denna skulle många fall av epilepsi eller svimningssymptom kunna förebyggas, Nu är det visserligen förbjudet att för någon annan ordinera något mot epilepsi. Men förebyggande medel är inte förbjudna.
Jag ska relatera ett par fall, Jag fick ett sjukbud till en barnaföderska, som höll på att förblöda, cykel ett par mil, gång från landsvägen en mil. Det var i Lappland. Familjen hade då en son på 12. Denne hade blivit nästan blind inom några dagar utan att föräldrarna kunde ange någon orsak och pojken kunde eller ville inte heller ange någon. Jag menade, att han hade fått ett slag i huvudet, syncentrum, men det bejakades inte. Jag uppmanade dem att föra pojken till läkare. ”Hur skall vi kunna det. Det är 13 mil dit, hästen går på skogen och vi har en mil till landsvägen”!
Ni skall få en medicin av mig för några dar. Gör den ingen verkan, så måste Ni till läkare. Fadern följde med hem, fick Arnica enligt antagandet av ett slag i bakhuvudet. Medicinen räckte en vecka. sedan kom fadern åter, Gossen höll på att få igen synen och nu hade han medgivit att en annan pojke hade kastat en sten, som träffade honom där. Efter ytterligare en vecka var han fullt återställd. Så mycket gjorde Arnica den gången.
Jag kunde redogöra för ytterligare ett alldeles analogt fall, då en gosse vid en rusning utför en backe fallit och slagit bakhuvudet i en hässja.
Det är emellertid något, som är vanligare än dessa båda fall, nämligen att en blödning uppstår till vänster i bakhuvudet, där balanssinnet är beläget, I detta fall kan epilepsi uppkomma, Så lång jag kunnat beräkna orsakerna till epilepsi, så beror mer än 75 procent på denna orsak. Därefter hur viktigt är det inte att barnen så vitt möjligt skyddas från fall och stötar i bakhuvudet samt att om detta skulle ske, genast ha Arnica till hands (5-6 piller var halv timme tre á fyra timmar). Helst Arnica-tinktur för baddning av det område där slaget träffat.
Den som upptäckte nämnda orsak till epilepsi och därmed balanssinnet var pastor Liljeqvist, varom han skrev i sin bok om ögondiagnosen. Efteråt utgav en läkare i Ungern, Bárány, en avhandling om saken. Han fick nobelpriset, Här var emellertid en upptäckt, som gjorts genom ögondiagnosen.
Belladonna. Detta är ett annat febermedel, men symptomen äro blossande hett huvud med yrande, spända ådror, där hjärninflammationer av olika slag kunna befaras. Kinderna blossande röda.
Aconitum är det förnämsta febermedlet. Bör därför alltid finnas till hands. Vid feber på grund av förkylning, vid halsfluss, influensa, reumatiska symptom, Vid hjärtklappning, Man tar 5-6 piller var halvtimma eller vid svårare symptom oftare under ett par tre timmar, sedan längre mellanrum, Vanligen somnar den sjuke efter bara ett par tre intagningar.
Hur överlägsen verkar detta medel kan ha, vill jag visa genom ett exempel. En av mina grannar, som fnyste åt homeopati, hade fått en svår influensa, fick medicin från läkare. Denna hjälpte ej, fick ny ordination av en annan läkare släkting, och där fanns säkerligen tro hos den sjuke, Men inte ens släktingen kunde hjälpa.
Åtminstone i det ena fallet var det salicyl, troligen även i det andra, Men nöden har ingen lag, I sju dagar hade grannen haft feber. Ej sovit på, som han sade, på fem dygn. Han hade nämligen sänt bud på mig och måste nu prova homeopatin.
Jag tog med några piller Aconitum, lade dem i ett glas vatten, satt kvar till de hade smällt. Föreskrev att intaga vattnet klunkvis under en timmas tid. Efter någon timme somnade han på torsdagskvällen, sov vill fredagsmorgonen, var på söndagen med vid gudstjänsten, åkte på tisdagen 5 mil cykel, förklarade att det hade skett ett verkligt under.
Någon månad därefter sutto vi, ett par och vi två och samtalade om homeopatin. Efter en stund lade även han sig i talet och yttrade ”Inte för att jag har någon erfarenhet. Men så mycket har man väl hört att det måste vara något med den”.
Bryonia. Särskilt vid lunginflammation i växel med Aconitum, framförallt den högra lungan. (Den vänstra Phosophor) Medel vid reumatiska åkommor, särskilt reumatisk feber och ledgångsreumatism jämte Aconitum. I allmänhet låga potenser.
Silicea. I en tidning läste jag för många år sedan, att någon i Amerika hade funnit ett förträffligt medel mot varbildningar. Detta medel är känt såsom det väsentligaste homeopatiska medlet mot varbildningar sen långt tillbaka på förra århundradet. Vid svårare varbildningar D200 (en tesked ett par tre gånger första dygnet) Även vid blodförgiftning jämte andra, som kan läsas i böcker.
Text av Viktor Vallberg
Avskrivet av Marina Szöges från “Homeopatisk tidskrift” årgång 2000. Artikeln ursprungligen publicerad i äldre tidskrift. Svenskan i vissa fall något moderniserad
Vad intressant! Viktor Vallberg är också författare till en skrift som heter ”Anmärkningar till riksdagsdebatten om vaccinationsfrågan vid 1912 års riksdag”. Där han har sammanställt ett antal vaccinskador och dödsfall efter vaccination ett inlägg i vaccindebatten redan 1912 alltså. Den finns på KB om någon är intresserad. https://libris.kb.se/bib/1641205
Tack för artikeln! Kan intyga om Silicea att 1982 fick min då 2 åriga son upprepade öroninflammationer och blev behandlad med penicillin utan framgång.
Efter ett förslag från en bekant fick han
Silicea D30 och har efter den kuren aldrig mer haft problem med öronen.
Rekommenderade det en gång till en väninna som hade haft ” migrän” i flera år. Förvånad kom hon efter några dagars användning o berättade att hon snytit ut ur näsan ett långt segt slem, och efter detta försvann huvudvärken.