”Blir glad när svårt sjuka blir botade”

– Det som driver mig är att se friska människor gå ut ur mottagningen. Det kan vara personer med kroniska sjukdomar, som inte har blivit bra inom vården, men som jag lyckas få friska.

Det lyser om Barbro Nilsson, sjuksköterskan som efter en olycka som gjorde henne sängliggande, upptäckte homeopatin och omskolade sig till klassisk homeopat.

Barbro Nilsson blev själv hjälpt av homeopati efter en olycka

– Jag blev påkörd av en granne och föll rakt i backen. Jag fick en hjärnblödning, en whiplash-skada, svårigheter att gå och att prata, samt en skada på synnerven. Min högra arm var helt förlamad. Jag var dålig i två år, tills jag kom till en homeopat och fick ett medel som tar bort blödningar i hjärnan.

– Det var som om det öppnades en helt ny värld och jag bestämde mig för att ta reda på vad detta var.

Varför kände vi inte till detta?

Barbro Nilsson hade arbetat som sjuksköterska sedan 1967, och arbetade som vårdlärare när olyckan hände.

– Att upptäcka homeopatin var som ett bombnedslag. Jag minns att jag tänkte att vad är detta som har undanhållits oss i alla år?

– Jag kunde inte få tillräckligt, och inte heller tillräckligt snabbt, så jag läste både en nybörjar- och en fortsättningsutbildning samtidigt. Det var helt fascinerande!

Barbro Nilsson hade då arbetat på sjukhus med olika inriktningar sedan 1967, som distriktssjuktsköterska i 15 år, och även som vårdlärare.

Skolmedicinen missar helheten

Hur skiljer sig den klassiska homeopatin från skolmedicinen?
– I dagens Sverige har sjukvården glömt människan. Man arbetar på löpande band och missar många gånger det lidande patienter bär på. Som homeopat arbetar man för att se hela människan – och vad som orsakar lidandet. När vi sett hela sjukdomsbilden söker vi det homeopatiska medel som bäst stämmer för just den patienten.

Barbro Nilsson beundrar homeopatins skapare, tysken Samuel Hahnemann som utvecklade den homeopatiska läkekonsten under 1800-talet.

– Han är en av våra större personer i historien. Han hittade naturens gåvor för oss att använda.

Men hon ser även nyttan med skolmedicinen.

– Ibland är sjukvården ett måste, som vid akuta sjukdomstillstånd, som när någon har lunginflammation eller hjärtinfarkt, eller för kirurgiska ingrepp. Och där har vi fortfarande en sjukvård i Sverige som fungerar.

– Min dröm är att få till ett samarbete mellan skolmedicinen och homeopatin. Vi skulle tillsammans kunna hitta rätt vårdnivå för varje sjukdom; som att hjärtinfarkten tas på akuten, men öroninflammationen på barn tar vi med homeopatin.

Läkare hinner inte

Många av Barbro Nilssons patienter berättar liknande historier om hur de blivit bemötta inom vården.

– Det jag ofta hör är av patienter är att de inte har blivit tagna på allvar. En patient sökte hos mig för att hela hennes buk hade svullnat upp. När hon först gick till doktorn så utropade doktorn: ”Du måste börja banta!” ”Men snälla du”, svarade hon, ”jag äter nästan ingenting”. Och när jag gick igenom vad hon åt så var det faktiskt så att hon knappt åt något.

– Hon hade blivit rånöverfallen på en bank och den chocken gjorde att hela systemet slutade att fungera.
– Idag är hon helt slät och fin om magen. Men än idag ser hon rött om hon tänker på läkaren som ansåg att hon skulle banta.

– Om någon säger att de inte äter något så måste man ta reda på om det är så. När hon talade om vad hon åt så var det praktiskt taget ingenting. Men läkare idag hinner förstås inte gå igenom sådant, åtminstone inte om de har 7,5 minuter på sig per patient, konstaterar Barbro Nilsson lite krasst.

– Det är klart att det finns läkare som fungerar bra och arbetar bra idag också. Det måste jag framhålla.

Vi måste alltid inge hopp

– En sak som jag tycker är ledsamt med sjukvården är att man tar bort allt hopp för patienten eftersom det sista som försvinner är hoppet.

– Jag hade en patient som hade skickats hem från sjukhuset med cancer i hela kroppen. Sjukvården tyckte inte man kunde göra något mer för honom. De gav honom 14 dagar, kanske tre veckor.

– Så han skickades hem med en hel kasse med mediciner. Hans fru ringde mig och när de kom till min mottagning fick hon nästan bära upp honom. Han var likblek, kräktes och kunde inte äta. ”Du har blodbrist!”, sa jag. ”Ja!”, svarade han.

– Så jag gav honom medel och dan därpå ropade han på sin fru: ”Blir det aldrig någon gröt idag, jag är så hungrig!”.

– Han hade övermedicinerats, men trots att han hade anemi så hade man ändå inom vården inte gett honom lite blod så att han åtminstone hade kunnat må lite bra under den sista tiden när man skickade hem honom för att dö.

– Han fick leva i två år, och han började jobba igen. Jag glömmer aldrig när jag såg honom ligga i sjuksängen, han hade två telefoner och arbetade för fullt. Han ville avsluta sina affärer och göra det bra för sina kunder. Det är något att se för en homeopat. Det känns bra!

– När han sedan skulle in på vårdhem sade han: ”Så mycket ni vet, får jag inte ta med homeopatiska mediciner så kommer jag inte hit.”

Sparar pengar åt samhället

Många människor med diagnoser som uppfattas som kroniska och obotliga har passerat genom Barbro Nilssons väntrum. Att många blivit helt botade innebär att en homeopat sparar rätt mycket pengar åt samhället

– Jag har arbetat som homeopat nu i 14 år. Totalt har jag säkert haft närmare 6 000 patienter. Jag har kanske haft uppåt 20 patienter med Chrons sjukdom, som har blivit helt friska. De har blivit helt botade, och det vet jag med säkerhet eftersom jag fortsätter att följa dem. De ringer och rapporterar.

– En patient kunde lämna in medicin för 8 000 kronor efter att ha blivit bra.

– En av mina patienter med Chrons hade en läkare i Göteborg, som tar in honom varje år för att följa hur han mår. Man kan ju undra hur den läkaren tänker som träffar sin patient med Chrons, som fortsätter vara helt frisk. Han har klarat tio år nu utan läkarbesök, mediciner eller sjukvårdsbehandling.

Löpsedlar gav genomslag

För Barbro Nilsson började just patienter med Chrons sjukdom med att hon fick en patient som var politiker.

– Han sa att om du botar mig ska jag gå ut med det och han gjorde det också. Det kom stora löpsedlar: ”Homeopatin räddade mitt liv.” Det utlöste en storm av samtal. I tre dygn ringde hans telefon oavbrutet och efter tredje dagen ringde han mig och sa att nu orkar jag inte ta fler telefonsamtal, kan jag hänvisa dem till dig direkt. Och det gjorde han.

– Folk ringde till mig i månader efter det. Det var så jag fick mina flesta mag- och tarmpatienter. Annars har det för det mesta gått mun mot mun.

– Jag minns min första patient för fjorton år sedan. Hon skickade sin mamma och bror och någon väninna, och de skickade i sin tur fler.

Eftersom homeopatin bevisligen på ett lindrigt sätt kan bota svåra tillstånd, och eftersom det också är många människor som gärna söker homeopatisk behandling menar Barbro Nilsson att det är synd att homeopater inte får samarbeta med sjukvården.

Passar då homeopati alla?

– Det är klart att jag inte klarar alla, det finns patienter som inte har tålamod, och det finns de som har så svåra tillstånd så att det inte går. Men man kan alltid göra något för alla. Även om vi kanske inte når hela vägen ut så kan man i bästa fall stoppa en utveckling. Som benskörhet.

– Jag hade en patient som kom in på två kryckor. Hon hade ont i ryggen och gick dubbelvikt. Hon åt mediciner som ska stärka upp benstommen, även om det inte finns några vetenskapliga bevis för att de faktiskt gör det. Men det var vad hon hade fått.

– Jag gav henne medel. Inom ett år var hon helt frisk, hon gick ut i skogen och hon cyklade. Den sortens tillfrisknandet kunde inte sjukvården lova eller ordna med sina läkemedel.

– Men jag är noga med att säga till varje patient jag möter att jag inte kan lova att lyckas. Men jag lovar alltid en sak: ”Att jag ska göra mitt allra bästa!”. Det är sanning. Och det känns skönt att kunna säga det!

Svårt när patient äter mycket medicin

För visst har även den klassiska homeopatin sina begränsningar.
– Om en patient är helt bombarderad med läkemedel är det svårare att gå in med homeopatiska läkemedel. Det är som att de slås ut av mediciner. Jag hade en patient som hade psoriasis, kärlkramp, högt blodtryck, kramp i benen, depression och sömnproblem, samt var överviktig. Han hade en hel sida fullskriven med olika mediciner som han tog.

– Där fick jag arbeta på flera plan. Jag fick ut honom och motionera och kärlkrampen försvann. Han började kunna sova. Han gick ner i vikt och skaffade nya kläder och ny frisyr. Hans fru började gå med honom ut på promenader, och också hon gick ner i vikt.

– Så en dag när han var ute i skogen halkade han ner i ett hål och stukade foten och eftersom han trodde att något ben hade gått av åkte han in till akuten för att få foten röntgad.

– På sjukhuset träffade han sin doktor som konstaterade att det var längesedan de setts, men ”Du ser frisk ut!”, sa doktorn. ”Ja,” svarade patienten, ”jag äter inga mediciner längre.”. ”Va? Äter du inga mediciner? Men det är ju livsfarligt!”, utbrast doktorn då, trots att han strax innan konstaterat att min patient såg frisk ut. ”Nej, jag har gått hos en homeopat och blivit av med alla mina krämpor och behöver inte längre några mediciner.”, förklarade min patien.t

Det smällde i dörren när doktorn rusade ut ur rummet. Efter ett tag kom doktorn tillbaka med en bunt gula recept: ”Jag struntar i vad du gör men jag har skylighet att skriva ut dina mediciner.” Min patient tog emot recepten och rev itu dem. Och han är fortfarande helt frisk idag!

– Ett problem för oss homeopater och våra patienter är att vi inte får behandla barn eller cancer. Där skulle vi kunna göra mycket, framhåller Barbro Nilsson.

Internationellt vanligt med homeopatiska läkare

Förutom att hon själv gick två parallella utbildningar har hon deltagit i internationella kurser, men också sökt sig till Indien för praktik. I Indien är homeopatin stor, och ingår i läkarutbildning.

– På indiska sjukhus kan det vara så att två läkare går ronden, den ena är en homeopatiskt utbildad läkare och den andra en skolläkare. De frågar patienten vilken av behandlingarna patienten vill ha, och sedan diskuterar läkarena sinsemellan vilken av behandlingarna som är bäst för patienten.

– Vi ligger så långt efter i Sverige!

– Skulle vi samarbeta kunde vi bidra till att folk blev friskare fortare och till att kostnaderna för sjukvården sänktes. Benbrott kan läka på halva tiden.

– Jag önskar att det någon dag blir möjligt för oss att ta emot varandras kunskaper.

– Jag hade en kvinna som inte kunde prata, som inte hade pratat på 30 år. Det som hade hänt var att sonen hade kommit inrusande med en jätteblödning, blodet hade bara forsat ur munnen på honom och hon hade fått en jättechock. Jag gav henne ett homeopatiskt medel och hon sa: ”Nämen, nämen, jag kan prata!”

– Min styrka är min sjukvårdsutbildning och åren på sjukhuset och inom distriktsvården. Det är också därför jag ser möjligheterna och vinsterna med ett samarbete.

– Jag tror att många av mina patienter känner den styrkan. Jag känner till deras mediciner, jag vet medicinernas biverkningar.

– Idag tror jag att det var meningen att jag skulle bli påkörd och upptäcka homeopatin! Jag är så otroligt lycklig över min situation.

– Det som börjat hända nu är att patienter beställer tid för årliga uppföljningar. Jag tittar på blodtryck och småkrämpor, och de berättar vad som hänt. Jag får pejl på läget och jag vet att behandlingen jag gett håller, samtidigt som jag följer familjernas utveckling. Jag följer hela generationer, precis som gamla husläkare gjorde förr.

Text: Margot Granvik 2011-05-26