Doktorerna Thomas Skinner (1825-1906), James Compton Burnett (1840-1901) och John Henry Clarke (1853-1931) var alla läkare som övergav skolmedicinen för homeopatin.
De utvecklades till mästerliga homeopater och träffades regelbundet i London på en klubb för att äta middag, diskutera patientfall och lära mer av varandra.
Dr Thomas Skinner var i unga år gynekolog och en övertygad och arrogant motståndare till homeopatin. Han hade på 1850-talet läkarpraktik i Liverpool och levde där under stor press, vilket bröt ner hans hälsa. En influensaattack efterlämnade en närmast total oförmåga att sova. I tre års tid var han fullständigt utslagen och inkapabel att arbeta. I 21 månaders tid hade han aldrig upplevt mer än två timmars sömn under en 14-dagarsperiod och fler än en gång hade han under en period på hela sex veckor varit så borta i huvudet att han inte visste om det var natt eller dag. Till råga på allt led han även av kronisk förstoppning och hade en extremt sur mage. Hans kroppsliga och psykiska kval var obeskrivliga.
Detta ledde till att han drevs i armarna på homeopatin. Dr Edward Berridge ordinerade honom Sulfur MM och effekten av denna medicin blev som en uppenbarelse för Skinner: – Jag ska aldrig glömma den underbara förändring som den första dosen åstadkom under några få veckor, i all synnerhet när det tjocka, tunga molnet lämnade mitt sinne! Han blev också botad från sin förstoppning, den sura magen (som han haft i hela sitt liv), sömnlösheten, dåligt näringsupptag och den allmänna svagheten. Han tillfrisknade till ett liv i nytta, gagn och vigör och detta omvände honom till homeopatin.
Under mentorskap av Berridge började han med stort allvar studera Hahnemanns skrifter. Han råddes att skaffa sig två till tre dussin homeopatiska mediciner i den 30:e potensen och ordinera dem då han var säker på att han funnit simillimum (”det allra mest liknande”), aldrig annars. På så sätt övade han upp sin skicklighet som homeopat. När han kände att det var dags utannonserade han i pressen att han övergått från allopatin till homeopatin. Han drog själv tillbaka sitt medlemskap i Liverpool Medical Institute för att förhindra en automatisk uteslutning, som annars hade skett.
1876 startade Skinner tillsammans med Berridge och amerikanska kolleger den engelsk-amerikanska tidskriften The Organon, där Skinner redovisar det mest värdefulla av sina egna kliniska erfarenheter. Fem år senare lades tidskriften ner eftersom den blev för dyrbar att driva. Samma år flyttade han till London, där han hade mottagning bl.a. på den berömda Baker Street (Sherlock Holmes gata). Hans lilla bok Homoeopathy and Gynaecology, 1875, gjorde stort intryck på John Henry Clarke. Där skriver Skinner i förordet att konstitutionell homeopatisk behandling är allt som krävs för att framgångsrikt kunna behandla alla slags sjukdomar i slidan, livmodern och äggstockarna. All lokal behandling är inte bara onödig utan mycket ofta skadlig och farlig, för att inte tala om hur motbjudande det är med sådana terapier.
Dr James Compton Burnett studerade medicin i Wien och Glasgow. Hans anatomiprofessor försökte förgäves hindra Burnett från att bli homeopat. Burnett blev onkel till dr Margery Blackie, drottning Elizabeths förra livläkare.
James Compton Burnett var en de första som skrev om att vaccinationer kan trigga igång sjukdomar. Det var han som myntade begreppet ”vaccinosis” för skador efter vaccinering. 1884 publicerades hans bok Vaccinosis, som avhandlar sådana skador, homeopatisk behandling därav och profylax. Han skrev även en hel del böcker i klinisk homeopati, bl.a. om hudsjukdomar, kvinnosjukdomar och gikt. I sina böcker tar han åtskilliga tillfällen i akt att uttrycka sig raljerande om sina allopatiska och, i hans tycke, okunniga kolleger.
I Curability of tumours by medicines, 1893, ger Burnett mängder av exempel på fall med maligna och benigna tumörer som han botade med homeopati, däribland ett fall med en man i slutstadiet av cancer. Denne hade en inoperabel tumör som upptog hela vänstra halvan av buken, han var höggradigt kraftlös och utmärglad. Sex läkare hade gjort sitt bästa för att försöka hjälpa honom, allt förgäves. Eftersom det fanns ett fysiskt trauma med i förhistorien till tumören gav Burnett patienten Bellis perennis (som dessutom har affinitet till vänster sida). Han fick även Ceanothus americanus som används vid sjukdomar i mjälten, varifrån tumören utgick. Båda medlen togs växelvis var fjärde timma. Trots att mannen var döende – hans vänner hade redan tagit farväl av honom – tillfrisknade han helt av denna homeopatiska behandling!
Vad gäller cancerbot så hade Burnett en annan syn på denna än allopatiska läkare. Att en cancertumör var eliminerad betraktade han inte alls som någon reell bot. Tumören skulle heller inte återkomma och patientens ärftliga benägenhet att utveckla tumörer skulle förändras på djupet. Först då kunde Burnett erkänna en verklig cancerbot.
Burnett var en pragmatisk homeopat. Han blev vid ett tillfälle kallad till en kvinna som led av malaria. Han förskrev diverse mediciner och hörde sen ingenting av henne på flera veckor. Men en dag satt hon i hans väntrum. Burnett noterade att hon tillfrisknat och han sade att han var glad att medicinerna hade hjälpt henne med malariafebern. – Det har ingenting att göra med era mediciner, svarade kvinnan. Jag blev inte bättre alls, och när min städerska fick se hur dålig jag var rekommenderade hon mig att dricka te på brännässla. Det hjälpte. Detta fall ledde till att Burnett i fortsättningen alltid rekommenderade brännässla vid malaria.
Burnett var den som introducerade Bacillinum i den homeopatiska arsenalen, ett medel mycket användbart vid tidiga stadier av tuberkulos. Enligt Burnett är Aurum muriaticum natronatum mer effektivt än något annat medel vid tumörer i livmodern.
Dr John Henry Clarke blev en hängiven lärjunge till Thomas Skinner. Clarke är mest ryktbar för sin omfattande Dictionary of Practical Materia Medica i tre band, 1900-1902, vilken tog honom 14 år att fullborda. Den har blivit ett standardverk och är mycket ofta citerad i homeopatisk litteratur. Under många år åkte Clarke på patientbesök i häst och vagn, där vagnen på insidan mest påminde om ett kontor, eftersom han tog varje tillfälle i akt att skriva på någon bok. Han hade sin klinik i Piccadilly i London. 1883 blev han redaktionsmedlem för British Journal of Homoeopathy och två år senare tog han över tidskriften Homoeopathic World från Burnett och var dess redaktör i 29 år.
Bland övriga alster som Clarke publicerade märks The Prescriber. A Dictionary of the New Therapeutics, 1885, A Clinical Repertory to the Dictionary of Materia Medica, 1904, Radium as an Internal Remedy, 1908, och böcker om homeopati vid hjärt- och kärlsjukdomar, matsmältningsrubbningar och kikhosta. Han författade biografier över såväl Skinner som Burnett. Clarke gav 1908 ut en liten skrift med titeln Vital Economy or How to Conserve Your Strength, som innehåller allmänna hälsoråd. Han räknar där engelsmännens älskade te till det som dränerar människan på energi. Enligt Clarke är svart te skadligt för nervsystemet och matsmältningen och kan dessutom orsaka gikt.
Av Skinner lärde sig Clarke grunderna om nosoderna. Burnett insåg snabbt det stora värdet av dessa och använde dem dagligen i sin praktik och hos denne fördjupade Clarke sina kunskaper. Dessa tre homeopater såg sig alla som elever till Edward Berridge, mannen som omvände Skinner till homeopatin.
Text: B L
