Olof Palme skrev en gång i tiden en bok med titeln ˮPolitik är att viljaˮ, och visst är det så att många politiker vill väldigt mycket; men vore det inte bättre om politisk vilja baserades på en realistisk syn på tillvaron i stället för på ologiska resonemang och omöjliga visioner?
När det gäller den politiska viljan att påverka och förändra hälso – och sjukvården så är det inte så särskilt välbeställt med klart genomtänkta lagförslag; men hur ska då sjukvårdspolitiken utformas för att kunna bli mer patienttillvänd och vad behövs i form av beslut och nya lagar för att kunna nå fram till en förbättrad svensk sjukvård?
Empati är grunden för förståelse av andra människors känslor och livssituation. Att enbart lyssna på experter – läkare, medicinska forskare och folkhälsoutredare – är inte tillräckligt för att kunna fatta beslut som i positiv riktning påverkar den svenska sjukvårdens utformning och i förlängningen även förbättrar folkhälsan. Riksdagspolitiker är välbetalda och har därför troligtivis en klart bättre genomsnittlig hälsa än vad riksgenomsnittet har för motsvarande population med avseende på åldersspridningen. Åldrande medför sjukdomar och det är få riksdagspolitiker som är ålderspensionärer. Riksdagspolitiker har följaktligen inte den erfarenheten av att vara sjuk som pensionärsgenerationen de facto har och uttrycket ˮjag är alltings måttˮ gäller definitivt inte riksdagspolitiker.
Jag efterlyser därför politikers samtal med åldringar och yngre, kroniskt sjuka medborgare som, efter det att de har slussats genom den offentliga sjukvården utan att ha fått någon betydande hjälp, lindring eller bot, har förvärvat sådana erfarenheter som gör att de har förvärvat förmågan att definiera vilken typ av sjukvård de har behov av. De patienterna kommer nog inte att vilja få tillgång till en massa behandlingsformer som saknar vetenskapligt stöd och vars utfall ingen egentligen vet något om utan de vill troligtvis kunna välja bland så många behandlingsmetoder som möjligt, för vilka positiva behandlingsstudier har publicerats i vetenskaplig litteratur. Patienter vill troligtivs få tillgång till en komplett uppsättning av behandlingsmetoder bestående av allt det som bevisligen kan hjälpa dem att må bättre. Några få, bra och billiga metoder med gott utfall i alla ära, men inte ens ett sådant utbud leder till att alla patienter blir friska eller ens erhåller lindring.
Individer är olika och responderar på olika sätt på behandling. Därför borde alla svenska patienter få tillgång till en väl differentierad sjukvård och ha rätten att, så långt som det bara är möjligt, kunna få leva ett så friskt liv som möjligt. Med fler behandlingsmetoder ökar chanserna för ett sådant scenario. När ett behandlingsalternativ inte fungerar så ska det finnas ytterligare metoder att ta till.
Jag har nu ett förslag som jag härmed adresserar till alla svenska riksdags- och landstingspolitiker. Förnya sjukvårdslagstiftningen så att den blir en rättighetslagstiftning och så att begreppet ˮvetenskap och beprövad erfarenhetˮ klart definieras eller ännu hellre, byts ut mot europalagstiftningens lagtext som säger att: ˮbehandling skall vara av sedvanlig karaktär och vara tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapenˮ. Prejudikat om vad detta innebär återfinns i dom C-157/99 med flera av Europadomstolens domar och i Regeringsrättens dom 5595-99 med flera svenska prejudicerande domar på området! Lagstiftningen måste definieras i detalj i förarbete, proposition och lagtext och vara i linje med gällande europarätt och dess prejudikat som rör gränsöverskridande vård inom EU/EES. Det skulle öppna upp för en mycket större variation i det nationella utbudet av medicinska behandlingsmetoder.
Enligt Europadomstolen kan en nationell läkarkår inte anses opartisk, något för Socialstyrelsen, landstingen och dess specialsakkunniga läkare att beakta. Specialsakkunniga är inte alltid så kunniga på sitt område, vilket bevisas av docenten i ÖNH-sjukdomar på SLL som fattade beslut om att en behandlingsmetod var ovetenskaplig därför att en pensionerad professor i Linköping hade sagt så fem år tidigare.
Skråtänkandet och flockbeteendet påverkar i stort sett alla individer, i synnerhet om deras inkomst är beroende av vad de yttrar i de kretsar där alla avlönas av en och samma arbetsgivare eller av olika arbetsgivare som ingår i gemensamma samarbetsorgan som till exempel Sveriges kommuner och landsting, de medicinska universitetsinstitutionerna, Läkarförbundet, Vårdförbundet, Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Socialutskottet, SBU, Vetenskapsrådet med flera myndigheter, organisationer, instanser och institutioner. I Vetenskapsrådet är SBU ständigt representerat och vice versa. Kartellbildning är olagligt men på detta område är statsapparaten själv delaktig i den och då går tydligen alla lagstadgade hinder att stryka över med hartassen.
Om landstingen genom en ny lagstiftning skulle tvingas att teckna vårdavtal med alla medicinskt legitimerade, privata vårdgivare som utför behandling som baseras på existerande, positiva publicerade behandlingsstudier så skulle inte fattiga människor längre obstrueras från att ha möjlighet att få ta del av fler vetenskapligt baserade behandlingsmetoder än de få alternativ som landstingen har kompetens, vilja och förmåga att erbjuda. Vi skulle med en sådan förändring av lagstiftningen skapa förutsättningar för att ha den bästa sjukvård som man kan tänkas ha i ett modernt land och vi skulle då kunna uppnå likhet inför lagen på hälso- och sjukvårdens område. Som det är i dag har bara de mest välbeställda i samhället råd att köpa sådan typ av vård som inte erbjuds eller sanktioneras av landstingen. Med en mer genomtänkt och mer vidsynt hälso- och sjukvårdslagstiftning skulle ännu fler få del av kakan och färre individer skulle behöva vara långtidssjukskrivna och följaktligen inte heller behöva bekymra sig över hur de ska ha råd med mat och kläder och samtidigt klara av att betala sina räkningar, sjukhusbesök och mediciner. Den totala arbetstiden i vårt land skulle då öka markant liksom produktiviteten. Människor skulle vara tryggare, må bättre och följaktligen bli lyckligare och det är väl det som är meningen med livet, eller?…
Landstingen skulle med en sådan lagstiftning även kunna satsa på ett högre mått av kvalitetssäkring genom att lägga en del av sina krafter på att aktivt sålla bort alla ovetenskapliga metoder ur sin egen metodarsenal och någon gång i framtiden kanske själva utföra enbart evidensbaserad vård i stället för att, som nu, basera ungefär hälften av vårdmetoderna på tradition i avsaknad av vetenskapligt underlag. Med ett offentligfinansierat, bredare vårdutbud där konkurrenssituationen skulle medföra fler behandlingsalternativ, skulle en större andel av forskningsmedlen kunna avsättas för adekvat medicinsk forskning i stället för att en del av medlen ska gå till sådana flumterapier såsom den senaste tidens nyproducerade meditationsterapi för tinnituspatienter, en behandlingsmetod som kanske inte är så särskilt vetenskaplig trots att den alldeles nyligen har tagits fram på en svensk universitetsinstitution. Metoden har troligtivis kommit till för att de svenska landstingen har misslyckats med att hjälpa denna patientgrupp med den kognitiva beteendeterapi som det hittills har satsats friskt på men som inte alls minskar tinnitussymtom på något sätt. Sett utifrån ett medicinskt perspektiv satsar nu forskarna på något ännu mer fantasifullt och utsiktslöst. Vetenskapsrådet fonderar troligtvis medel till slika forskningsprojekt och snart behandlas väl alla möjliga sjukdomstillstånd med kognitiv beteendeterapi och meditation. I den långa kön av svårartade sjukdomar vars patienter suktar efter att åtnjuta dessa fantastiska behandlingsmetoder står cancer, stroke och hjärt- och kärlsjukdomar. Av de ännu opublicerade resultaten i den ovan beskrivna meditationsstudien framgår det dock inte om behandlingen fungerar bäst med eller utan velourbyxor.
Ett land som består av många sjuka medborgare är ett sjukt land. Att acceptera en hög förekomst av sjuka människor är inte någon god utgångspunkt för samhällsbyggnad.
Att låta människor insjukna och dessutom låta redan sjuka människor fortsätta att vara sjuka vittnar om en undermålig människosyn. Sjuka medborgare lönar sig helt enkelt inte för ett land och det måste de politiker och tjänstemän som har ansvaret för den svenska hälso- och sjukvårdpolitiken och dess utveckling och uppföljning ha klart för sig om det ska bli någon förändring som leder till en bättre sjukvård än den som vi har i dag.
Text: Michael Zazzio
Publicerad medicinsk forskare och pionjär inom audiologi
Jag håller med om att sjukvården ofta ger mycket ineffektiv vård. Mode, makt och girighet styr vården allt för mycket på bekostnad av intresset av att möta patienters behov.
Det är bra att vara öppen för att nya vetenskapliga metoder kan vara effektivare och erfarenhetstesta dem. Samtidigt finns gammal medicinsk kunskap som är välbeprövad och värdefullt fungerande trots bristande vetenskaplig bevisföring. Det som är nytt och ser ut att lova mycket kan på sikt visa fler nackdelar än fördelar.
Tragiskt är att många tror att vi har en väl fungerande sjukvård, tack vare att de sluppit erfarenheten av långvarig sjukdom.
Tragiskt att det finns adekvat kunskap för många människor som önskar bli friska, men vår offentliga vård vilseleder.
Om ett par veckor skall jag på föreläsning av en läkare angående hur miljögifter påverkar människokroppen.
Varför är det så få skolmedicinskt utbildade som hänger med i den allmänna vetenskapliga utvecklingen. I sjukvården behandlas svåra fysiologiska problem med bland annat lyckopiller och kognitiv terapi.
Trots att jag är tacksam för en del av sjukvården, så anser jag att en stor del av skattebetald vård är centrum för flum. Med hjälp av evidens och trippelbaserad blindforskning försöker man låsa oss än mer fast i den flummiga smörjan.
Enorma vinster skulle ges både individ och samhälle om sjukvården tilläts bli mer verklighetsförankrad.
Marianne,
Det finns många svar på din undran.
Vet du att det tog 30 år för Astra att forska fram Losec? 30 år, det var en mycket dyr historia.
Hur bra affär blir det för Astra om man ger en burk losec till en patient och denne blir bra i sin mage? Det är ingen bra affär, det är ju bättre om man kan sälja medicinen rästen an livet för patienten. En medicin man har patent på.
Ett annat sätt att tänka, är att man enligt Svensk lag inte får skriva ut medicin till något man inte har en giltig diagnos på.
Man måste ha en behandling, innan man kan göra en ny diagnos.
Miljögifter som kommer från läkemedel, mat eller andra vägar. Finns det ingen adekvat behandling för, därför finns inte problemet heller. Och då inte heller någon behandling.
De vinster du pratar on skulle gå till individ och samhälle, men inte läkemedels bolagen som idag tjänar på detta. det är problemet.
Man kan inte patentera saker som inte är konstgjorda, det är inte lönsamt att ta fram botande mediciner.
Därför ser det ut som det gör.
Jag håller med till 100%. Det finns en hel del inom homeopatin som hjälper kroppen att läka. detta är ju vad ”läkemedel” ska göra. idag används det ordet för preparat som inte tillför läkningsprocessen ett endaste dugg (i måga fall tvärtom) och som bara används för att, istället, dämpa symptomen. Jag vill se mycket mer av bl a homeopatin och laserbehandling (som jag själv behandlats med och läkt en hörselnedsättning med tinnitus till 85%) inom vården. Men, å andra sidan, så tjänar ju inte läkemdelsindustrin lika mycket på en patient som blivit frisk som på en som för resten av livet behandlar symptomen istället för orsaken. Så…ny lagstiftning behövs definitivt för att vi ska få bästa tänkbara vård för våra skattepengar.