Den tyska läkaren Samuel Hahnemanns (1755–1843) praktiska och teoretiska arbete med doseringar och potenser är inom homeopatin mest känt utifrån hans arbete och teorier i början av hans karriär, fram till och med den femte Organon, som publicerades år 1833.
Text: Monika Swärd
Det innefattar bland annat ursubstansen av ett ämne, C-potensen, och distribuering av medicin i torr substans, en eller några doser, för att sedan avvakta med upprepning av en ny dos med mera.
Det förfaringssättet skiljer sig markant från hur Hahnemann arbetade med den homeopatiska metoden i slutet av sin levnadstid. Han skrev den sjätte Organon under sina sista åtta levnadsår i Paris (1835 fram till sin död 1843). Metoder, potenser och doseringar från den tiden är mindre kända och det är i dag få homeopater som arbetar utifrån den nya läran. Det har sina naturliga orsaker eftersom vissa dokument och skrifter inte blev upptäckta eller översatta förrän en bit in på 1900-talet och nya dokument fortfarande hittas och översätts.
Det var under min studietid 1989–1993 som jag började förkovra mig i Samuel Hahnemanns skrifter, främst den engelska upplagan av The Chronic Diseases (C.D.) (teoretiska delen) och de tillhörande Materia Medica (M.M.) och Samuel Hahnemanns Materia Medica (M.M.), samt Bo Rammes svenska översättning av den sjätte Organon, 2:a upplagan.
Det stod ganska snabbt klart för mig att jag behövde läsa dessa böcker parallellt för att kunna få en enhetlig bild och en förståelse av den nya läran. Jag tänkte – det borde ju ge den mest fullkomliga kunskapen i ämnet, för under de senare åren hade Hahnemann ju som mest erfarenhet av metoden och levde ett lugnt och harmoniskt liv som gav plats för tankar och fördjupningar. Samtidigt ville jag anpassa den homeopatiska metoden till den livsstil och miljö vi lever i nu på 2000-talet, för att få det så hanterbart i distributionen som möjligt, för både terapeuten och patienten.
Under åren i Paris levde Hahnemann med sin andra hustru Mélanie d’Hervilly (1800–1878)
De var båda hängivna sitt arbete inom homeopatin och tillsammans levde de ett gott liv, vilket gav tid till djupare efterforskningar, arbete, funderingar, förfining och vidareutvecklingar av den homeopatiska doktrinen. Det var under den här tiden som den nya läran i potentiering, dynamisering och hur dessa metoder används utvecklades, men även nya sätt att distribuera och dosera medicinen till den sjuke.
Den nya potensen LM, som senare och i nutid kallas för Q-potens, växte fram. Hahnemann kallade potensen i dess långa version divisions infinitèsemales. Alltså ingen nedkortad benämning som han hade hade haft på den tidigare C-potensen. Namnet Q-potens introducerades först av Jost Künzli von Fimmelsberg (1915–1992) och Rudolf Flury (1903–1977), vilka tidigare hade använt begreppet LM-potens. Det begreppet var felaktigt; det blir i romerska nummersättningen 950 i stället för 50 000 som den nya potensen är. Därför ändrade Will Klunker (1923–2002) det och började använda begreppet Q-potens i stället (lat. Quinguaginta milia). Det är förklaringen till varför samma potentiering går under olika namn.
Vi har också dem att tacka för att de, så sent som på 1950-talet, började uppmärksamma omvärlden på att det faktiskt handlade om en 1:50 000-skala. De ordnade också så att några av Hahnemanns skrifter som ej tidigare varit kända nu blev översatta, vilket innebar att kollegor och allmänhet kunde ta del av dem.
Det äkta paret Hahnemann började arbeta med Q-potenser på sin praktik i Paris runt år 1839–1843, vilket vi kan se från deras journalanteckningar. Under den tiden laborerade de friskt, men kring 1842 börjar de mer och mer förskriva Q-potenser. Vi kan se att de den första tiden i Paris under en period prövade med att ge i en fallande skala, så som Q 30, 24, 18, 12, 6, 3. Sedan testade de att förskriva i en stigande potensskala med en direkt efterföljande potens, som 5, 6, 7 och så vidare, för att sedan övergå till en stigande skala mellan potenserna, som 3, 6, 12, 18, 24, 30 och så vidare. Detta blev det förfaringssätt de sedan fortsatte med i sitt arbete.
Paret Hahnemann börjar under den här tiden även distribuera medicinen i flytande form, och den sjuke fick själv dynaminisera sin medicin, genom att slå flaskan mot ett hårt elastiskt underlag, som en bokrygg eller sin handflata, tio gånger före varje nytt intag.
Samuel Hahnemann ansåg att det nya tillvägagångssättet ger en liten förändring i potensskalan och det blir därför enklare för organismen och livskraften att ta emot medicinen.
I C.D. volym III sidan 263 skriver Samuel Hahnemann att substansen nu bör distribueras i flytande form till den sjuke, och han använde en blandning av alkohol och vatten: ”… det är nödvändigt att skaka/slå vätskan innan man ger en ny dos av medicinen.”
På samma sida skriver han vidare att ”… det är viktigt att observera att vår vitala kraft inte mår bra av att samma oförändrade dos av medicinen blir given inte ens två gånger i följd”. Han skriver vidare att ”… även om det är rätt valt medel så kommer den tidigare dosen av medicinen antingen neutraliseras eller så kommer det att uppstå nya symtom som inte har varit synliga i sjukdomen dyka upp och hindra läkandet”. I slutet på samma sida så skriver han att det är nödvändigt att fortsätta med samma medicin för att säkra botandet av svåra kroniska sjukdomar, men att medicinen behöver ändras lite i sin potentiering mellan varje intag, ”… då kommer livskraften hos patienten var lugn och villig att mottaga samma medicin även i täta intervaller många gånger i följd med det bästa resultatet, för att varje gång öka väl måendet hos patienten”.
I slutet av kapitlet på sidan 269 i C.D. skriver han att ”… ingen potentiering i reduktion är så stark, så jag använder tio slag varje gång”. I förordet på C.D. volym IV sidan 17 skriver han att dessa skakningar är att jämföra med potentieringen vid en flytande substans, ”… skakning eller slag är också en trituration”, och i samma förord skriver han vidare på sidan 19 att ”… Om, i vilket fall, varje potens är en dynamisering med samma antal skakningar och slag, erhåller vi, även i de femtiopotenserna, medicin som är den mest penetrerande effektiva …”.
Om vi ser över det nya förfaringssättet i sjätte Organon så hittar vi exempelvis § 238 där det står ”… efter den nyligen upptäckta, bästa dosupprepningen (§§248, 270) kan det lätt ske, genom att man skakar flaskan med läkemedelslösningen 10–12 gånger, ty därigenom dynamiseras varje följande dos”.
I Organon § 246 under punkt 3 skriver Hahnemann att ”för säkerhets skull bör potensgraden hos varje dos avvika något mot den föregående och efterföljande” och att ”Samma väl valda läkemedel kan numera användas dagligen och när som det är nödvändigt, i månader”. Här ursäktar han sig även för de tidigare angivelserna han skrev om i den femte Organon och hänvisar till att det var hans dåvarande erfarenhet.
Under §§ 247 och 282 skriver han vidare om doseringen vid kroniska sjukdomar: ”… så snart påföljande dos varje gång får en något förändrad, högre potens dvs. dynamiseras mera (§269) så kan samma läkemedel utan besvär fortsätta att omstämma den sjuka livskraften och därmed påskynda läkning.” I fotnoten till § 247 på sidan 181 i Organon skriver Hahnemann ”Nej, man måste nu vid användning av den ursprungliga beredningen ha gett tio skakningar …”. Vidare under § 247 skriver han att ”det är meningslöst att upprepa precis samma oförändrade dos …”.
Så i C.D. volym III på sidan 268 skriver han att han distribuerar medicinen på kvällen före sänggåendet, för då blir det mindre påverkan utifrån.
Även doseringen har stora skillnader från hur han arbetade tidigare, det arbetssätt som makarna utvecklade under sin tid i Paris. De förändringarna är så omfattande att det många gånger kan vara svårt för homeopater att ändra sina arbetsmetoder, skriver Samuel Hahnemann, eftersom så många homeopater är vana vid det förfaringssätt som beskrivs i den femte Organon och upplagorna innan den: att ge en dos för att sedan avvakta. År 1832 skriver han i förordet till Bönninghausens repetorium: ”Det är inte, så som jag lärde tidigare, nödvändigt att ge bara en enda dos av ett lämpligt valt läkemedel. Tvärtom så är det ofta av stor fördel att ge flera doser av samma medel, innan ett annat medel behövs.”
Vid kroniska sjukdomar ges rätt valt läkemedel i daglig dos. Samuel Hahnemann skriver i C.D. volym III högst upp på sidan 263: ”det är tvingande nödvändigt, för att uppnå läkning av en stor och långvarig sjukdom” att ge daglig dos. Han ber till och med om ursäkt längre ner på samma sida, där han skriver att det kommer att ”… te sig motsägelsefullt till alla homeopater med den respekt de har för repetering av dosen”. Vidare på sidan 264 står det ”att man fortsätter att ge daglig dos, så länge som det medlet indikeras, men om nya symtom uppstår så väljer man ett nytt homeopatiskt medel”.
På samma sida skriver han även om den nya potensens dagliga användande och att nu ”när de lägre potenserna förbrukats inom 1–2 veckor övergår man behandlingen vid kronisk sjukdom till de högre graderna”. På sidorna 268–269 står det: ”…Under de senaste åren, sedan jag har föreskrivit daglig dos av medicinen i flytande form, uppdelat över 15, 20 eller 30 dagar även fler, ingen potentiering är i flaskan för stark, när jag använder 10 slag …”
Samuel Hahnemann skriver i sjätte Organon §§ 167 och 168 att nytt medel ska ges på grundval av den nya uppkomna sjukdomsbilden. ”Därigenom uppnås så småningom målet att göra patienten fullt frisk.”
Samuel Hahnemann gör även en hel del ändringar vid behandlingen av akuta sjukdomar, och han skriver i C.D. volym III på sidan 262 om doseringen vid akuta sjukdomar. Han förordar att ge medicinen var fjärde, sjätte eller varannan timme, eller oftare om så behövs. Samuel Hahneman skriver i Organon § 158 ”… är ett gott förebud om att den akuta sjukdomen mestadels kommer hävas genom den första dosen”. Han skriver vidare om det i § 161: ”… försämringen härrörs till den första timmen/timmarna, gäller givetvis endast akuta, nyligen uppkomna besvär.”
Man ”följer symtomen” i behandlingen och ger det bästa similimedlet under sjukdomens olika förlopp och faser, vilket kan innebära att flera olika medel behöver föreskrivas under ett och samma akuta sjukdomsförlopp. Så länge medlet och potensen verkar vid akuta sjukdomar, låt så vara, men om patienten börjar tappa energi och åter klagar om sina symtom, ge då en ny dos.
Hur täta doseringsintervallerna är beror främst på hur häftig sjukdomen är och hur snabbt medlet är: ju häftigare symtom, hög feber, svettningar och så vidare, desto tätare doser. Vid akuta sjukdomar är min erfarenhet att det är av största vikt att patienten får rätt similiemedel, oavsett vilken potens som föreskrivs. Om medlet/ämnet i sig inte är giftigt, så föreskriver jag det även i sin råa form om det är det snabbaste sättet att få tag på rätt similie. Vid exempelvis en Allium Cepa-sjukdom får den sjuke sniffa och äta rå rödlök, tills rätt homeopatika har kommit den sjuka till handa. Som alltid är det viktigaste för ett lyckat bot att finna och ge det bästa similiet till sjukdomens symtom. Det går utmärkt att behandla den akuta sjukdomen med Q-potenser. Samuel Hahnemann föredrog, sin vana trogen, vid akuta sjukdomar C-potensen, vilket jag också finner fungera bäst, men även M-, C.M.- och D-potenser fungerar utmärkt om de är enklare att kunna få fatt i att köpa.
Det nya tillvägagångssättet och arbetet med Q-potens är alltså: 1. daglig dos, 2. ”slå medlet” före varje intag, 3. att distribuera homeopatikan i flytande form
Om homeopaten skulle föreskriva ”fel medel” uppvisar patienten snabbt tydliga prövningssymtom. Kanske redan inom ett par timmar eller inom ett dygn vid kroniska sjukdomar, ännu snabbare vid akuta sjukdomar. Prövningssymtom är alltså symtom som patienten inte på något vis kan relatera till eller har haft tidigare i sitt liv, men är signifikanta för just det homeopatiska medlet, och det bör då betraktas som fel valt medel. Samuel Hahnemann skriver om det i Organon §§ 249–250: ”redan efter 6–12 timmar kan det visa sig för den skarpsinnigt iakttagande läkaren om det senaste intagna läkemedlet varit felaktigt, eftersom patientens tillstånd då timme för timme tydligt försämras medan nya besvär och symtom uppkommer.”
I de fallet ber homeopaten patienten att omedelbart sluta med medlet. Oftast har den egna livskraften upphävt symtomen inom något dygn vid kroniska sjukdomar, annars kan rätt antidot eller en större mängd med starkt kaffe föreskrivas för att stoppa verkan av prövningssymtomen.
Vi alla föreskriver nån gång fel similie till våra patienter, och som Samuel Hahnemann uttrycker det i § 250: ”Läkarens plikt är i så fall att rätta till det begångna misstaget och övergå till ett lämpligare medel, bättre anpassat till det aktuella sjukdomstillståndet.”
När det gäller övergång och byte till ett nytt medel är det bra att ha lite is i magen och inte byta till det nya medlet förrän den sjuke precis börja ana prövningssymtom på medlet som han eller hon har tagit och de symtom som medlet har för avsikt att bota är läkta. Även om behandlaren redan har börjat ana vilket det nästkommande medlet är och det kliar i fingrarna att föreskriva medlet, så är tålamod här en dygd att träna. Det som kan iakttas när det börjar bli dags för byte till ett nytt similie är att verkan av en potens kommer att förbrukas snabbare, alltså påverka under kortare tid, så att en ny föreskrivning med byte till en högre potens behöver göras oftare, innan det att medlet har färdigställt sin verkan på den sjuke.
Du kan med fördel innan du föreskriver det nya medlet låta den sjukes organism vila ett litet tag, och sedan framkommer tydligt den nya symtombilden av nästa similie, vid behandling av kronisk sjukdom. Det som också tydligt kan iakttagas, vid behandling av den kroniska sjukdomen, är att den sjuke rekapitulerar sin sjukdomshistoria. Gamla symtom återkommer för att läka i en omvänd kronologisk ordning där de senast tillkomna symtomen botas först och patienten till slut, symtom för symtom, kommer tillbaka till platsen innan sjukdom fanns i organismen.
Vid behandling med Q-potenser och vid behandling av den kroniska sjukdomen upplever den sjuke, vid rätt valt similimedel, att inom de första dygnen infinner sig ett förbättrat välmående och ökade krafter, även om symtomen ännu inte hunnit börja ändra sig och läka i organismen. Det är beviset på att rätt medel är föreskrivet.
Först-försämringen är ju en het potatis för homeopater och patienter. Om det är en först-försämring, under behandling med Q-potenser, yttrar sig symtomen oftast som milda och passerar nästan obemärkt förbi för patienten, medan symtomen läker och försvinner för gott. Det kan upplevas som att medvetenheten om ett visst symtom åter visar sig och förstärks under en period medan det läker, eller att gamla symtom återkommer och det med en insikt och förståelse av symtomets natur och ursprung. Det i sin tur leder till att patienten totalt, och jag menar totalt, glömmer bort det symtom som har botats, som att det aldrig någonsin hade funnits i deras liv. Som det gamla ordspråket lyder: Hälsan tiger still!
Perioderna då en läkning sker och det blir en förstärkning av symtomen brukar vara om tre, i tre timmar, tre dagar eller längre vid hudbesvär. Det kan upplevas som ett eko av den gamla sjukdomen. Symtomen är där, men inte sjukdomen. Som ett exempel: En kvinna hade i sin ungdom återkommande halsinfektioner som behandlades med ett flertal antibiotikakurer. Hon upplevde under sin kroniska behandling återigen det halsonda, sväljsmärtan och så vidare, precis som när hon förr i tiden hade halsfluss, men hade inga symtom som påvisade att någon sjukdom fanns med i bilden, som svullna halsmandlar, feber, trötthet och andra för en halsfluss typiska symtom. Detta efterföljdes av en klar förbättring med bot, och hon drabbades aldrig mer av den typen av halsinfektion igen.
Vi kan även iaktta att läkning sker i skov, att den sjuke mår bra och känner sig förhållandevis fri från sina krämpor och besvär, för att symtomen sedan åter gör sig påminda över en kortare tid. Till slut kommer skoven med besvär att bli kortare över tid, för att sedan helt försvinna och endast hälsa återstår. Oftast kommer skoven av försämring i början av en ny potens/styrka under pågående behandling. Om ett gammalt obehandlat lokalsymtom finns kvar på huden vid slutet av behandlingen, kan det behövas behandlas utvärtes med samma homeopatiska medel som används i den orala invärtes behandlingen.
Den som förmodligen behärskade den nya arbetsmetoden bäst var Mélanie Hahnemann, som fortsatte att utveckla Samuel Hanhemanns läror efter hans död. Hon arbetade med Q-potenser och det nya förfaringssättet under sina resterande fyrtiofyra levnadsår.
Utifrån Samuel Hahnemanns läror har jag utvecklat ett förfarande vid behandling av kronisk sjukdom anpassat till dagens samhälle. Patienten föreskrivs 50 ml dilution av medicinen per Q-potens; hen får själv skaka/slå flaskan cirka 10 gånger före varje nytt intag, helst på kvällen före sänggåendet. Dosen består då av 30 droppar per intag vilket gör att en flaska räcker i 5 veckor. Om samma medel fortfarande indikeras får patienten sedan en ny flaska med samma dosering men i en högre efterföljande Q-potens.
Det här är i stora drag hur jag har läst och försökt förstå makarna Hahnemanns arbete för att skapa mig ett arbetssätt som fungerar i nutid. Under snart 30 år har det hunnit bli en del erfarenhet och experimenterande i mitt dagliga arbete. Jag hoppas det kan vara till hjälp och stöd i ditt dagliga arbete och ditt fortsatta utforskande. Jag har under alla dessa år försökt få den här kunskapen publicerad i en artikel, och nu är kanske tiden mogen för det ”nya” arbetssättet inom homeopatin. Det var Samuel Hahnemanns sista önskan och uppmaning till Mélanie att inte delge den delen av den homeopatiska kunskapen ”förrän mänskligheten var mogen”.
LITTERATUR:
Organon – läkekonstens verktyg. S. Hahnemann, översättning Bo Ramme, Ab Arcanum, andra upplagan 1990.
The Chronic Diseases (theoretical part). S. Hahnemann, B. Jain Publishers (p) Ltd. Reprint edition 1993.
The Lesser Writings of Samuel Hahnemann. S. Hahnemann, B. Jain Publishers Pvt. Ltd. Reprint edition 1993.
In Search of the Later Hahnemann. Rima Handley, Beaconsfield Publisher LTD.
Homeopati enligt Hahnemann. Handbok i homeopatisk teori. Gert Eselböck, Eisenstadt 2013.
Text: Dipl. homiatriker Monika S. Swärd
