Gunnar Jansson: – Ska man undersöka placeboeffekten måste den givna substansen vara medicinskt verkningslös.
Av en slump fick jag på nätet syn på en artikel av Waldemar Ingdahl om placebo. Han relaterar till en undersökning från 1950 (Journal of clinical investigation) där en grupp gravida kvinnor med illamående gavs kräkrot, som placebo, och man förväntade då att de skulle kräkas ännu mer, istället kände de sig bättre.
Hur kan man kalla en behandling med ett kraftigt verkande läkemedel för placebo? Placebo betyder väl att behaga? Ett kräkmedel kan inte behaga såvida man inte vill framkalla kräkningar.
Är det inte oetiskt att ge kräkrot till dessa kvinnor när man förväntar sig mera kräkning?
Kräkroten har använts i Europa sedan 1570, dels som hostningsbefrämjande läkemedel för att avlägsna sekret från bronker och luftvägar och som aktiv substans i kräksirap, som är ett förstahandsmedel för att framkalla kräkning vid akuta överdoseringar : som utgångsmaterial för extraktion av Emetin. Emetin används för behandling av en i tropikerna endemiskt förekommande amöbadysenteri som framkallas av protozo, entamoeba histolytica.” Citatet är hämtat ur boken Örtmedicin och växtmagi, utgiven av Readers Digest AB Stockholm 1982.
Kräkroten, Ipecacuanha, används även inom homeopatin. Vill man som homeopat behandla graviditetsillamående har vi enligt datasystemet Radar, 95 olika läkemedel att välja på. Kräkroten är ett av de medel som kan bota denna typ av illamående.
Som homeopat vet man att lika botar lika och det är för oss inte alls konstigt att kvinnorna med graviditetsillamående blev bättre av kräkroten. Det var inte, enligt min uppfattning, en placeboeffekt som botade kvinnorna, utan en homeopatisk effekt.
Då jag sökt vidare på nätet hittar jag flera skribenter som hänvisar till samma 1950-tals undersökning. Mycket märkligt.
Ska man undersöka placeboeffekten måste den givna substansen vara medicinskt verkningslös. Kräkroten kan aldrig bli medicinskt verkningslös.
Text: Gunnar Jansson
————————————————————————
————————————————————————
Seminarium i Norrköping hos Gunnar och Ing-Britt Jansson
Nordiska Akademin för Klassisk Homeopat inbjuder till videoseminarium i Norrköping 16 – 18/11 2012
Gunnar Jansson (verksam i Norrköping sedan 1977) visar på video sina egna patienter där du kan följa hur tillfrisknandet fortskrider. Du jobbar själv med ditt Repertorium eller din dator och försöker lösa fallen under tiden videon går. Därefter analyserar vi tillsammans fallet.
Före seminariet får du några pappersfall att försöka lösa tills vi träffas den 16/11.
Tid: Fredag 16 /11 13.00 – 17.00
Lördag 17/11 09.00 – 17.00
Söndag 18/11 09.00 – 16.00
Plats: Alvarummet i Arbetets Museum i Motala ström (200 m från Kungsgatan.) Se karta på Eniro.se. Parkeringsplatser finns i nära anslutning till lokalen.
Kostnad: 1 750:-
Du anmäler dig genom att betala 400:- på NAKH:s bankgiro 5852-0594 snarast. Resterande avgift 1 350:- betalar du senast 8/11 2012 på samma bankgiro. Anmälan är bindande och avgiften återbetalas ej.
Välkommen till vårt årliga trivsamma seminarium i Norrköping!
Gunnar Jansson/ Ing-Britt (hustru och sekreterare)
För kontakt: www.nakh.net
Ovanstående artikel innehåller en rad felaktigheter. I JCI skriver Stewart Wolff om EN kvinna som lider av hyperemesis gravidarum och EN kvinna som lider av illamående i kombination med depression. Det står tydligt: ”repeatedly on previous occasions this amount of ipecac WHEN SWALLOWED had induced nausea and vomiting. On this occasion however, not tasting and not knowing what she had been given (hon fick medlet med en magsond), she was told that the agent would abolish the nausea; within 30 minutes the nausea was gone….. ”. Min fråga lyder: var någonstans ser Jansson en ”homeopatisk effekt? Eller var önskan tankens fader?
Wolff skriver på annat håll: ”we are able to eliminate nausea with a dose of ipecac delivered through a stomach tube, when the subject believed she was given an anti-nausea drug and we were able to induce nausea by water in the same subject, when she thought she was receiving ipecac” (Wolff S, 1950).
Så Janssons påstående att ett placebo måste vara en medicinskt verkningslös substans är tagit ur luften.
Det är trots allt så att Stewart Wolffs arbeten kan ses som banbrytande för den kvalitativa forskningsmetoden, en metod som mycket väl skulle lämpa sig för homeopatin. Läs gärna hans bok ”Crisis in Medical Education, Research and Practice”.
Gert E
Har Du läst artikeln som Gunnar refererar till, av Waldemar Ingdahl? Den heter, ”Placebo funkar det?”
Så här står det i artikeln: ”Stewart Wolf utförde ett klassiskt experiment på 50-talet med några gravida kvinnor. De upplevde illamående under graviditeten och fick piller med kräksirap som botemedel. Kräksirap är ett kraftfullt kräkmedel gjort på kräkrot. Kvinnorna borde ha kräkts ännu mer, istället kände de sig bättre”
Kanske du borde ta dig till Waldemar Ingdahls blogg och läxa upp honom. Orden ovan är hans. Han är skeptiker och har skrivit flera blogginlägg om homeopati.
Och sedan undrar jag, vad du menar med att placebo inte behöver vara en verkningslös subsans?
Marina,
För att ta det viktigaste först: det är och har aldrig varit min avsikt att läxa upp någon, varken Gunnar Jansson eller Waldemar Ingdahl. Jag ville bara påpeka uppenbara felaktigheter och det borde Du vara tacksam för.
Naturligtvis har jag läst Ingdahls blogg och Ditt citat stämmer till punkt och pricka. Som Du säkert också har konstaterat, var det först Gunnar Jansson som hänvisar till källan i Journal of Medical Investigation, så jag antog att han har läst studien. Mitt inlägg var riktat till Gunnar och jag hoppas att han själv kan ta ställning. Det skulle kunna vara början till en konstruktiv dialog kring de alltid aktuella frågorna kring placebo.
Till slut vill jag be Dig att inte blanda ihop min uppfattning med min kunskap. Stewart Wolffs placeboforskning visar klart och tydligt att ett placebo inta alls behöver vara en verkningslös substans. Läs gärna citaten i min förra kommentar.
Ska erkänna Gert E att jag fortfarande inte förstår varför placebo inte behöver vara en verkningslös substans. Blir inte studien vinklad annars?
Och om Stewart Wolf inte använde en verkningslös placebo i sin forskning så har han gjort ett allvarligt fel. Och det är helt uppenbart att som han använt ”kräkrot” som placebo så är det ett verksamt medel och därför INTE en placebo. Svårare än så är det väl inte.
Forskning är ett stort ämne och jag greppar den inte alls. Men det jag hittills sett, så är den bluffigt utförd i många fall.
Tillexempel, vad gäller forskningen på Gardasil, när man prövade om vaccinet ger biverkningar, så gav man kontrollgruppen hela cocktailen minus HPV-virus. Alltså det som ansågs som placebo i det här fallet innehöll allt utom fragmenten från HPV-viruset och innehöll därmet aluminium i hög dos. inklusive andra giftiga ämnen som HPV-vaccinet också innehåller.
Och man kan verkligen fråga sig, vad är det för forskning egentligen om man inte använder kontrollgrupper som får ett verkningslöst ämne, utan man ger kontrollgruppen i stort sett samma sak, som gruppen som får det ”verksamma ämnet”, som ska studeras.
Det enda som Stewart Wolff påvisade är: en farmakologisk verksam substans (i detta fall ipecac) kan fungera både som placebo och som verum, beroende på hur och under vilka omständigheter prövaren intar substansen (oralt eller enteralt). Därför är Ditt och Janssons påstående att placebo måste vara en ”overksam” substans felaktigt.
Placeboforskningen är ett mycket aktuellt och komplext ämne. Se även:
http://www.neuraltherapie-blog.de/?p=3333
GE
Ha ha……..det är bara att instämma i Gunnars kommentar ”mycket märkligt”
Man tror inte det är sant när man läser det här…..en grupp gravida kvinnor med illamående gavs kräkrot, som placebo.Man tar sig för pannan……..igen .
Detta måste platsa bland ”årets förvillare ”.
Kära hälsningar
Bergfalken
Gert………………………….vi väntar …………….
Gunnar Jansson:
Då jag skrev artikeln om kräkroten, som placebo, utgick jag helt ifrån vad som Valdemar Ingdahl skrev. Enligt Gert Eselböck innehåller min artikel en rad fel, d v s minst två. Placebobegreppet blev jag bekant med redan 1979 genom boken ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” av professorerna Olov Lindahl och Lars Lindvall. I kapitel 3 diskuteras placebobegreppet och författarna citerar flera andra författare.
”Leslie definierar placebo som något slags medicin eller preparat som saknar egentlig farmakologisk effekt, men som ändå verkar genom själva administreringen och administrationssättet.
Pluvinage menar att placebo är en verksam substans, som ser ut som en medicin men saknar farmakologisk verkan.
Clauser betecknar placebo som ett farmakologiskt neutralt preparat som vid vissa indikationer genom suggestion eller självsuggestion kan framkalla en objektiv eller subjektiv effekt hos patienten.
Modell definierar placeboeffekt såsom ” den enda effekt som alla farmaka har gemensamt och som i några fall är den enda terapeutiska användbara egenskapen”.
Kissel ”Placebobehandling är då en åtgärd som har ringa eller mycket ringa verkan och saknar anknytning till det aktuella sjukdomstillståndet och där verkan uppkommer genom psykologiska eller fysiologiska mekanismer, om patienten antar att han behandlas enligt en aktiv metod.”
Modernare tolkningar hittar man på nätet. Följande är ordagrant återgivet.
”Placebo – när det verkningslösa ger lindring” av Jörgen Malmqvist, docent i internmedicin och NE-medarbetare.
”Placebo är ett latinskt ord som kan översättas ”jag skall behaga”. Inom medicinen står det för behandling som är avsedd att vara, eller åtminstone förmodas vara, verkningslös. Det mest konkreta exemplet är blindtabletter, ibland kallade ”sockerpiller”. De ser ut som tabletter med ett visst läkemedel, men är tillverkade enbart av fyllnadssubstanser och saknar läkemedelssubstans. Om en person får symtomlindring av sådana tabletter rör det som om placeboeffekt”.
Således delas min uppfattning, att ett placebopreparat skall vara verkningslöst, av många.
Att ge kräkrot mot graviditetsillamående är därför fel. Valdemar Ingdahl skriver att kvinnorna med graviditetsillamående gavs piller med kräksirap. Gert menar att de sondmatades med samma ämne. Hur än försöket gjordes kvarstår det faktum att kräksirap har en mycket kraftig medicinsk effekt. Enligt mig och de flesta andra som yttrar sig angående placebobegreppet, menar vi att alla terapiformer kan ge en placeboeffekt, men i detta fall tror jag personligen att det var kräkrotens medicinska effekt som botade kvinnornas graviditetsillamående enligt likhetslagen.
Gunnar Jansson
http://www.nakh.net
Du skall ha tack för Ditt svar och framför allt tack för att Du tog med mig på en lång utflykt i placebotolkningarnas snårskog. Det hade inte varit nödvändigt, då jag naturligtvis också är förtrogen med begreppets problematik. Istället får jag nu den obehagliga känslan att min kritik har personligen kränkt Dig. Är det så, så ber jag mycket om ursäkt.
När jag ännu en gång läser Ingdahls och Din artikel, måste jag konstatera att Ingdahl visserligen nämner Stewart Wolffs klassiska experiment, men det var först Du som hänvisar uttryckligen till källan i Journal of Clinical Investigation. Så jag utgick ifrån att Du hade läst studien och mina anmärkningar syftade enbart på Din tolkning av nämnda studie.
För att upprepa det som jag skrev ovan, så rörde det sig om EN kvinna med hyperemesis gravidarum och En kvinna med illamående i kombination med depression. Synd att detta har gått förbi Dig. Dessutom framgår det klart ur Wolffs studie att ipecac – en farmakologisk verksam substans – kan fungera både som verum och som placebo beroende på hur och under vilka omständigheter probanden intar medlet. För att säga det ännu tydligare: ipecac oralt = verum, ipecac enteralt = placebo. Så Din personliga tro att det citerade fallet är en behandling enligt simileprincipen kan inte övertyga mig.
”Verum” är ett latinskt ord som kan översättas med ”det sanna, sanning” och i metaforisk bemärkelse med ”förnuft”.
Här nedan bifogar jag en länk rörande ett RCT om Naproxen. Kanske stimulerar diagrammet till en fruktbringande dialog.
http://www.psychophysik.com/h-blog/images/073%20Naproxen.jpg
Punkt!