Klara Fransén – en sann förkämpe för homeopatin i Sverige

Klara Fransén var under tre decennier den ledande homeopaten i Sverige. Hon behandlade inte mindre än 50.000 patienter och räddade dessutom livet på flera tusen under Spanska sjukans härjningar.

Klara Fransén föddes i Västerlösa utanför Linköping 1862. Redan som litet barn var hon fascinerad av läkarvetenskapen. Hon lekte flitigt doktor med sina syskon och satt ofta och läste i Uhrströms läkarbok som fanns i hemmet. Klara ville bli lärarinna, men ansågs ha för svag hälsa för detta yrke, hon led av en neuros. I stället blev hon guvernant i 15 år.

På 1890-talet fick hon så pass mycket hjälp av den berömde ”Enköpingsdoktorn”, Ernst Westerlund, med sin neuros att hon kunde starta en egen skola i Motala. Men frisk blev hon inte, trots att hon konsulterade 30 olika läkare förutom Westerlund.

1907 bytte Klara Fransén spår i livet. Tillsammans med sin syster Elin startade hon ett konvalescenthem, Hussborg, i Norrland. Elin var sjuksköterska, och när en dag tidskriften ”Homöopatiens Seger” kom med posten till Hussborg tyckte Elin att ”skräpet” skulle slängas i papperskorgen. Men Klara ville annorlunda. Hon läste tidskriften med stora ögon och förundrades över att det alltså fanns en läkemetod som verkligen kunde bota människor, inte bara lindra symptom.

Dr Hjalmar Helleday hette redaktören, och till honom vände sig Klara för att få litteraturförslag för självstudier i homeopati. Helleday blev sedan hennes mentor. När hon studerat flitigt i några år skrev hon till homeopaten O.T. Axell i Östersund och beskrev sina neurossymptom. Denne hade studerat till läkare och homeopat vid Hering Medical College i Chicago. Han sände henne en dos Lycopodium i CM. Och denna enda dos gjorde henne varaktigt frisk!

1910-1912 började Klara praktisera som homeopat i trakten. Hon fick fler och fler patienter och i oktober 1912 gick flyttlasset till Bergshamra norr om Stockholm. Från 1913 och till sin död bodde Klara i 1600-talshuset Jakobsdal i Ulriksdal. Där hade hon även sin mycket välbesökta praktik. Med spårvagn från Odenplan kunde man lätt ta sig ut till Klara Fransén.

1915 skulle riksdagsmännen rösta i en legitimationsfråga. Förslaget gick ut på att endast legitimerade läkare skulle få utöva homeopati i Sverige. Detta skulle innebära att Klara inte längre kunde verka som homeopat, och vid det här laget hade hon redan utvecklats till en mycket framgångrik sådan. Då inledde hon sin första kamp: hon författade den lilla skriften ”Hur jag blev homeopat” som innehöll remarkabla patientberättelser, hon behandlade många riksdagsmän med framgång på sin praktik, hon begärde företräde hos civilministern och hon blev erbjuden att tala i riksdagen för sin sak. Det ville hon inte, men hon bjöd in riksdagsmän och läkare till ett föredrag hon höll på KFUM i april samma år. Hennes ansträngningar var inte förgäves: homeopaterna fick även i fortsättningen utöva sitt yrke. Dock fick de inte längre behandla cancer och TBC, något som Klara ansåg vara beklagligt.

Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati bildades 1915 och ett år senare gick Klara med där och blev en mycket aktiv medlem. Hon blev styrelse- och redaktionsmedlem, höll kurser, skrev artiklar i föreningstidningen, höll föredrag i Stockholm – bl.a. ett på Auditorium vid Norra Bantorget dit inte mindre än 1.600 personer kom för att lyssna på henne.

1918 var det dags igen för Klara att mobilisera: då skulle de homeopatiska medel som bygger på giftiga substanser (t.ex. Aconitum, Belladonna, Lachesis) endast fås på recept av läkare. Hon samlade namn till listor mot detta förslag, hon ringde runt till riksdagsmännen på kvällarna och försökte övertyga dem om förslagets stollighet och hon såg till att broschyren ”Hur jag blev homeopat” lades ut på rikdsdagsmännens bänkar.

I baron Beck-Friis hade hon en vapendragare. Så var han och hans familj också tacksamma patienter hos Klara sedan flera år. Även denna gång avgick hon med seger. Förslaget röstades ner.

Pandemin Spanska sjukan härjade i Sverige 1918-1920. Nästan 700.000 svenskar insjuknade och bortåt 10.000 dog. Klara fann att Rhus tox. D200 följt av Bryonia D200 förhindrade den förödande ”lungbranden”, som de flesta avled i. För att så många som möjligt skulle få detta ”livselixir”, som hon kallade det, annonserade hon om det i alla Stockholmstidningar och det sändes ut gratis till de sjuka. På så sätt räddades tusentals sjuka till livet tack vare homeopatin.

Vid nyåret 1921 kom Klaras bok ”Homeopatiska självläkaren” ut. Den blev en stor succé, säljs än idag och har hittills tryckts i fem upplagor. En tacksam läsare var Gustaf V som 1934 sände ett tackbrev och sitt porträtt till henne. Det brevet betraktade den självlärda Klara sedan som sin ”legitimation” som homeopat.

Klara ville även sprida kunskap om homeopatin ute i landet och 1920 gav hon sig ut på en välbesökt föredragsturné, från Abisko till Malmö. Överallt gjorde hon lycka och fick fina recensioner i tidningarna. Ett undantag var Uppsala där turnén startade. Efter föredraget i ”lejonkulan”, som hon kallade staden, fick hon en mycket spydig och raljerande recension i ”Upsala Nya Tidning”. Hon lät sig dock inte nedslås utan fortsatte upp till Abisko med gott mod.

Klara Fransén var tveklöst den ledande homeopaten i Stockholm under tre decennier. Trots att hon började som homeopat sent i livet hann hon behandla hela 50.000 patienter – noggrant journalförda – förutom alla dem som hon räddade med hjälp av ”livselixiret”. Hon hade arbetat hårt hela sitt liv i sina två yrken och när solen höll på att gå ner för henne var hon trött och orkeslös och såg fram emot att få lämna livet. 1943 fick hon en kraftig stroke och avled, nästan på dagen hundra år efter Hahnemanns död. Begravningen ägde rum i Solna kyrka och hon vilar tillsammans med två systrar i columbariet i Gustaf Vasa kyrka.

Text: B L