Är homeopati effektivt? Ja, i alla fall effektivare än placebo. Så kan resultatet sammanfattas av de fyra stora meta-analyser som hittills gjorts.
Artikelförfattare: Margot Granvik
Tre av fyra visar att homeopatisk behandling har effekt. Men forskargrupperna tonar ner resultaten.
En meta-analys är en studie av studier. Det vill säga: resultaten från olika studier inom ett utvalt område sammanställs och bearbetas statistiskt med olika matematiska metoder. Detta för att minska riskerna för felaktiga slutsatser och för slumpen i beräkningarna. Syftet med en meta-analys är att jämföra olika behandlingsmetoder med varandra och se vilken metod som ger bäst effekt.
Sedan 1990-talet har fyra större meta-analyser, samt en omanalys, gjorts på homeopati. Det är dessa analyser som figurerar på olika sätt i debatterna om homeopati. De används som argument för eller emot homeopati. Därför är de viktiga att känna till.
De frågor som meta-analyserna gjorda på homeopatisk behandling har ställt är:
Är homeopati effektivt?
Har homeopati större effekt än placebo?
Vilken effekt har homeopatisk behandling jämfört med konventionell medicinsk behandling?
Det började med Kleijnen et al, som år 1991 publicerade den första meta-analysen, utifrån frågeställningen om det finns bevis för att homeopatisk behandling har effekt. Av de totalt 105 studier som uppfyllde kriterierna för att få ingå i meta-analysen visade 81 positiva effekter.
Kleijnen et al arbetade hårt för att få fram alla publicerade eller opublicerade studier för att minska risken för publikationsbias, det vill säga risken för att meta-analysen innehåller fler positiva artiklar, utifrån antagandet att det är lättare att få en positiv artikel publicerad, än en artikel som inte visar någon, eller visar negativ, effekt.
Kleijnen et al är förvånade över att homeopatiska behandlingar visar så positiva resultat, men pekar på att många studier håller låg metodologisk kvalitet, och att olika homeopatiska behandlingsmetoder krånglar till det. Det största hindret för att få homeopatin accepterad, menar Kleijnen et al, är att det saknas en plausibel förklaring, alltså en rimlig sannolik förklaring av hur homeopatiska läkemedel verkar.
Värt att notera är att Kleijnen et al håller en mycket öppen och hovsam ton i sin artikel, där man anar forskarnas äkta nyfikenhet.
År 1997 publiceras Linde et als meta-analys i medicintidskriften The Lancet. Meta-analysen som baseras på 89 studier visar att homeopatisk behandling är 2,45 gånger så effektiv som placebo. Totalt fann forskargruppen 186 studier, varav 119 uppfyllde de förutbestämda kriterierna. Av dessa hade 89 studier tillräckligt med data för att ingå i meta-analysen.
Linde et al använder sig av en jämförelsemetod där man räknar ut en så kallad oddskvot, odds ratio. Den talar om hur starkt sambandet är mellan, i detta fall, homeopatisk behandling och placebo. Därtill jämförde Linde et al olika homeopatiska behandlingsmetoder: klassisk, klinisk, komplex och isopati. Linde et al bedömde också kvaliteten hos de ingående 89 studierna i meta-analysen och 26 studier bedömdes vara högkvalitativa.
Linde et als meta-analys är noggrant beskriven och redovisar tydligt hur forskargruppen gått till väga.
Två år senare, år 1999, gör Linde et al en omanalys av de insamlade studierna, där han delar in studierna efter kvalitet i allt mindre grupper. Effekten för homeopati blir då lägre, men fortfarande större än placebo.
År 2000 publiceras den tredje meta-analysen gjord av Cucherat et al. Den jämför homeopatisk behandling med placebo. Forskargruppen fick fram totalt 150 rapporter. I den slutliga meta-analysen ingår dock endast 16 studier, med 17 jämförelser, eftersom en studie omfattade tre jämförelsegrupper. Av de studier som uteslöts handlade det i 90 procent av fallen om att studierna inte i förväg definierat primära behandlingsresultat.
Cucherat et als jämförelse mellan homeopatisk behandling och placebo visade statistiskt signifikanta resultat för att homeopatisk behandling är mer effektivt än placebo. En märklig sak i Cucherat et als tillvägagångssätt är att man prövade sju olika matematiska sätt att räkna på och att man sedan valde att basera meta-analysen på den metod som gav de för homeopati svagaste resultaten.
(År 2002 gör E Ernst en genomgång av meta-analyserna, som dock inte verkar vara bygga på ett vetenskapligt tillvägagångssätt och därmed saknar bevisvärde.)
År 2005 kom nästa meta-analys som jämförde homeopatisk behandling med konventionell medicinisk behandling. Shang et al jämför åtta studier, som valdes ut bland 110 studier gjorda på homeopatisk behandling, med sex studier utvalda bland 110 studier gjorda på konventionell medicinsk behandling.
Shang et als meta-analys har blivit kraftigt kritiserad för förfarandet att stegvis utesluta studier. Forskargruppen redovisar inte bedömningsgrunderna för sitt urval, eller vilka studier som slutligen ingår i jämförelsen. Därmed bryter Shang et al mot vetenskaplig praxis att lägga upp en studie så att den kan bli reproducerbar, det vill säga att beskriva tillvägagångssättet så utförligt att en annan forskar kan upprepa studien.
Några övergripande meta-analyser har inte gjorts sedan dess. Däremot har bland annat Fisher ingått i forskargrupper som försökt göra meta-analyser på mer avgränsade diagnoser eller tillstånd, som influensa, följder av cancerbehandling, samt demens, men antalet forskningsstudier har varit för få för att räcka till meta-analyser. Se HYPERLINK ”http://www.thecochranelibrary.com”. Är det någon av DHs läsare som har information om meta-analyser på homeopati gjorda under 2000-talet, berätta gärna!
Så långt de existerande meta-analyserna, där resultaten kan sammanfattas med: Tre av fyra visar att homeopati har större effekt än placebo.
Forskargrupperna tonar dock ner resultaten. Kleijnen et al och Cucherat et al säger att merparten av studierna håller låg metodologisk kvalitet, och de efterlyser fler och bättre utförda studier. När Shang et al jämför homeopatiska studier med konventionella medicinska talar kvaliteten dock i homeopatins favör: 21 av 110 studier på homeopatisk behandling höll hög kvalitet, jämfört med 9 av 110 för studier gjorda inom konventionell medicin.
Kan man då dra några slutsatser av dessa fyra meta-analyser? Nja, inte så mycket mer än att homeopatisk behandling har större effekt än placebo.
Däremot används dessa fyra meta-analyser, samt Linde et als omanalys, flitigt i debatten om huruvida homeopati har effekt eller inte.
Skeptiker använder till exempel Shang et al som ett slutligt bevis för att homeopatisk behandling saknar effekt. Håller argumentet? Går det att dra en sådan slutsats av Shang et als meta-analys? Nej! Shang et als meta-analys saknar bevisvärde i och med att den är för dåligt utförd. När Shang et al hålls fram handlar det om tyckande, tro – och politik. Inte om vetenskap.
Skeptiker drar dock ut flera argument ur de olika meta-analyserna. Ett frekvent argument är att homeopatins positiva effekt minskar när man enbart tar med de mest högkvalitativa studierna. Ja, men effekten finns fortfarande där! Likaså påstår skeptiker gärna att Linde et al i sin om-analys 1999 ”tar tillbaka” resultaten i meta-analysen från 1997. Men även om Linde et al får fram svagare effekter genom att bryta ner i subgrupper, så är effekten fortfarande större än placebo.
Efter att ha gått igenom meta-analyserna kan jag tycka att de egentligen är ganska ointressanta. De är viktiga att känna till: om man vill förstå varifrån skeptikerna tar sina argument, och om man vill bedöma vad argumenten är värda.
Det meta-analysen kan göra är att påvisa om det finns en effekt eller inte. Tre av fyra meta-analyser påvisar positiv effekt av homeopati. Längre än så har vi inte kommit när det gäller meta-analyser och homeopati sedan slutet av 1980-talet.
Den konventionella skolmedicinen behöver meta-analysen för att få ordning på sina behandlingsmetoder och för att ge människor i hela landet en likvärdig vård. Vården ska vara evidensbaserad. Och det väl inget fel på den ambitionen. Problemet uppstår när konventionell skolmedicin (samt folk i gemen, och skeptiker) kräver att forskning på homeopatisk behandling ska följa samma forskningsupplägg som skolmedicinen!
”Homeopati kan och bör värderas genom att man använder samma metodologi som för allopati” skriver forskargruppen Cucherat et al i sin meta-analys (2000).
Men frågan är om den kan det? Vad händer när homeopatin värderas genom samma metodologi som skolmedicinen?
Men innan jag går vidare med den frågan, vill jag titta en gång till på syftet med meta-analysen. Alltså: Den konventionella medicinen behöver meta-analysen för att få en evidensbaserad vård. Av bara farten verkar det har blivit en ”sanning” att även homeopatin behöver meta-analysen.
Men behöver homeopatin meta-analysen? Det är ämnet för nästa artikel.
