Behöver homeopatin meta-analysen?

7
30
Print Friendly, PDF & Email

Artikelförfattare: Margot Granvik

Konventionell sjukvård bör vara evidensbaserad! Meta-analyser används för att jämföra olika behandlingar för att ta fram evidens, bevis, för vilka behandlingar som har bäst effekt. Men behöver homeopatin meta-analysen?

Den medicinska behandling som utförs på vårdcentraler och sjukhus ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den ska så att säga vara evidensbaserad.

För den konventionella sjukvården är det en grym utmaning att verkligen få till evidens eftersom det väller in nya forskningsrön och vetenskapliga rapporter över verksam sjukvårdspersonal. I praktiken är det fullständigt omöjligt för en enskild person att hänga med vare sig strömmen av forskningsrapporter, nya behandlingsmetoder, nya läkemedel – eller den tekniska utvecklingen för den delen.

För att då få till en evidensbaserad behandling används meta-analysen för att jämföra olika behandlingsmetoder. Evidensbaserad vård förklaras utmärkt på  HYPERLINK “sbu.se/sv/Evidensbaserad-vard“, och vill man botanisera bland meta-analyser kan man gå till  HYPERLINK “thecochranelibrary.com“. Här får man information om effekter och biverkningar av behandlingar eller förebyggande åtgärder.

Parallellt med den konventionella vårdens arbete att få till evidens, nationella riktlinjer och likvärdig vård, pågår det en ständig specialisering. Ny tekniker utvecklas, nya läkemedel, nya behandlingstekniker och nya forskningsområden, som nu senast epigenitiken, som i sig är intressant för en homeopat, men det återkommer jag till.

Således: konventionell medicin behöver meta-analyser för att skapa en samlad bild, och rekommendationer, för behandling. Men, behöver homeopatin meta-analysen?

Nej, faktiskt inte: Klassisk homeopati är en välbeprövad medicinsk behandlingsmetod som utvecklats under 200 års tid. Kunskapen om de mest och vanligast använda homeopatiska läkemedlens effekter är väl dokumenterade och väl kända.

Verksamma homeopater behöver inte en meta-analys för att utföra sitt arbete. Till skillnad från specialiseringen inom den konventionella sjukvården – och medföljande uppdelningar och en allt sämre samlad överblick – har den homeopatiska läkekonsten hållits intakt under 200 år.

Intakt så till vida att det fortfarande handlar om att se människan som en helhet, där den behandlande homeopaten avläser vilka symtom organismen ger ifrån sig på fysisk, emotionell och mental nivå. Allt detta sker i mötet med patienten. Symtom ringas in under anamnesen. Om det sedan finns diagnoser eller provtagningar från den vanliga sjukvården så kan de vara intressanta att ta del av för en homeopat. Men att skolmedicinen satt en diagnos är på intet vis en nödvändighet för att en homeopat ska kunna ge homeopatisk behandling.

Till skillnad från konventionell sjukvård, med långt driven specialisering och uppdelningen på kroppens olika organsystem, organ, delar av organ, och så vidare, har den homeopatiska läkekonsten hållit fast vid att arbeta utifrån en helhetsbild av patienten.

Den homeopatiska läkekonsten har av det skälet inte samma behov som den konventionella sjukvården av meta-analyser för att få en evidensbaserad homeopatisk vård.

Ser vi till behovet av meta-analyser för att jämföra läkemedlens effekter, så gäller samma sak där. Medan den konventionella vården översköljs av en strid ström av nya mer eller mindre beprövade läkemedel, så är de mest använda homeopatiska läkemedlen mycket väl beprövade och effekterna detaljerat dokumenterade i olika materia medicor. Inte heller här behöver homeopatin hjälp av några meta-analyser.

Möjligen skulle homeopatin kunna vara betjänt av bra genomförda prövningar på medel där effekterna ännu inte är fullt ut dokumenterade.

Konventionell medicin behöver meta-analysen. Homeopatin behöver inte meta-analysen. I alla all inte för att utveckla den homeopatiska läkekonsten. Det finns långt mer fruktbara metoder för det. Men ändå ställs krav på att samma forskningsmetodologi ska gälla för forskning på homeopati som för skolmedicinen. ”Homeopati kan och bör värderas genom att man använder samma metodologi som för allopati” skriver forskargruppen Cucherat et al i sin meta-analys (2000).

Detta är ett bekymmer. Merparten av de studier som ingår i de fyra meta-analyserna är gjorda på klinisk homeopatisk behandling. Genom att i förväg ställa upp vilket homeopatiskt läkemedel och vilken potens som får användas i en studie går man ifrån principerna för klassisk homeopatisk behandling, nämligen att en patient ska behandlas utifrån patientens aktuella symtombild, där det homeopatiska läkemedel väljs som bäst stämmer med symtombilden.

Några exempel på kliniska studier som ingår i Cucherats meta-analys (2000) är en studie av Lievré (1992) som behandlade 2:a och 3:dje gradens brännskador med Calendula, i stället för att behandla individuellt och exempelvis även använda Arsenicum eller Cantharis, som är 3-värda till skillnad från Calendula som är 2-värt. I en annan studie gavs enbart Oscillococcinum vid influensaliknande symtom.

Att skolmedicinens tankemönster betraktas som allenarådande, leder till att det anses som en självklarhet att homeopatin ska underkastas samma krav. Åtminstone bland den konventionella medicinens förespråkare. Detta kan man även se skymta fram i det resonemang läkaren Robert Hahn för när han i sin blogg år 2011 analyser de fyra meta-analyserna, samt Linde et als omanalys och Ernsts genomgång.

I bloggen ”Meta-analyserna av homeopati I”, när Hahn problematiserar Cucherat et als förfarande att exkludera studier, skriver Hahn: ”Det är nämligen osannolikt att homeopati är effektivt vid alla sjukdomstillstånd.”. Samt: ”När man selekterar oberoende av vilket sjukdomstillstånd som behandlas så kan det bland de 5 studierna uppstå en relativ övervikt för sjukdomstillstånd där homeopati fungerar väldigt bra, mindre bra eller inte alls”.

Hahn kopplar homeopatins effektivitet till sjukdomstillstånd, implicit att homeopatisk behandling kan ha olika effekt för olika diagnoser.

I stället skulle man kunna anlägga en hypotes som förklarar olika resultat vid homeopatisk behandling – av samma skolmedicinska diagnos – baserad på en homeopatisk teori!

Här följer ett analysupplägg som bygger på den teoretiska modell som den internationellt kände klassiska homeopaten George Vithoulkas har formulerat.

Vithoulkas baserar sin kunskap på empiri, det vill säga erfarenhet från hundratusentals patienter. Han har ett vetenskapligt tillvägagångssätt så till vida att han löpande formulerat, beskrivit och utvecklat sina teorier kring klassisk homeopatisk behandling, och därmed gjort dem tillgängliga för att ifrågasättas, diskuteras och förädlas. Genom öppna sina utbildningar och genom att ta emot patienter inför elever utsätter han också konstant sin metod för ifrågasättande och omprövningar.

Det centrala i Vithoulkas teori och praktik är patientens hälsotillstånd (Levels of health). Det ligger som grund för behandlingen och vid uppföljande bedömningar av hur läkningen (botandet) fortlöper. Baserat på patientens hälsonivå – level of health – väljs det homeopatiska läkemedlets potens, samt hur ofta det bör upprepas. Utifrån patientens hälsonivå bedöms vidare vilka reaktioner som kan förväntas, hur länge behandlingen kan behöva pågå och hur många olika läkemedel patienten kan komma att behöva.

Styrkan med ”Levels of health” är framför allt att metoden ger stöd för att analysera det som händer under behandlingen, samt att botandet går i rätt riktning.

”Det är nämligen osannolikt att homeopati är effektivt vid alla sjukdomstillstånd.”, skriver Robert Hahn. Applicerar man i stället Levels of health-teorin som analysmetod för varför resultaten varierar i homeopatiska studier kan förklaringen vara en helt annan: nämligen att det är patientens hälsotillstånd som avgör om patienten kan botas snabbt och smidigt, eller om vägen till bot kommer att bli mycket mödosam och ta lång tid.

En patient med lunginflammation eller cancer på den högsta hälsonivån kan bli snabbt botad (ja, ja, kära skeptiker, jag vet att i Sverige får man inte behandla cancer, men det som är olagligt i Sverige är inte nödvändigtvis olagligt i alla andra länder). För en patient i den lägsta hälsonivån kan behandlingen av lunginflammation eller cancer i värsta fall enbart bli palliativ.

En patient som sakta fått ett allt sämre immunförsvar under årtionden, där symtomen exempelvis gått från hudutslag som barn, astma-allergi som ungdom, till neurologiska svåra tillstånd som vuxen, kan vara långt svårare att behandla, där behandlingen kommer att ta flera år, än en förhållandevis frisk patient som har en släng av influensan vart tionde år men inga andra nämnvärda krämpor.

Skulle forskning på homeopatisk behandling läggas upp utifrån teorin Levels of health, behövs ett avgörande kriterium föras in i forskning, som jag ännu inte sett i en enda forskningsstudie, nämligen TID. Det kan ta oerhört lång tid innan ett slutligt behandlingsresultat nås när en patients hälsotillstånd sakta försämrats under många år. Särskilt om patienten behandlats på allehanda olika sätt inom skolmedicinen, så att de ursprungliga symtomen påverkats av mediciner med mera, och blivit allt svagare och otydligare.

Ska då samma krav ställas på forskning på homeopati som man ställer på forskning inom konventionell medicin? Ska skolmedicinska forskares hypoteser, som Robert Hahns fundering att det är osannolikt att homeopati är effektivt vid alla sjukdomstillstånd, styra förståelsen och synen på homeopati?

Eftersom det är föga troligt att läkare invanda i den konventionella medicinens tankemönster kommer att lägga ner tid och kraft på att utveckla forskningsmetoder som utgår ifrån homeopatin, eller arbeta för att homeopatin ska ses som en egen självständig behandlingsmetod, vid sidan av, och inte underkastad, skolmedicinen, så är det upp till homeopaterna själva att agera. Frågan är hur?

Meta-analyserna visar på ytterligare en utmaning för homeopatisamfundet. De pekar nämligen på problemet med att olika homeopatiska behandlingsmetoder buntas ihop under begreppet homeopati, utan att man gör skillnad i behandlingsmetod eller kvalitet. I praktiken blir det som att jämföra ”äpplen, apelsiner och kål” (Cucherat 2000).

Är detta ett problem? Ja, på flera sätt. Dels forskningsmässigt, eftersom forskarna inte gör någon definition av VAD som avses med homeopatisk behandling. Dels även mot patienter. Allt vaknare patienter, som vill ha ett ökat inflytande över sin vård, söker fram information på nätet. Förmodligen kommer allt fler att vilja veta ”vilken” sorts behandling de får! Räcker det då att var och en gör sin egen beskrivning? Finns det för- och nackdelar med en gemensam definition? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en gemensam definition?

 

7 KOMMENTARER

  1. Jag håller helt med Dig, homeopatin behöver inte några meta-analyser och inte går homeopatins verkan att ”bevisa” medelst RCT heller. Simileprincipen går inte heller att ”bevisa”, den är en förutsättning för vårt arbete. Homeopatins vetenskapliga princip är samtidigt terapins praktiska handlingsprincip.

    Därmed behöver homeopatin inte heller några teorier, vi jämför patientens faktiskt givna symptom med faktiskt givna prövningssymptom för att hitta ett passande läkemedel. Därmed har Homeopatins praktiska handlingsprincip sin grund i ett fenomenologiskt synsätt. Varför har dagens homeopater en sådan dragning till teorier och gissningar?

    Sedan har jag några korta frågor: den internationellt kände klassiska homeopaten Vithoulkas…. vad är en ”klassisk” homeopat? Hur gammal är han? 1996 sa han själv att han har behandlat ”150 000 patienter”. Du säger nu ”erfarenhet från hundratusentals patienter”. Under min tid som praktiserande homeopat behandlade jag i genomsnitt 1000 patienter per år. Jag hävdar att mycket mera klarar man inte (inte ens Klara Franzén klarade mera). Jag vill absolut inte sätta Din journalistiska heder på prov, men kunde Du vara så vänlig att ge mig närmare information?

    Du påstår också att Vithoulkas har gjort sina teorier tillgängliga för att ifrågasättas.

    Vithoulkas teoribyggnad kring människans hälsa på tolv plan anknyter till Sankarans och Masis miasmautläggningar. Han har lyckats med konststycket att göra Hahnemanns livskraft-princip så komplicerad och ogenomskinlig, att det enligt denna metod finns en förklaring för allting, för en eventuell behandlingsframgång likaväl som för ett eventuellt misslyckande. Avsikten var väl att skapa ett slutet system för osäkra homeopater och sådana finns det ju gott om. Det är ett faktum att Vithoulkas och hans “elever” känner sig personligt kränkta, när man ifrågasätter ”mästarens” teorier. Behöver homeopatin överhuvud taget några ”mästare”?

    Innan jag blev homeopat arbetade jag framgångsrikt som forskningsingenjör hos en stor kemikoncern. Mitt arbete resulterade bland annat i två patent. Jag antar att jag är kompetent nog att konstatera: betraktar man Vithoulkas system som forskningsmodell, så saknar man all realitetsanknytning.

    Jag hoppas att Du vid tillfälle besvarar mina frågor

    GE

  2. Gert E

    Du ställde några frågor. Det är ju trevligt att du håller med mig om att man kan ifrågasätta meta-analysen som metod för att bevisa homeopati. Däremot håller jag inte med dig om att man kan avfärda RCT-studier. Jag är öppen för att det finns sätt att lägga upp en RCT-studie, exempelvis med cross-over, som kan fungera som forskningsupplägg även när det gäller homeopatisk behandling. När jag får tid ska jag gå igenom några sådana och kolla lite extra på upplägget.

    Sedan förstår jag inte hur du kan uppleva Vithoulkas Levels-of-health modell som “komplicerad och ogenomskinlig”. Själv tycker jag den är utmärkt och logiskt förklarad, och jag har inga problem med att förstå den. Men nu handlade mitt exempel inte om huruvida den är lätt att förstå, eller inte, utan jag tog den som ett exempel på hur man i ett forskningssammanhang kan tolka resultat olika, utifrån olika teoribeskrivningar, samt hur fel det kan bli om man låter antaganden som inte är underbyggda eller tydliga styra.

    Att du påstår att Vithoulkas elever skulle bli kränkta, och att det är ett “faktum”, är på en så låg nivå att det bemöter jag inte.

    Sen förstår jag inte heller vad det har för relevans att du har patent? På vilket sätt innebär det att du har kompetens att uttala dig om forskningsmodeller?

    Själv tycker jag att det är långt mer intressant, att i stället för illa underbyggda tvärsäkra påståenden, föra en resonerande dialog och att tydligt redogöra för varför man drar den ena eller andra slutsatsen. Det ser jag som ett mer öppet och stimulerande förhållningssätt. Särskilt när det gäller forskningsstudier.

    Tvärsäkra uttalanden kan visserligen vara väl underbygga utan att det framkommer, men de kan lika gärna vara tagna ur luften. Syftet med uttalandena kan vara gott, men lika ofta handla om att trycka ner. Hursom så tycker jag sällan att tvärsäkra uttalanden är fruktbara för lärandet.

    • Tack för Ditt svar, jag förstår av Ditt utförande att jag måste ha lämnat en del oklarheter efter mig. Jag skall nu försöka att rätta till detta.

      Jag avfärdar RCT, därför att sådana studier inte är förenliga med homeopatins kunskapsteoretiska fundament. En fenomenologiskt grundlagd vetenskap kan inte utforskas med en naturvetenskaplig metod. Eller utgår Du ifrån att all vetenskap är naturvetenskap? Detta om något vore ett tvärsäkert uttalande.

      Jag “uppfattar” inte Vithoulkas senaste teoribyggnad som komplicerad och ogenomskinlig. Jag konstaterar detta efter att har jämfört teorin med Hahnemanns klara anvisningar beträffande behandling av kronisk sjukdom. Eller börjar homeopatin först med Vithoulkas? Detta vore ett tvärsäkert uttalande, som dessutom saknar all grund.

      Du påstår att Vithoulkas grundar sin teoribyggnad på “erfarenhet från hundratusentals patienter” Är inte detta ett tvärsäkert uttalande? Men jag ställde ju frågan tidigare och fick inget svar.

      Det är inte bara ett faktum utan ett historiskt faktum att Vithoulkas supporter känner sig personligen kränkta när man kritiserar hans teorier. Det framgår även av diverse reaktioner på den här sidan. Jag ser varken ett högt eller lågt nivå i detta.

      Jag ville absolut inte skryta med mina tidigare meriter, när jag nämnde mina patent. Under min tid som forskningsingenjör fick jag dock lära mig att framgången inom all forskning bygger på följande: man måste först foga sig i de aktuella sakförhållanden och sedan försöka bestämma dem med ett – för rådande omständigheter – adekvat tänkande. I Organons §6 klargör Hahnemann de för vår terapi gällande omständigheterna. Eller som gamle Nietzsche säger: man får inte offra vetenskapen för metoden. På så sätt anser jag mig vara kompetent att uttala mig om för homeopatin lämpliga eller olämpliga forskningsmodeller.

      Du får ursäkta att jag besvära Dig med ett längre svar, men det är en sak till jag har på hjärtat:
      Homeopatisk forskning delas i två områden. För det första extern forskning om homeopati, som har skolmedicinen som målgrupp och för det andra intern eller egentlig homeopatisk forskning. I början av denna interna forskning står naturligtvis den homeopatiska läkemedelsprövningen. Våra medel bör utforskas med avseende på symptomens kvalitet och säkerhet. En viktig forskningsuppgift är även den kliniska verifikationen av prövningssymptom. Listan kan göras längre, men det räcker med att konstatera att det finns ett enormt internt forskningsbehov inom homeopatin. I viss mån rör vi oss fortfarande på osäker mark.

      Vore det inte nyttigare för homeopatin att använda tid för egentlig forskning?

  3. Jag tror inte meta analyser är den bästa vägen att förstå homeopati, men den bästa hittills kanske. Jag tror ju att vi har längre väg att vandra, eftersom homeopati har en så nydanande tankegrund till skillnad från den gamla medicin vetenskapen, som bygger på 1600-1700 tals tankegångar.

    • Den moderna sjukvården har ingenting att göra med den “vetenskap” som fanns på 1600-1700. Homeopati däremot är från slutet av 1700-talet,

      • Menade att kanske homeopatin utnyttjar kvant eller nano fenomen som är naturliga men ingen förstod på den tiden, bara märkte att det fungerade och som man kanske inte ens idag vet hur det skall mätas eller är jag helt fel ute? Är lite nyfiken på eventuella svar om någon haft samma tankar och kanske det finns teorier om det också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.