Det homeopatiska sjukhuset London Homeopathic Hospital grundades 1849 av dr Frederic Hervey Foster Quin tillsammans med flera andra aristokrater med det ädla syftet att ge vård åt fattiga människor.
Dr Quin, som hade studerat med dr Samuel Hahnemann, var en av de första läkarna som praktiserade homeopati i London.
Sjukhuset öppnade sina portar den 10 april 1850 på Golden Square i Soho och hade då 25 sängplatser. I dag ligger det på Great Ormond Street.
Sjukhusets första stora framgång kom 1854, då en koleraepidemi bröt ut i Soho, som härrörde från en vattenpump i området. Det visade sig att anmärkningsvärt färre kolerasjuka dog på det homeopatiska sjukhuset där 18 % avled, i jämförelse med det angränsande allopatiska sjukhus där 53 % inte överlevde.
När rapporten om epidemin skulle lämnas in till myndigheterna året därpå gjordes ett försök att mörka homeopatins bättre resultat genom att utelämna antalet avlidna. Dessa siffror publicerades först efter att lord Grosvenor, ordförande för sjukhusstyrelsen, höll ett rungande tal i House of Lords.
Försöket till mörkande av sjukhusets statistik visade sig sedan ha motsatt effekt. I stället för att det homeopatiska sjukhusets statistik skulle gå obemärkt förbi, blev resultatet i stället att sjukhusets siffror redovisades separat. Homeopatin fick därmed mycket fin publicitet, när de jämförelsevis låga dödstalen blev allmänt kända.
Sjukhuset växer i popularitet och sängplatserna utökas
Sjukhusets goda rykte fortsatte att växa och homeopatin fick allt större stöd i England. Bara tio år efter etableringen byggdes ett nytt och större homeopatiskt sjukhus med 50 sängplatser, på dess nuvarande plats på Great Ormond Street. Vartefter åren tickade på utökades sjukhuset och vid krigsutbrottet 1914 hade sjukhuset 80 sängplatser.
Många välkända homeopatiska läkare var förknippade med sjukhuset under 1800- och 1900-talet, som till exempel Robert Ellis Dudgeon, John Henry Clarke, James Compton Burnett, Edward Bach, Charles E Wheeler, James Kenyon, Margaret Tyler, Douglas Borland, sir John Weir, Donald Foubister, Margery Blackie och Ralph Twentyman. Dr Peter Fisher är också värd att nämnas. Han var verksam i slutet på 1900-talet till och med 2018.
År 1992 hittades i en av sjukhusets lagerlokaler ett gammalt arkiv på 300 volymer med fallbeskrivningar från 1 426 behandlade patienter som varit inlagda på sjukhuset mellan åren 1889 och 1923. Dessa journalanteckningar ger en intressant inblick i sjukhusets arbete under denna period.
De flesta av patienterna var grovarbetare, många med yrkestitlar som inte finns i dag, som till exempel lådtillverkare och strutsfjäderarbetare. Vanliga åkommor som behandlades var bland annat tuberkulos, bronkit, reumatism, magsår och kvinnliga hälsoproblem. Resultaten av behandlingarna varierade från specialitet till specialitet. Till exempel för ”kvinnosjukdomar” rapporterades att 74 % blev botade, 19 % blev förbättrade medan 5 % blev varken bättre eller sämre och 2 % avled; för andningsproblem rapporterades 62 % botade, 21 % förbättrade, 4 % oförändrade och 13 % som avled. Tiden för inläggning på sjukhuset varade i genomsnitt drygt en månad.
Journalanteckningarna visar också att patienterna kom från hela landet, vanligtvis för att andra behandlingar hade misslyckats eller efter tips från vänner och bekanta. Det finns också många rapporter om bot av svåra medicinska hälsotillstånd som till exempel tuberkulos. En läkare som behandlade en flicka med tuberkulos, som på den tiden ansågs obotligt, skrev: ”Håret blev tjockt, färgen kom tillbaka på kinderna och ersatte den jordfärgade och vaxartade nyansen. Hon är i dag en frisk och till och med mullig tjej på nio år, skarp i skolan och i toppen av sin klass.”
År 1920 fick sjukhuset kungligt beskydd
Sjukhuset fortsatte att utvecklas och 1920 fick det sitt första kungliga beskydd av hans kungliga höghet hertigen av York (senare kung Georg VI). Efter hans tillträde till tronen 1936, fick sjukhuset år 1947 sitt kungliga prefix Royal och hette nu Royal London Homeopathic Hospital. När sedan drottning Elizabeth II tillträdde som drottning, blev hon sjukhusets beskyddare.
Vid utbrottet av andra världskriget 1939 hade Royal London Homeopathic Hospital 200 sängplatser. Sjukhuset blev under kriget en oberoende akut fungerande enhet för behandling av bombskadade människor. Även sjukhuset drabbades av allvarliga skador med förlust av patologiavdelningen och vårdhemmet i västra flygeln. Trots att sjukhusbyggnaden blev illa åtgången fortsatte sjukhuset leverera vård till de skadade. Flera av de anställda på sjukhuset fick sedermera medalj för sin tapperhet.
År 1948 blev sjukhuset en del av det nyskapade National Health Service (NHS) tillsammans med de homeopatiska sjukhusen i Glasgow, Liverpool, Bristol och Tunbridge Wells. Hälsoministern Aneurin Bevan, den då drivande kraften bakom NHS, gav sin personliga försäkran att homeopatin hade en framtid i NHS.
Under 1950- och 60-talet spreds sjukhusets goda rykte internationellt. Framstående homeopater från bland annat Indien och Argentina kom på besök till Royal London Homeopathic Hospital. Och homeopaterna från sjukhuset åkte på besök till andra länder för utbyte av erfarenhet och kunskap. Vid den här tiden var homeopatin i England fortfarande livaktig (jämfört med USA som i början på 1900-talet hade haft 100 homeopatiska sjukhus, men nu i mitten på 1900-talet var homeopatins storhetstid ett minne blott).
Sjukhuspersonal dog i flygolycka
År 1972 hände något som tyvärr skulle försvaga ställningen för Londons homeopatiska sjukhus. Sexton läkare från sjukhuset och deras kollegor avled i en flygolycka då deras plan kraschade på väg till en internationell homeopatisk kongress i Bryssel.
Fram till 1974 lyckades sjukhuset behålla sin ställning som oberoende sjukhus inom NHS med egen sjukhusstyrelse, men 1974 införlivades det med South Camdens hälsodistrikt. Flygkraschen med förlusten av kvalificerad personal i kombination med förlusten av självbestämmande orsakade en svår tid för sjukhuset. Efter en tid stängdes den kirurgiska, barn- och geriatriska avdelningen och antalet vårdplatser sjönk från 170 till 45.
Ytterligare en omorganisation av NHS ägde rum 1982, vilket resulterade i att sjukhuset blev en del av Bloomsbury Health Authority. Sjukhuset responderade på denna förändring genom att utveckla och bredda sina tjänster. Nu infördes kompletterande cancervård, en akupunkturklinik och en avdelning allergi- och miljömedicin. Redan 1950 hade man införlivat Iscador och andra kompletterande terapier för cancer, men nu breddades det homeopatiska sjukhuset med ytterligare alternativmedicinska terapimetoder.
Under 1990 minskade sjukhuset i storlek när den medicinska avdelningen för män och även avdelningen för holistiska behandlingsmetoder stängdes. Men 1991 kom möjligheten för sjukhuset att åter erbjuda större valmöjligheter genom att ansöka om NHS Trust-status. Den 1 april 1993 tog NHS Trust kontrollen över sjukhuset. (En NHS-trust är en organisatorisk enhet, en stiftelse inom NHS i England och Wales, som vanligtvis betjänar antingen ett geografiskt område eller en specialiserad funktion.)
Den första årsrapporten från Royal London Homeopathic Hospital, nu tillsammans med NHS Trust, visar att sjukhuset hade börjat fokusera på så kallad integrerad medicin. Bland annat hade en konsult i muskel- och skelettmedicin utsetts och ett nytt program för integrerad vård för patienter som lever med kroniska reumatiska sjukdomar utvecklats. Meningen var att kombinera skolmedicinska och alternativmedicinska metoder. Sjukhuset började med tvärvetenskapliga utbildningar som riktades till läkare, sjuksköterskor och terapeuter och forskning utfördes för att visa att de behandlingar som användes var evidensbaserade.
Dr Peter Fisher
Dr Peter Fisher utsågs till direktör för forskningsavdelningen och blev sedan en känd person i homeopatikretsar där han ofta sågs vid homeopatiska konferenser med vetenskap på schemat.
Parallellt med att sjukhuset tog in flera alternativmedicinska behandlingar fortsatte man att tillhandahålla homeopatisk behandling och även fortsätta arbeta på homeopatins vidareutveckling.
Sjukhuset höll en serie internationella konferenser mellan 1997 och 2006, med titeln Improving the Effectiveness of Homeopathy, som var och en lockade omkring 200 delegater från 26 länder.
Någon gång vid 1998 ändrades de ekonomiska förutsättningarna igen och ytterligare en stiftelse blandades in, som sedan försvann efter några år. Några år senare en annan stiftelse som gick hand i hand med krav på evidensbaserad medicin. Exakt vad som händer vid den här tiden går utöver den här artikelns omfång, men uppenbart är att finansieringen av sjukhuset, trots att patienterna gärna vill ha alternativmedicinsk behandling, inte är helt stabil.
Det börjar dessutom mer och mer ordas om att alternativmedicinen som integreras i NHS ska vara evidensbaserad. Det innebär att ribban sätts högt. Den alternativmedicin som inte har godkända dubbelblinda placebokontrollerade studier har svårt att hävda sig i evidensbegreppet och släpps då inte in.
En sak som är värd att notera är att det redan på den här tiden fanns studier som visar att homeopati fungerar, men dessa ignorerades.
Sjukhuset byggdes om mellan 2002 och 2005 och moderniserades. Medan renoveringen pågick flyttade sjukhusets kliniska tjänster till Greenwell Street, intill Royal National Orthopedic Hospital.
År 2005 öppnades sjukhuset återigen och prins Charles höll ett tal där han bland annat sade (fritt översatt): ”När man läser tidningarna kan man få intryck av att komplementär och konventionell medicin praktiskt taget är i krig med varandra och att den komplementära och alternativa medicinen är på utgång. Så uppfriskande att komma till det här hörnet av Bloomsbury, med sin unika koncentration av specialiteter, för att upptäcka att verkligheten på denna plats i NHS är helt annorlunda …”
Han noterade att sjukhuset hade en positiv inställning till integrativ medicin i jämförelse med de negativa skriverier som han hade läst i tidningarna. Här på sjukhuset såg han inga sådana tendenser.
Under några års tid jobbade sjukhuspersonalen, trots ökande medieattacker, vidare i homeopatins tjänst.
År 2010 kom ”1023-kampanjen” där skeptiker stod utanför apotek och i gathörn och överdoserade homeopatiska läkemedel. Deras tes var att om de inte dog på stående fot när de ”överdoserade” homeopatiska medel – så fungerar inte homeopati.
Mediedrevet i samband med denna kampanj var massivt. I stort sett bara skeptikersidan fick uttala sig i pressen, medan homeopaterna inte fick chansen att berätta att det inte alls är så homeopati fungerar. En av de homeopatiska läkemedlens stora förtjänster är ju att de botar milt och effektivt, utan risk för allvarliga biverkningar.
Sjukhuset döps om
År 2010 ströks ”homeopathy” från sjukhusets namn och sjukhuset heter numera ”Royal London Hospital for Integrated Medicine”.
År 2018 avled sjukhusets forskningsledare Peter Fisher i en cykelolycka och samma år blev det stopp för skattefinansierad homeopatisk medicin.
En titt på sjukhusets hemsida visar att sjukhuset fortfarande tillhandahåller integrativ medicin, framför allt i form av örtmedicin och akupunktur.
En bättre titel på den här artikeln hade varit ”Londons homeopatiska sjukhus uppgång och fall”, men det hade slagit an en negativ ton.
Faktum är att sjukhuset har fungerat som homeopatiskt sjukhus i över 160 år. Så även om artikeln blev lite dyster på slutet så är egentligen berättelsen om sjukhuset en solskenshistoria. Dessutom finns det fortfarande praktiserande homeopater i England så homeopatin finns ju fortfarande kvar. Vi kan också glädja oss åt att homeopatin i många länder har en stark ställning, där Indien är en klart lysande stjärna.
Text: Marina Szöges
Bild: Google Maps
Källa:
https://www.uclh.nhs.uk/our-services/our-hospitals/royal-london-hospital-integrated-medicine/history-royal-london-hospital-integrated-medicine?fbclid=IwAR2pmj2ls9qhoP2Q943YKtrss3k2JhMPw-_v5ZkxtR31cq-fJ7CSqW0-zsc
https://www.nursingtimes.net/news/hospital/nhs-funded-homeopathy-dwindles-with-end-of-london-hospital-scripts-13-03-2018/
