Hembesök hos AIDS-sjuk pojke

Fortsättning på artikelserien ”Homeopat-volontär i Afrika” av Anna Rosenkvist.

Den 5 februari 2013 besökte vi ett boende och utbildnings-center för föräldralösa barn och gatubarn i en fattig stadsdel i Moshi. Barnen är ca 50 st och personalen består av ca 15 personer. De får undervisning i bl.a. främmande språk, IT, hotell, sömnad, hantverk, teater, musik etc.

Målet är att alla ska komma ut i arbete vilket många redan har gjort. Besök gärna deras fina hemsida. mkombozivtc.org. Där kan ni även läsa hur ni kan stödja deras verksamhet!

Många av dessa barn har HIV/AIDS och Homeopathy for Health in Africa har inlett ett samarbete med centret. Vi får använda deras lokaler mot en liten betalning och så behandlar vi barnen gratis. Barn med AIDS är ofta små till växten och har svårare att hänga med i skolan, vilket vi såg och märkte under konsultationerna.

Mitt under arbetet kommer en bekymrad 12-årig pojke

Han ber oss åka med honom på hembesök till hans kompis, Ibrahim 12 år, som är mycket illa däran. Jeremy avbryter sina konsultationer och några av oss följer med. Kompisen visar vägen och en av lärarinnorna, en frodig kvinna från Kenya, följer med i bilen på stadsdelens slingriga dammiga vägar.

Ibrahim bor ensam med sin mamma eftersom pappan har hittat en annan kvinna o har 2 barn med henne (ett vanligt scenario här – antagligen har han gett sin nya familj AIDS också, säger Jeremy). Pojken har ej kunna gå i skolan sen augusti pga sjukdom. Så han är ensam hemma hela dagarna utan mat, mamman jobbar på fältet o tjänar knappt 10 kr per dag!!.

Lönen ska räcka till mat, hyra, buss till jobbet, kläder – allt.
I Tanzania finns varken pension eller socialbidrag.

När vi kommer hem till grabben sitter han ensam som en gammal man i sitt hem, en enkel hydda med två små rum, i en sliten fåtölj, och talar med svag röst. Jag ser direkt att han är illa däran. Hans fötter och underben är svullna och magen är stor och uppspänd som en hårt uppblåst ballong. Armarna är spinkiga och hans ansikte är svullet. Han har ringorm (en svampsjukdom i huden) på huvudet och hans tunga är full med vita beläggningar. Svampinfektioner både i hud, matsmältningskanal, munhåla, underliv etc är mycket vanligt hos AIDS-sjuka. Han har jobbigt att andas och rör sig med stor ansträngning.

Jeremy och jag undersöker pojken och efter en lång stunds funderande med hjälp av hans homeopatiska uppslagsverk/dataprogram ordinerar han två homeopatiska medel plus vitaminer. Stämningen i rummet är tung och tryckt och vi förstår allihop att döden inte är långt borta om pojken inte får akut hjälp.

Vad han skulle behöva, utöver vår behandling, är att bli inlagd på ett sjukhus och få näring för han är svårt undernärd, men det går inte. Sjukvården kan inte göra annat för honom än ge honom bromsmedicinen som han redan har o de verkar ej fungera längre (det är ofta så med bromsmedicinerna att de slutar fungera efter ett tag, dessutom kan ingenting stoppa AIDS om man svälter). Jag rekommenderar Socker-saltlösning (1 l vatten blandas med ½ tsk salt och 6 tsk socker) eftersom han har kräkningar och diarréer.

Jeremy ordinerade p.g.a. pojken mycket svåra tillstånd och p.g.a. att det var svårt att välja två medel som han ska alternera: Bar-iod på morgonen  + Podophyllum på kvällen.

Jag gjorde socker-salt-lösning åt honom eftersom han har diarré och kräkningar o har svårt att behålla det lilla han får i sig. Därefter åkte vi till stan o köpte mat åt pojken och hans mamma. Vi kommer att hålla tät kontakt med honom.

Resten av den dagen var jag totalt utmattad och tömd på energi. Jag ringde hem till min man via Skype och grät ut.

Den 13 februari var några av mina homeopatkollegor på hembesök hos pojken igen. Och han hade blivit bättre!!

Han har tagit sin medicin enligt ordination och druckit av socker-saltlösningen varje dag. Diarréerna och kräkningarna har upphört och han har börjat äta. Ansiktet och benen mindre svullna, men magen är fortfarande utspänd. Han log till och med och ögonen hade nu en lyster och hans ansikte uttryckte hopp. (förra gången fick vi alla en känsla av att han hade gett upp). De ringde till Jeremy och rådfrågade honom. Han bytte ut Podophyllum mot Lycopodium eftersom diarreerna och kräkningarna upphört och fortsatte med Bar-Iod.

Ytterligare en vecka senare var pojken ännu lite bättre och vågade sig nu ut (vilket han inte gjort på länge). Men naturligtvis kommer det att ta tid innan han är så pass bra så han kan gå i skolan igen – vi får hoppas att inget nytt tillstöter. Vi köpte mera mat till honom och lovade träffa honom om 1-2 veckor igen.

Text: Anna Rosenkvist

______________________________