Bromsspårssjukan i staden Allopat

Det var en gång en stad som hette Allopat. Staden hade många invånare med gator torg och massor av bilar. Men på grund av en begränsad ekonomi fanns varken stoppskyltar eller trafikljus i staden.

Inte överraskande var trafikolyckorna vanliga och bilar kraschade in i varandra i nästan varje gathörn. Bilverkstäder, försäkringsbolag och sjukhus hade blomstrande tider. När befolkningen i Allopat växte ökade trafikolyckorna till alarmerande nivåer.

Av desperation anlitade staden Dr West, som kom och gjorde en grundlig utredning.

Han undersökte stadens gator noga med mikroskop, kemiska analyser och dokumenterade och analyserade väldigt noga. Slutligen kom doktorn fram till att staden led av bromsspårssjukan.

Dr West hade funnit ett nästan 100% samband mellan bromsspår och trafikolyckor.

Doktorn hyllades av stadens invånare som den skicklige läkare han ansågs vara.

Staden betalade dr Wests konsultarvode och man frågade den gode doktorn om han visste en metod som kunde bota bromsspårssjukan.

Dr West som nyligen hade varit på en resa till Hawai, betald av ett kemiföretag som tillverkade särskilda kemikalier som brukar användas vid bromsspårsjukdomar, kunde utan problem rekommendera ett bra botemedel.

Han sade att det lätt gick att bota sjukdomen genom att belägga vägarna med teflon. Beläggningen skulle göra vägarna nästan friktionsfria och det skulle därmed inte uppstå några bromsspår när bilarna bromsade.

Kommunalfullmäktige tyckte det lät som en bra idé och staden lånade upp pengar så de  fick råd att täcka alla gator med teflon. Inom några veckor var alla bromsspåren borta och gatorna var släta och fina.

Dr West fick sitt arvode, alla var glada och nöjda, trots att det hade blivit väldigt dyrt. Men det var ju viktigt att få bra experthjälp och bli av med alla trafikolyckor.

Men det blev ändå inte riktigt bra och olyckorna fortsatte. Faktum var att de till och med ökade. Sjukhusen blev överfulla av trafikskadade och bilverkstäderna gjorde stora vinster. Många av stadens invånare såg chansen, att tjäna stora pengar, och började  starta bilfirmor och verkstäder eller investerade i redan befintliga.

Olyckorna bara fortsatte och bilverkstädernas ägare blev rikare och rikare liksom sjukhusen,  försäkringsbolag, bogseringsföretag och bilförsäljare samt rullstolstillverkare.  Stadens  ekonomi blomstrade, arbetslösheten sjönk och ekonomerna gladde sig, och sade att det var högkonjunktur i Allopat.

Men kommunalfullmäktige var förbryllad. Han som trodde att de hade löst problemet med alla olyckor. Trots att bromsspårssjukan var utrotad blev det fortfarande massor av bilolyckor.

Utanför staden bodde en gammal eremit

Eremiten såg klart på problemet och sade – Det finns ingenting sådant som bromsspårssjuka. Det är kemiföretagen som har hittat på det, för de vill sälja teflonbeläggningar.

Stadsborna blev förskäckta när de hörde eremiten, för de visste ju att bromsspårssjukan fanns, för det hade ju doktorn sagt. Och hur kunde en eremit som inte har någon medicinsk utbildning påstå att bromsspårssjukan inte fanns.

Men erimiten fortsatte att prata och menade att problemet är enkelt att lösa. Det enda som behöver göras är att sätta upp trafikljus och stoppskyltar, då kommer trafikolyckorna att minska.

Men kommunalfullmäktige sade att staden inte har råd med stoppskyltar eftersom alla pengar har gått åt till teflonbehandlingar. Och vad för nytta kan stoppskyltar göra, om inte teflon fungerar?

Men eremiten envisades och sade att lösningen är mycket enkel, med stoppskyltar kommer människor kunna stoppa sina bilar i tid, innan de krockar.

Men stadsborna är tveksamma, om nu skyltarna fungerar då kommer ju alla kunna stoppa sina bilar i tid, och det blir inga krockar längre och hur kommer det då gå med vår blomstrande ekonomi? Det kommer bli arbetslöshet  och inkomsterna för verkstäderna skulle minska, importen av glas, däck stål och bilar skulle sjunka och rullstolsföretagen skulle gå i konkurs.

Nej stoppskyltar var ingen bra idé.

Stadens invånare insåg att alla var beroende av ekonomin, och om krockarna upphörde skulle företagen gå dåligt. För att förhindra detta instiftade man en ny myndighet; ”the frequent drivers Association” FDA. Denna myndighet skulle ha ansvaret att godkänna eller underkänna trafikskyltar, teknik och kemisk beläggning på stadens gator.

Styrelseledamöter i FDA var bland annat företagsledarna i samhällets topp, de som ägde bilfirmor, ambulansbolag och tillverkning av skukvårdsmaterial, samt också förstås dr West.

Stadens invånare kände sig trygga med att FDA bevakade deras ekonomiska intressen. De visste att jobben var säkrade och att FDA skulle förbjuda alla försök att ändra på sakernas ordning. Trots att det fortfarande var massor av bilolyckor i staden Allopat, var man ytterligare en tid  ganska nöjd.

Symtomlindrande metoder fungerar inte i längden

Trafikolyckorna fortsatte i förödande takt och fler och fler i staden blev sjuka, handikappade eller dog. Många blev sängliggandes, oförmögna att arbeta. Och den tidigare blomstrande Staden Allopat förlorade sina invånare och staden började se ut som en spökstad.

Efter en tid stängde man Sjukhusen och upplöste FDA.

Till slut var bara eremiten kvar, som nu sitter och målar Stopp-skyltar i väntan på en ny befolkning. Och han hoppas att de lyssnar bättre på honom nästa gång. Han säger; Det är bättre att förebygga och ta bort orsaken till sjukdomen, än att bara dölja symptomen med symptomlindrande och nedtryckande ”mediciner”.

Källa: Natural News

Fritt översatt av Marin Szöges

Se filmen om staden Allopath: