Minnesanteckningar från konferens om egenvård och integrativ medicin 4 maj ABF-huset, Stockholm

Fredagen den 4 maj hade Hälsofrämjandet i samarbete med Läkarföreningen för Integrativ medicin LIM en konferens i ämnet egenvård och integrativ medicin ABF-huset i Stockholm. Med syfte att informera om gällande lagstiftning om integrativ medicin för legitimerad vårdpersonal. Och att ta upp  diskussionen om ökad sam-verkan mellan konventionell och alternativmedicin inom hälso – och sjukvården. Moderator var Åke Färnlöf.

Docent Torkel Falkenberg, Karolinska Institutet talade under ämnet ”Vad är Integrativ Medicin” och sade bland annat att han vill komma bort från den traditionella skepticismen och den okritiska entusiasmen, och istället få en mer välinformerad balanserad information. Han berättade också att traditionell medicin och alternativmedicin börjar mer och mer integreras i andra länder. Och det delas ut forskningspengar, dock inte i Sverige.

Sverige utmärker sig med att inte bidra med statliga pengar till forskning om alternativmedicin. Men där är IC en bra början, säger Torkel Falkenberg, som menar att stiftelsen gör det arbete som svenska myndigheter egentligen borde göra.

Nästa talare var Med. Dr. Johanna Hök, som redogjorde om utbildning inom alternativmedicin och integrativ medicin. Bland annat tog hon upp vikten av utbildning om KAM för hälso- och sjukvårdspersonal för att öka kunskapen och kommunikationen mellan sjukvården och KAM.

Därefter var det Socialstyrelsens tur att få säga sitt

Juristen Anders Alexandersson från Socialstyrelsen sade att om läkare inte följer ”vetenskap och beprövad erfarenhet” kommer ansvarsfrågan upp. Legitimerad personal befinner sig i ett kvalitetssäkrat system, som är reglerat och garanterar patientsäkerheten. Samhället ställer det till förfogande för att vidmakthålla en bra? kvalité på vården.

Den läkare som inte håller sig innanför Socialstyrelsens ramar angående vetenskaplig och beprövad erfarenhet blir utsatt för socialstyrelsens granskning.

Och granskad, var det läkaren Anders Pettersson fann sig bli, efter att ha hållit ett föredrag om homeopati 2003.  Socialstyrelsen anklagade honom falskeligen att inte ha gett patienterna skolmedicinsk behandling. Enligt socialstyrelsen är det behandlaren som har bevisbördan, att bevisa att han har gjort rätt.

Fel säger Ingegerd Lundberg Krook Jur kand, det är Socialstyrelsen som har bevisbördan. Och hade Socialstyrelsen  kunnat lagen ordentligt hade Anders Petterssons ärende avslutats redan 2005 och inte som nu först 2011.

Vidare säger juristen i sitt anförande, att nu bör socialstyrelsen gå ut med att läkare får använda homeopatiska läkemedel i vården.

Mycket intressant var också Vinjar Fönnebö professsor direktor NAFKAM Universitetet Tromsö. Han berättar bland annat att i Norge är homeopater och andra alternativterapeuter ganska fria. Där har man inte alls samma begränsningar som i Sverige. Icke legitimerad personal får behandla människor som har cancer, så länge det handlar om lindring av problem. De får inte behandla tumören men de får hjälpa patienten att må bättre.

Läkare i Norge har ungefär samma etiska regler som svenska läkare men lagen tyds mjukare i Norge än Sverige och läkare i Norge riskerar inte förlora legitimationen av samma skäl som i Sverige.

Därefter var det Lisa Bergströms tur, projektledare Friluftslivets fellesorganisasjon, som arabetade med ett Nordiskt projekt, hur man kan använda naturen för att skapa hälsa och välmående.

Sist ut var Elisabeth Sonntag-Öström från Umeå Universitet som berättade om ett pilotprojekt där man kan visa att psykisk hälsa ökar för deprimerade och utmattade om de får vistas i skog och mark.

Det som jag kommer bära med mig efter konferensen är den släta figur juristen från Socialstyrelsen visade. Han avslöjade sig med att Socialstyrelsen läser lagen annorlunda än vad de borde. Ingegerd Lundberg Krook läste snudd på lusen av Socialstyrelsen. Hon sade att det är Socialstyrelsen och inte yrkesutövaren som har bevisbördan. Alltså om socialstyrelsen anser att en legitimerad person har utfört en behandling som inneburit fara för patienten, är det socialstyrelsen som ska bevisa det, och inte tvärt om.

Vidare sade juristen att Socialstyrelsen nu bör gå ut med att läkare i och med denna dom får behandla patienter med homeopatiska läkemedel så länge patientsäkerheten kan tillgodoses.

Och som slutkläm säger hon att Socialstyrelsen bör hålla sig bättre informerad om gällande rätt.

Gällande rätt: ”Domen utgör gällande rätt med avseende på behandling med homeopatika som ett komplement till skolmedicin. Domen är refererad i Regeringsrättens årsbok HDF 2011, ref 70, därför att den skall vara till ledning för rättstillämpningen framdeles. Med anledning av Socialstyrelsens syn på gällande rätt vill jag understyrka att det inte är Socialstyrelsen som avgör om patientsäkerheten har satts i fara i ett enskilt patientfall, utan det gör förvaltningsdomstolen”

Alltså enkelt uttryck; Socialstyrelsen bestämmer inte, det är domstolar som gör det.

Text: Marina Szöges

—————————————————————

Här nedan texten juristen läste upp på föredraget:

HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS DOM den 23 september 2011, mål nr 6634-10

Det är jag som har biträtt Anders Pettersson i homeopatimålet och jag har förstått att det finns olika uppfattningar om betydelsen av domen, som i sig är väldigt enkel och självklar.

Det har sagts att Socialstyrelsen, trots den friande domen, fortfarande anser att det strider mot patientsäkerheten att ge homeopatiska medel som ett komplement till en skolmedicinsk behandling. Det är i så fall en märklig inställning eftersom domen utgör gällande rätt med avseende på behandling med homeopatika som ett komplement till skolmedicin. Domen är refererad i Regeringsrättens årsbok HDF 2011, ref 70, därför att den skall vara till ledning för rättstillämpningen framdeles.

Med anledning av Socialstyrelsens syn på gällande rätt vill jag understyrka att det inte är Socialstyrelsen som avgör om patientsäkerheten har satts i fara i ett enskilt patientfall, utan det gör förvaltningsdomstolen.

Om Socialstyrelsen påstår att en viss behandlingsåtgärd inneburit fara för patient-säkerheten så är det Socialstyrelsen som har bevisbördan för detta.

Med andra ord åligger det Socialstyrelsen att i domstolen presentera ett rimligt mått av utredning om att en sådan fara uppstått genom yrkesutövarens handlande. Det är alltså inte tvärtom så att det är yrkesutövaren som har bevisbördan för att den behandling som getts är förenlig med patientsäkerheten. Och det är risken med den kompletterande alternativa behandlingen som ska bedömas, inte huruvida den medfört någon nytta för patienten.

Frågan om en viss behandlingsåtgärd har stått i överensstämmelse med lagens krav, med innebörden att patientsäkerheten inte får äventyras, måste alltså bedömas mot bakgrund av Socialstyrelsens utredning om vilka medicinska åtgärder som yrkesutövaren rätteligen borde ha vidtagit.

Avgörande blir om omständigheterna i det enskilda fallet har medfört att det objektivt sett förelegat en risk för patientens liv eller hälsa genom de åtgärder som Socialstyrelsen lägger yrkesutövaren till last. Det är värt att betona att det gäller det enskilda fallet, d v s det eller de patientfall som Socialstyrelsen inhämtat journal om. Socialstyrelsen kan inte ha framgång i domstolen med en talan som handlar om att en vårdgivare generellt använt alternativmedicinska behandlings-metoder komplementärt i sin verksamhet, utan Socialstyrelsen måste precisera vad som brister i det aktuella patientfallet och hur yrkesutövaren rätteligen skulle handlat.

Anders Pettersson visade redan i HSAN att de patienter som målet gäller hade fått ofarliga homeopatiska medel som ett komplement till skolmedicinsk behandling och att patientsäkerheten därför inte hade satts i fara, men Socialstyrelsen vidhöll sin ståndpunkt att Anders Pettersson borde åläggas prövotid för att han hade använt homeopatiska medel i sin verksamhet.

Varför ogillade HFD Socialstyrelsens talan mot Anders Pettersson?

Domstolen konstaterar att Socialstyrelsen inte gjort gällande att Anders Pettersson gjort sig skyldig till medicinska misstag i form av tvivelaktiga diagnoser eller försummelse att föranstalta om skolmedicinsk behandling i den utsträckning som varit påkallad och att den homeopatiska behandling som han ordinerat anses som ofarlig.

Det enda Socialstyrelsen har lagt Anders Pettersson till last, utöver den bristfälliga journalföringen, är en befarad risk för att behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet skulle kunna utebli som en konsekvens av den homeopatiska behandlingen, d v s att patienterna skulle kunna tro att det är tillräckligt att ta homeopatiska medel.

Men en sådan risk anser HFD som alltför hypotetisk och oklar för att kunna beaktas.

Domstolen konstaterar i sitt avgörande att det i målet inte hade påvisats något enda fall där en patient gått miste om eller riskerat att inte få lämplig skolmedicinsk behandling genom Anders Petterssons agerande.

Därför anser domstolen att Socialstyrelsen inte har styrkt att Anders Pettersson visat en sådan oskicklighet i yrkesutövningen att prövotid är påkallad. Och på den grunden upphävde HFD beslutet om prövotid.

Det ska också framhållas att HFD inte säger någonting i domen om systematisk användning av homeopatisk behandling eller att sådan kompletterande behandling endast får ske på patientens egen begäran.

Hur kunde målet pågå under så många år?

HFD hänvisar till flera rättsfall i domen, som är refererade i Regeringsrättens årsbok. Bl. a. 1990 referat 108 som klargör att om en påföljd skall kunna utdömas mot en yrkesutövare inom hälso- och sjukvården så fordras det i princip full bevisning på så sätt att de faktiska omständigheter som skall bedömas av domstolen måste vara styrkta av Socialstyrelsen.

Om Socialstyrelsen hade beaktat de rättsfall som HFD hänvisar till så skulle styrelsen tidigt ha kommit fram till att man inte skulle kunna ha framgång med påståendet att Anders Pettersson hade satt patientsäkerheten i fara genom att komplettera den skolmedicinska behandlingen med ofarliga homeopatiska medel.

Men Socialstyrelsen anser, som vi har fått bekräftat här idag, att det ankommer på yrkesutövaren att styrka att patientsäkerheten inte satts i fara. Och det är den här felaktiga uppfattningen som bidragit till det utdragna förloppet. Trots att homeopatisk behandling är helt ofarlig så har Socialstyrelsen under processen fokuserat på att behandling med homeopatiska medel är overksam och inte i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och hävdat att Anders Pettersson måste ha känt till det, bl a genom att åberopa artikeln i Lancet. Anders Pettersson har då sett sig föranledd att försvara sig och presentera bevisning i målet för att homeopati är erkänd komplementär vård och behandling i andra EU-länder och därför bör få användas i Sverige också. Och det här har tagit mycket tid i anspråk.

Socialstyrelsen borde endast ha fört den bristfälliga journalföringen till ansvarsnämn-dens bedömning där den som mest skulle ha renderat Anders Pettersson en varning. Ett sådant avgörande skulle han ha förklarat sig nöjd med och därmed hade rättsprocessen varit över i november 2005 i stället för i september 2011.

Vad kan man dra för slutsatser av domen när det gäller alternativmedicinska behandlingar som komplement till skolmedicinska?

Det man kan lära av domen är att det är Socialstyrelsen som har bevisbördan för ett påstående att en yrkesutövare inom hälso- och sjukvården har satt patientens liv och hälsa i fara genom att komplettera lämplig skolmedicinsk behandling med alternativmedicin.

Det räcker alltså inte att Socialstyrelsen konstaterar att en alternativmedicinsk behandlingsmetod har använts som komplement till den skolmedicinska. Har patienten fått lämplig skolmedicinsk behandling så är patientsäkerheten tillgodo-sedd, såvida Socialstyrelsen inte kan åberopa full bevisning för att den kompletterande alternativmedicinska behandlingen har äventyrat patientens liv och hälsa.

Ingegerd Lundberg Krook
Jur.kand.