Fransk TV-dokumentär från 2013 visar att elektromagnetiska frekvenser från virus kan bygga upp liknande DNA sekvenser i vätskor, som får ”lyssna” på virus-frekvenserna.
Text: B L, och tidigare publicerad 11 juli 2014.
I filmen åskådliggörs hur Luc Montagnier, i Paris, inför TV-kameror gör ett experiment med DNA från HIV-virus.
Experimentet fullföljs därefter av den italienske professorn Giuseppe Vitiello, i Benevento. Det var virologen Montagnier som 2008 fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin upptäckt av HIV-viruset.
Experimentet gick till på följande sätt:
DNA från HIV-virus späds i vatten i decimalpotenser från D1 t.o.m. D24. Efter varje spädning skakas lösningen grundligt i en vibrator. Syftet med försöket är att konstatera om det sänds ut (lågfrekvent) elektromagnetisk strålning från innehållet i provrören. Sänds strålning ut fångas den upp, signalerna förstärks och digitaliseras och kan sen överföras till en datorskärm eller ett USB-minne. (En signal avbildas på skärmen som en graf som visar amplituden för olika delfrekvenser.) Signalerna förs över på ett USB-minne.
Efter detta vänder sig Montagnier till fysikern Vitiello, Università degli Studi del Sannio i Benevento. Där utförs experimentet på nytt – men i omvänd ordning: De digitala signalerna på USB-minnet från Paris omvandlas till elektromagnetiska frekvenser som får påverka ett helt oordnat material, nödvändigt för att bygga upp en DNA-molekyl. Och se – ett DNA byggs upp, och resultatet blir praktiskt taget identiskt med DNA:t ifrån Montagniers laboratorium! Vattnet är alltså kapabelt att bära/överföra information för att reproducera en substans. Molekylmönstret bevaras – vattnet minns. Vitiello blir helt överväldigad och finner fenomenet mirakulöst och helt oförklarligt i den klassiska fysiken.
Marc Henry, professor i kemi och kvantfysik vid universitetet i Strasbourg, bidrar i filmen med vad han anser vara en tänkbar förklaring till förloppet: Små grupper av vattenmolekyler bildar slutna kretsar. Inne i tomrummet i dessa kretsar är det möjligt att frekvenserna från DNA:t skulle kunna ”konserveras”.
I många avsnitt i filmen medverkar också den franske immunologen Jacques Benveniste (1935-2004). Vid ett immunbiologiskt experiment fann han helt oväntat tecken på att vattnet kan minnas. 1988 publicerade han ett arbete om sin forskning om vattnets minne. Studien ledde till att han i vetenskapliga kretsar, som inte kan acceptera att någon tänker helt nytt, blev våldsamt kontroversiell, smädad och isolerad. Han uteslöts t.ex. från Institut national de la santé et de la recherche médicale 1995.
Luc Montagnier är dock helt övertygad om att Benveniste hade rätt, och sedan 2007 har Montagnier tagit vid och fortsatt forskningen om vattnets minne. Enligt honom blev Benveniste skandalöst illa behandlad – på liknande sätt behandlas nu Montagnier själv, han betraktas som en urspårad Nobelpristagare – men han arbetar vidare på att återupprätta Benvenistes heder och ära.
I filmen nämns inte ordet homeopati. Var och en som är något insatt i denna läkemetod måste dock associera till den – dels vad beträffar decimalspädningen och skakningen, dels vad beträffar signalerna som överförs.
Text: Bonnie Lomnäs
Filmen On a retrouvé la mémoire de l’eau (Man har återfunnit vattnets minne) är en dokumentär från 2013.
