Berättelsen om Klockenbring

Friedrich Arnold Klockenbring (1742–1795)

Samuel Hahnemann skapade den humanistiska synen på mentalt sjuka. Det unika med hans synsätt var att han tog helt avstånd från den tidens förödmjukande behandling av människor med psykisk ohälsa 

Författare: Monika S Swärd www.phenix.se

Hahnemann hade den absoluta uppfattningen ”att aldrig låta bestraffa en vansinnig med slag eller någon annan smärtsam kroppslig upptuktelse, eftersom det inte finns något straff för oavsiktliga handlingar och dessa sjuka enbart förtjänar medlidande och genom sådan hård behandling bara blir ännu sämre och väl aldrig förbättras”.

Men så kom inte Samuel Hahnemanns kunskaper och arbetsmodeller med i medicinhistorien den här gången heller. Vi kan dock läsa om hans personliga berättelse och erfarenheter i boken The Lesser Writings på sidan 243.

Beskrivning av Klockenbrings mentala sammanbrott

Källa: Deutsche Monatsschrift, februari 1796
Författare: Samuel Hahnemann:
”Efter att under flera år i hög grad ha varit sysselsatt med behandlingen av långdragna och hopplösa sjukdomar i allmänhet, och i synnerhet med alla slags veneriska sjukdomar, kakexi¹, hypokondri och sinnessjukdomar, startade jag med hjälp av den regerande hertigen ett konvalescenthem för sådana patienter i Georgenthal, nära Gotha.”

Redaktörens kommentar: Dr Samuel Hahnemann var verksam i Georgenthal omkring 1792. Vid denna tid styrdes hertigdömet Sachsen-Gotha-Altenburg av hertig Ernst II. Enligt biografiska uppgifter var det hertig Ernst II som lät uppföra konvalescenthemmet och utsåg Samuel Hahnemann till föreståndare.

”Dit fördes i hemlighet kanslisekreterare Klockenbring från Hannover och ställdes under min vård. Han var en man som under sina friska dagar väckte beundran hos en stor del av Tysklands befolkning genom sin praktiska affärstalang, sin djupa skarpsinnighet, sina kunskaper i både antik och modern bildning samt sina insikter inom olika vetenskapsgrenar. Tyvärr avled han nyligen till följd av en kirurgisk operation vid 53 års ålder, några år efter vistelsen och behandlingen hos mig.

Friedrich Arnold Klockenbring (1742–1795) hade en nästan övermänsklig arbetsbörda inom statspolisen, ett område där han visade stor begåvning. Men hans stillasittande liv, den fortgående anspänningen i förening med en alltför ensidig kost hade redan fem år innan den psykiska ohälsan bröt ut, gett upphov till humörsvängningar. Dessa hade gradvis utvecklats till nyckfullhet och outhärdligt dåligt humör. I vilken mån hans rikliga förtäring av starka viner bidrog till tillståndet, kan jag inte avgöra.

Hans hypokondri hade redan nått en betydande grad, likt ett odrägligt barn och degenererat snille. När sedan den ytterst motbjudande satiren Barth mit der eisernen Stirne² publicerades upplevde Klockenbring att den handlade om honom. Han kände sig utsatt för löje och hans redan överkänsliga sinne, som sökte ära och gott anseende, fick honom att sjunka djupt ner i stoftet under stormen av kränkande anklagelser, vilka till största delen saknade grund. Detta överlämnades åt hans redan rubbade nervsystem att fullborda den sorgliga katastrofen.”

Redaktörens kommentar: Satiren ”Barth mit der eisernen Stirne” var en anonym skrift som publicerades omkring 1791–1792. Den väckte stor uppmärksamhet och skandal i Hannover. Satiren riktade hårda personangrepp mot flera ledande ämbetsmän. Klockenbring var en av de drabbade, där han anklagades för maktmissbruk, korruption och moraliskt förfall. Satiren blev den utlösande faktorn, som fick den redan psykiskt instabila Klockenbring  att tappa greppet om tillvaron.

”Under vintern 1791–1792 bröt den mest fruktansvärda rasande galenskapen ut, som under ett halvt år fullständigt trotsade alla de mest nitiska behandlingar av vår tids främsta läkare, däribland hovläkaren Dr Wichmann i Hannover. Klockenbring fördes till mig i ett melankoliskt tillstånd, åtföljt av två starka vårdare. Hans uppsvällda kropp, som under friska dagar varit något klumpig, uppvisade nu en märklig smidighet och snabbhet i alla sina rörelser. Hans ansikte var täckt av stora rödblå upphöjda fläckar, smutsigt som av den största mentala förvirring. Leenden, barnslig, hänsynslös, oförskämd, feg och trotsig med en obegränsad stolthet och begär utan behov – allt detta var en blandning av egenskaper som patienten uppvisade.

Under de första två veckorna observerade jag honom endast utan medicinsk behandling. Oavbrutet, dag och natt, fortsatte han att rasa och var aldrig lugn, inte ens en kvart i taget. När han sjönk utmattad ner på sin säng reste han sig på fötter igen efter bara några minuter. Han uttalade med de mest hotfulla gester dödsdomar över brottslingar, som han ofta hävdade var hans tidigare överordnade. Eller förlorade sig i hjälteberättelser och reciterade hela avsnitt ur Iliaden som Agamemnon och Hector. Därefter visslade han en folklig sång, rullade runt på gräset och varierade sina nöjen genom att sjunga en strof ur Pergoleses Stabat Mater³. Ibland anförtrodde han sig åt sin vårdare Jacob och började berätta om det avtal som den gamle Jakob ingick med Esau om förstfödslorätten⁴, med de exakta orden ur den hebreiska texten. Så kunde han sjunga en ode⁵ av Anakreon eller från Anthologia vad som kunde tänkas vara en antik grekisk melodi, eller bryta ut i en plågsam våg av gråt och snyftningar och kasta sig vid den häpna vårdarens fötter.

Inget han påbörjade fullbordade han, eftersom en ny idé ständigt förde honom in på ett annat område.

Plötsligt kunde han resa sig och med de mest extraordinära, fasansfulla vrålen kasta förbannelser över sina fiender, blandat med avsnitt ur Miltons Paradise Lost⁶ och Dantes Inferno⁷ eller mumla en form av exorcism mot onda andar på vandalisk dialekt⁸, peka med en pinne mot himlens fyra hörn, skriva magiska tecken i sanden vid sina fötter, göra korstecknet och sedan brista ut i övermåttliga skrattattacker, eller recitera en kärleksfull rapsodi ur någon pjäs. I elden av sin förvillade fantasi omfamnade han varmt en av sina vårdare och tog honom för sin älskade Daphne.

Det mest förunderliga var den korrekthet med vilken han återgav alla de texter ur skrifter på alla språk som föll honom i minnet, särskilt allt han hade lärt sig i sin ungdom. Den brokiga blandningen han yttrade var visserligen ett bevis på hans stora språkliga bildning, men utgjorde samtidigt en slags prålig uppvisning av lärdom som lyste igenom i alla hans märkliga handlingar.

Inget kunde mäta sig med den förtroliga vänskap som han påstod sig ha levt i med kejsare och drottningar, de kärleksförbindelser han haft med prinsessor, sina släktförhållanden till världens högsta personligheter och liknande. Vilket han ofta berättade för sina vårdare under de strängaste förtroendeförklaringar, med löjeväckande viktiga gester och halvt viskade ord. Under sin värsta period tilltalade han alla med ”Ni” och tillät inte att någon tilltalade honom på annat sätt. När han var vaken och ensam talade han ständigt med sig själv. Om hans samtal var oordnat, var hans övriga beteende desto värre.

Trots alla tillsägelser rev och slet han sönder sina kläder och sitt sänglinne, oftast när han var obevakad, med sina händer eller med glasskärvor och liknande föremål.

Varje ögonblick hade han någon trängande önskan: han ville äta eller dricka, eller önskade något klädesplagg, någon möbel, ett musikinstrument, någon av sina privata vänner, tobak eller något annat. All föda avvisades till en början, lades åt sidan, kastades bort eller smutsades ner. Trots hans snabba puls och vita tunga sattes all dryck åt sidan⁹, spilldes, blandades med allehanda orenheter och hälldes till sist ut. Han väntade aldrig tills han fått det ena innan han befallde fram det andra.

Genom att plocka isär sitt piano och sätta ihop det igen på ett befängt sätt försökte han, mitt i det mest fruktansvärda oväsendet och de mest absurda upptåg, att upptäcka den uråldriga kompletterande harmonitonens hemlighet, Κοσμο-τετράκτυς¹⁰. Han uppställde algebraiska formler för den och förklarade sina viktiga projekt för sina vårdare. Dag som natt var han ständigt ytterst sysselsatt. Till en början sprang han omkring och vrålade, mestadels nattetid.

Han visade en stark benägenhet att klä ut sig för att ge sig själv ett förbluffande majestätiskt eller halvt heroiskt, halvt gycklarlikt (Merry-Andrew-artat) utseende. Han målade sitt ansikte med jord i olika färger, fett och liknande ämnen, lockade sitt hår, drog upp skjortkragen och drog ner manschetterna. Han gick nästan aldrig utan en blomkrans av hö, halm, blommor eller något liknande på huvudet och aldrig utan någon form av bälte runt höfterna – ett patognomoniskt¹¹ tecken på att han kände någon form av rubbning i de organ som var belägna där¹² och som krävde uppmärksamhet, men inte vilken sorts.

Vid ett tillfälle satte han mina metafysiska kunskaper fullständigt på prov. En kväll, mitt under det mest utsvävande vansinnesutbrottet, ville han plötsligt ha penna, bläck och papper. Fastän han vid andra tillfällen inte ville höra talas om kroppsliga sjukdomar, skrev han nu ett recept¹³ som han önskade skulle expedieras omedelbart. De ovanliga ingredienserna var så ytterst väl sammansatta och så förträffligt anpassade för att läka en sådan typ av sinnessjukdom som han led av, att jag för ett ögonblick nästan frestades att betrakta honom som en mycket välutbildad läkare! Om det inte hade varit för den löjliga anvisningen om hur det skulle intagas, nämligen tillsammans med några flaskor bourgogne och ister, vilket ledde mina tankar i en annan riktning. Hur kom det sig¹⁴ att han, mitt i själva orkanen av sina mest utsvävande lidelser, med ett sinne utan mast och utan roder, kunde finna ett så utmärkt och för många läkare okänt botemedel mot sinnessjukdom? Hur kunde han ordinera det åt sig själv i den mest lämpliga form och dos?”

Redaktörens kommentar: Vilket eller vilka homeopatiska läkemedel Samuel Hahnemann gav Klockenbring, framkommer inte av texten. Men i fotnot 9 nämns att Klockenbring fick 25 granula (cirka 1.6 gram) av kräksaltet (antimonkaliumtartra). Hahnemann hade vid den här tiden inte än utvecklat läkemetoden homeopati fullt ut och använde sig fortfarande av ämnen i dess materiella form. Potenseringen var kvar att utvecklas. Kräksaltet antimonkaliumtartra heter som potenserat läkemedel: Antimonium tartaricum.

”Nästan lika anmärkningsvärt var att han under den allra värsta perioden av sitt vansinne, när han blev tillfrågad, inte bara kunde ange exakt vilken dag i månaden det var, utan även den korrekta timmen, dag som natt, med en förbluffande exakthet. Allteftersom han började tillfriskna blev denna förmåga alltmer vag och osäker, tills han slutligen, när hans förnuft var fullständigt återställt, varken visste mer eller mindre om saken än andra människor.

Klockenbring blir frisk

När han hade tillfrisknat helt bad jag honom på ett vänskapligt sätt att förklara denna gåta för mig, eller åtminstone beskriva den förnimmelse som brukade förmedla honom denna kunskap. ”Jag ryser, och en kall frossa går genom hela min kropp”, svarade han, ”när jag tänker på det. Jag måste be er att inte påminna mig om detta ämne.” Och ändå kunde han vid denna tid behålla fattningen och berätta om hela sitt tidigare vansinne¹⁵.

Den första och värsta perioden av hans sinnessjukdom beskrev han som ett dödsliknande tillstånd och han angav exakt den dag då han kände det. Från tid till annan, särskilt när han började förbättras, brukade han ge mig saker som han hade skrivit, bland vilka jag ofta fann ämnen som måste ha kostat honom djup och omfattande eftertanke. Huvuddelen bestod av sonetter och elegier på olika språk om hans nuvarande tillstånd, eller riktade till hans vänner, med oden till Gud, till hans konung, till mig, till min familj osv.

Språket var vanligen korrekt och de var genomvävda av citat från de antika poeterna och filosoferna eller ur Bibeln, där bok, kapitel och vers angavs med stor exakthet, trots att han som jag tidigare påpekat inte hade tillgång till en enda bok.

Medan han ännu var mycket sjuk skrev han sin självbiografi på klassiskt latin och författade varje dag ett nytt avsnitt. Fastän han inte behöll någon kopia tog han alltid upp berättelsens tråd exakt där han hade slutat. Men alla dessa prosastycken, oden, romanser, ballader, elegier osv, hur oantastliga de än ofta var, uppvisade innehållets ursprung något löjeväckande drag.

De var antingen skrivna på pappersbitar som rivits i triangulär form eller, om de var fyrkantiga, skrivna så att raderna löpte snett över arket, med skriften påbörjad i ett av hörnen. Eller också ritade han olika slags geometriska figurer, inom vilka han på ett barnsligt sätt skrev dessa kompositioner med liten handstil – kompositioner som ibland bestod av de mest sublima översvallande utbrott.

Hans fixering var att tillämpa den triangulära formen och talet tre överallt där han kunde. Så vek han sina sängkläder och lade sin kudde i triangulär form, han ”avförtrollade” sin dryck, sin mat och sina kläder genom att spotta tre gånger, göra korstecknet tre gånger osv. Denna vana höll han delvis fast vid ända fram till en tidpunkt mycket nära den då han nästan helt hade återfått sitt förnuft och i alla andra avseenden kunde anses fullt pålitlig och tillräknelig.

Hans benägenhet att författa dikter¹⁶ var anmärkningsvärd, i synnerhet när hans förnuft till viss del hade återvänt. De bestod huvudsakligen av folkliga sånger med ett moraliskt budskap, riktade mot allmänna fördomar och liknande, illustrerade med exempel, många av dem utmärkta, i de forna tidernas stil. Han satte dem till enkla, passande melodier i samma anda och sjöng dem ofta, ackompanjerande sig själv på pianot, vilket han spelade med stor skicklighet¹⁷.

Mitt i alla dessa stundom mycket tilltalande framföranden, till vilka jag inte på minsta sätt uppmuntrade honom, var resten av hans uppförande, särskilt när man iakttog honom obemärkt, mycket dåraktigt, äventyrligt och groteskt.

Men jag måste göra honom den rättvisan att säga, att i alla hans muntliga och skriftliga yttringar, och även när han inte var observerad, såväl under perioderna av hans djupaste vansinne som därefter, visade han aldrig den minsta tendens till något otillbörligt beteende i fråga om sexuell moral, utan tvärtom ofta det motsatta. I denna bemärkelse var han visserligen inget helgon i ordets strikta mening, men ändå långt bättre än de flesta människor i världen.

Hans kropp var i detta avseende i det mest obefläckade och hälsosamma tillståndet och han måste desto djupare ha känt av det förtal som spritts om honom och i synnerhet, den ovan nämnda satiren.

Trohet mot sin furste samt tillgivenhet för sin familj och för några av sina avlidna vänner var märkbar genom alla stadier av sjukdomen.

Hur mycket han än älskade¹⁸ och högaktade mig, både under höjdpunkten av sitt vansinne och efter sitt fullständiga tillfrisknande, och trots att han efter sin återhämtning var tillmötesgående och angenäm mot alla, blev han elak, svekfull och stötande under övergången från det första tillståndet till det sista – det vill säga när hans förnuft just började gry, när han kunde underhålla besökare i en halvtimme åt gången och uppföra sig helt korrekt så länge han var under uppsikt. Ett ytterst förbryllande fenomen! Det förvridna sinnestillstånd, där huvud och hjärta så att säga tycktes ha förlorat sin ömsesidiga jämvikt, åtföljdes i motsvarande grad av en förbluffande hunger eller mer korrekt uttryckt, en omättlighet¹⁹. Båda dessa tillstånd avtog gradvis och försvann när, under den använda medicineringen, hälsa och förnuft helt återställdes.”

Kommentar: Det har spekulerats genom historiens gång, vilket eller vilka läkemedel Klockenbring fick som hjälpte honom att återfå hälsan. Den som kan sin Materia Medica kan lista ut vilket läkemedel som mest sannolikt låg bakom tillfrisknandet. Men vi kan dock inte veta om dessa spekulationer stämmer, eftersom Hahnemann själv inte skrev någonting i sin text om detta. Men faktum är att han lämnade en ledtråd i fotnot 13, där han kommenterar Klockenbrings recept.

”Den vänskap jag fick åtnjuta under två år efter hans fullständiga tillfrisknande har rikligen ersatt mig för dessa och tusentals andra sorgliga stunder som jag upplevde på hans bekostnad. Innan han lämnade min inrättning visade han offentligt, genom sin översättning av ett statistiskt verk av Arthur Young, sin återvunna intellektuella förmåga på ett mycket fördelaktigt sätt. Efter att han lämnat mig tilldelade hans hemlands regering honom, i stället för hans tidigare alltför arbetsamma ämbete, ledningen för lotteriet, ett uppdrag han behöll till sin död, som orsakades av urinretention.”

Frid vare med hans aska!

Fotnötter: