Vad är Homeopati?

Print Friendly, PDF & Email

April 2019

Ett försök att besvara frågan av Gert Eselböck

 

Innehållsförteckning:
Inledning 2
Etymologi 2
Historik 2
Homeopatins ställning inom dagens medicin 3
Konventionella och icke konventionella terapiformer 3
Homeopatins tre principer 4
Homeopatins vetenskaplighet 5
Anamnes, samtal med patienten 6
Klinisk och homeopatisk diagnos 6
Sammanfattning 6
Litteratur 7
Bilaga 1: Ande, kropp och själ 8
Bilaga 2: Livskraft, ett kontroversiellt begrepp 9
Bilaga 3: Homeopatiska läkemedel 10

 

—————————————————–> 2 <————————————————————————-

Inledning
Trots – eller kanske på grund av – många kontroverser redan under Hahnemanns tid har homeopaterna i över 180 år varit förhållandevis eniga om homeopatins principer.

Efter Hahnemanns död var det framför allt Clemens von Bönninghausen, Constantin Hering och Adolf zur Lippe som förvaltade Hahnemanns arv. Särskilt Hering och Lippe var förgrundsgestalter under homeopatins blomstringstid fram till slutet av artonhundratalet. Efter andra världskriget var det Pierre Schmidt, Jost Künzli och Georg von Keller som präglade homeopatin i Europa. Alla tre var mycket öppna för nya perspektiv men stod ändå stadigt på Hahnemanns mark.

Den stora förändringen inleddes först i början av 1980-talet. Plötsligt åsidosattes homeopatins grundprinciper, det provades godtyckligt nya vägar och resultaten publicerades med okritisk entusiasm som ”banbrytande framsteg”. Denna utveckling har lett till att dagens homeopater saknar samstämmighet kring homeopatins grunder.

Nedanstående rader borde förmedla åtminstone några impulser till tänkande besinning och därmed motverka ideligen uppstående meningsskiljaktigheter kring temat homeopati.

Etymologi

Ordet homeopati betyder ”liknande sjukdom”.

Begreppet härstammar från grekiskan Ὅμοιος πἀτος” (omoios patos). ”Oi” är en diftong som uttalas (i), i-ljudet skrivs med ett ”e”. ”Homeo” betyder ”liknande” som i homogen (likartad, oblandad). ”Patos” betyder känsla, gripenhet, sinnesrörelse och i överförd bemärkelse sjukdom.

Historik

Homeopati är ett behandlingskoncept, som utarbetades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843). 1796 publicerar han för första gången sin metod i Hufelands Journal, med följande anvisning: ”härma naturen, som ibland botar en sjukdom genom en annan och använd i botande syfte ett sådant läkemedel som förmår att framkalla en så liknande sjukdom som möjligt; similia similibus”. Begreppet ”homeopatisk” presenterar han först 1807 i samma tidskrift: homeopatiskt är det som kan framkalla ett hómoion páthos – ett liknande lidande”.

Anvisningen ”similia similibus”, har visserligen varit känt sedan antiken, men dåtidens spekulativt arbetande läkare hade en tämligen mystisk syn på similet. Så behandlades till exempel en sjuk lem med en substans som framställdes av ett jämförbart animaliskt organ. Även växter som i form och färg liknade det sjuka organet användes i terapeutiskt syfte. Detta tankesätt var också bestämmande för signaturläran och är något vi har sett exempel på världen över och i alla tider. Det som antikens läkare inte kunde se, har Hahnemann förstått: likheten kan bara finnas med hjälp av organismens reaktion. Bara likheten som orsakas av organismens egen aktivitet kan gälla som sann och verksam. Hahnemann gjorde den mänskliga organismen till måttstock för sin egen läkning och fullbordade därmed steget från mystiskt till vetenskapligt simile.

—————————————————–> 3 <———————————————————————–

Homeopatins ställning inom dagens medicin

Medicin är kunskap om människans friska och sjuka tillstånd. Således omfattar begreppet även anatomi, fysiologi, histologi, patologi, profylax, diagnos, prognos, hygien och till sist terapi.

Terapi är en bestämd form av mänskligt handlande, nämligen be-handling av sjukdom. Allt handlande och följaktligen också alla terapeutiska ingrepp är och förblir utmärkande för människan. Emellertid är bara sådana händelser ”äkta handling”, som är ett svarande beteende på någonting, som dessförinnan har uppfattats så fullständigt som möjligt, både i sin betydelse och i sina sammanhang. Detta efterkommer en uppmaning som sedan gammalt gäller för all vetenskaplig forskning: man måste först foga sig i de aktuella sakförhållanden och sedan bestämma dem med ett – för rådande omständigheter – adekvat tänkande” (M Boss).

Ovanstående anvisning är i högsta grad vägledande för homeopatin. I Organons §6 klargör Hahnemann de för vår terapi gällande omständigheterna: homeopatins sjukdomsbegrepp bygger på individuella sjukdomstecken och symptom. Terapin har människans begränsade existensmöjligheter vid sjukdom som utgångspunkt. Det adekvata tänkandet förutsätter en fördomsfri acceptans av evidenta sjukdomsfenomen.

Konventionella och icke konventionella terapiformer

Man skiljer i dag mellan konventionella och icke konventionella terapiformer.

Som konventionell terapi betecknas strängt naturvetenskapliga behandlingsmetoder som bygger på naturvetenskapliga grundvalar. Som icke konventionell terapi betecknas behandlingsmetoder som bygger på beprövad erfarenhet men står utanför naturvetenskapens förklaringsmöjligheter. Icke konventionella behandlingsformer indelas även i komplementär och alternativ terapi.

—————————————————–> 4 <————————————————————————

Homeopati är en fristående behandlingsform, som till fullo kan ersätta konventionella interventioner och är således en alternativ terapi.[1]

Till skillnad från substitution ( t ex insulin vid diabetes), kompensation (t ex behandling av hjärtsvikt med digitalis), undertryckning (t ex antibiotika vid infektioner) och eliminering (t ex kirurgiska ingrepp) är homeopati en reglerande terapi. Den ingriper reglerande i organismens exponerade enhet för att återställa en eftersträvad jämnvikt (homeostas). Jämnvikten säkras genom organismens anpassade reaktioner på inre och yttre retningar. Förmågan att kunna svara på inre och yttre retningar skiljer en levande organism från livlös materia.

Homeopatins tre principer är

1) Simileprincipen[2] (simileregel):

Simileregeln definieras enligt följande: ”om en substans framkallar symptom hos en frisk, är det möjligt att med samma substans behandla liknande symptom hos en sjuk.

Simileregeln påbjuder att liknande bör behandlas med liknande: ”similia similibus curentur”. Det jämförbara liknande hittar man i läkemedelsprövningarna samt i den enskildes sjukdomsupplevelse. Jämförelsen leder till ett homeopatiskt läkemedel. Ett medel är homeopatiskt, när dess karakteristiska symptom optimalt överensstämmer med den sjukes individuella symptom.

2) Läkemedelsprövning på friska:

I Organons § 108 skriver Hahnemann: ”Det är det enda säkra, naturliga sättet. Man ger försöksvis friska människor enstaka läkemedel i måttliga doser för att få kunskap om vilka förändringar, symptom och tecken de framkallar i kropp och sinne”.

Genom läkemedelsprövning på friska människor får man fram läkemedlens rena symptom (se §144 i Organon). Bara sådana symptom kan jämföras med den sjukes symptom och de utgör därmed förutsättningen för en terapi enligt simileregeln.

 3) Individuellt sjukdomsbegrepp:

Människans känslor och befinnande påverkas på ett mycket varierande sätt av sjukdom. Därför är kunskapen om den individuella störningens natur en förutsättning för vår läkemetod. Inom homeopatin betraktas sjukdom som kvalitativ avvikelse från ett – individuellt beskrivet – friskt tillstånd och definieras som samverkan av tecken och symptom (§19 i Organon).

[1] Vår yrkesgrupp arbetar med alternativ terapi och inte med alternativ medicin. Den speciella yrkesbeteckningen, som även tillgodoser terapeutens identitet är t ex zonterapeut, homeopat, akupunktör, o s v. Vi måste vara på det klara med att vårt arbete inte innebär ett alternativ till hela medicinen, utan våra invändningar riktar sig bara mot ett rum i den stora medicinska byggnaden. Ingen av oss avvisar väl en meningsfull kirurgi eller profylax, en vettig diagnos eller en saklig prognos.

[2] Den nutida vetenskapen bygger på principer och varje princip står a priori framför vetenskapen. Så står också simileprincipen som grundförutsättning framför vetenskapen homeopati.1796 presenterade Hahnemann sin upptäckt för första gången under titeln ”Versuch über ein neues Prinzip der Heilkräfte der Arzneisubstanzen” (prov på en ny princip om substansernas läkekraft). Han tar titeln ”princip” lika självklart i anspråk för homeopatin som Descartes för filosofin och Newton för fysiken. Hahnemann visar härmed att hans livsverk har en enda ledtanke: att grundlägga homeopati som en nutida vetenskap som förmår att bota med förutsägbar visshet. Principen ”similia similibus curentur” (liknande bör behandlas med liknande) är samtidigt också terapins praktiska handlingsprincip

—————————————————-> 5 <————————————————————————-

Homeopatins vetenskaplighet

1979 skriver W Gutmann i sin bok ”Grundlage der Homöopathie und Wesen der Arznei”: ”(…..) homeopati bygger på en genomgående biologisk lagbundenhet, en princip som gör förutsägelser möjliga och är därför äkta vetenskap”. Härmed fastslår han att den möjliga förutsägelsen av tillfrisknandet inte är något oberättigat anspråk från homeopaternas sida, utan är empiriskt grundlagt och förankrat i metoden.

1796 beskriver Hahnemann denna princip, som gör den ”praktiska läkekonsten” till en vetenskap med följande ord: ”för att utforska ett läkemedels sanna krafter, måste man se på den specifika konstgjorda sjukdomen, som medlet framkallar i människokroppen. Sedan anpassar man det till ett liknande sjukligt tillstånd, som så skall hävas” (Stapf, E). Senare skriver han i en anmärkning till China (RAML, band 3) att homeopatin lär oss, ”hur man blott efter tydliga svar av den tillfrågade naturen (=läkemedelsprövning) med i förväg bestämd visshet kan omvandla sjukdom på ett säkert, mjukt och varaktigt sätt till hälsa”.

Det helt och hållet nya och revolutionära i Hahnemanns terapi är den i förväg bestämda vissheten att framgångsrikt kunna behandla sjukdom. Därmed uppfyller homeopatin för första gången i medicinens historia kriterierna av vetenskap i nutida bemärkelse, precis som fysik och kemi. En misslyckad homeopatisk behandling beror därför inte på själva homeopatin, utan att de nödvändiga villkoren enligt §3 i Organon inte kunde uppfyllas.

Homeopati är vetenskap men inte naturvetenskap. Det som naturvetenskapens fader och metafysikern René Descartes inte kunde se, har Hahnemann förstått: en sjuk människa låter sig inte reduceras till sin kemisk-fysikaliska kropp (res extensa)[3] för att kunna botas. Eftersom symptomen inte går att mäta exakt, behövs det en annan metod än den naturvetenskapliga; istället för kvantitativa parametrar måste man utgå från obestridliga fenomen. Privativa[4] existensfenomen (sjukdomsfenomen) går att iaktta lika exakt som naturvetenskapens ”natur” går att mäta och beräkna.

[3] Dagens naturvetenskap föddes på sextonhundratalet och har sitt ursprung i R Descartes filosofi. Descartes upphöjer för första gången människan till ett tänkande subjekt (res cogitans) som ser det varande, det vill säga naturen (res extensa) som ett mätbart objekt. Människan får nu möjlighet att betrakta naturen med hjälp av naturlagar. Objektet natur går nu att mäta och beräkna. Det ”räknande tänkandet” ligger till grund för nutidens vetenskap. Det moderna tänkandet och den praktiska vetenskapen räknar alltid med givna omständigheter och en i förväg bestämd framgång.

[4] Termen ”privation” säger att det finns ett ”inte varande” som i viss mån är. Ett sådant inte varande i privationens mening är till exempel skuggan, i den mån den är brist på ljus. Så är också sjukdom – ohälsa – en privativ form av den mänskliga existensen och symptom är privativa existensfenomen. Det är skillnad mellan skolmedicinens och homeopatins symptomförståelse. Skolmedicinen stannar inte kvar vid de evidenta fenomenen, utan måste använda sig av naturvetenskapliga suppositioner, därför att den inte – till skillnad från homeopatin – förfogar över fenomen-anpassade läkemedel. Skolmedicinen är tvungen att reducera ontiska sjukdomsfenomen till fysikalisk-kemiska orsaker och behandla dessa med tekniska eller farmakologiska manipulationer

—————————————————-> 6 <————————————————————————-

Anamnes, samtal med patienten

Samtalet med patienten är vägen till kunskap om det subjektiva lidandet (individuell sjukdomsbild), det vill säga lidandet, såsom den enskilda individen upplever det. Anamnesens målsättning är att få fram påfallande och ovanliga symptom (§153 i Organon). Det finns klara anvisningar om anamnesens metod (§§83-89 i Organon).

Klinisk och homeopatisk diagnos

Ordet diagnos kommer från grekiskan och betyder att skönja eller att urskilja (sjukdom). Diagnosen ligger till grund för sjukdomens prognos och för det terapeutiska handlandet, men är i sig inte en terapi.

Undersökning och mätning av olika patologiska parametrar är metoden som leder till den kliniska diagnosen eller sjukdomsnamnet. Den kliniska diagnosen är ett abstrakt schema som inte tar hänsyn till den enskilde patientens lidande utan grundar sig enbart på en patientgrupps kollektiva symptom. Den homeopatiska undersökningen däremot bygger på ett olikartat tillvägagångssätt. Metoden går ut på att med hjälp av anamnesen anpassa ett homeopatiskt medel optimalt till ett individuellt sjukdomsskeende. Eventuella hänvisningar till en klinisk diagnos är snarare en biprodukt av den homeopatiska anamnesen och har en försumbar relevans för den homeopatiska utskrivningen. För att inte riskera eventuella lagbrott, är det ändå nödvändigt att känna till den kliniska diagnosen.

 Sammanfattning

Homeopati är en behandlingsform som ingriper reglerande i organismen och stimulerar den levande enhetens självläkande förmåga. Homeopatin orienterar sig vid sjukdomens evidenta fenomen. Homeopatins grundare Samuel Hahnemann utvecklade detta vetenskapliga terapisystem och det bygger på tre principer:

Simileregel

Läkemedelsprövning på friska

Individuellt sjukdomsbegrepp

—————————————————-> 7 <————————————————————————

Litteratur:

BOSS, M: Grundriss der Medizin, Verlag Hans Huber, 1971

EPPENICH, H i: Lehrbuch der Homöopathie, Haug 2001

ESELBÖCK, G: Homeopati enligt Hahnemann, Visions & Missions 2013

GUTMANN, W: Grundlage der Homöopathie und das Wesen der Arznei, Haug, 1979

HAHNEMANN, S: Organon, 6:e upplaga, Mölndal 1990

HAHNEMANN, S: Reine Arzneimittellehre, Band 3, Haug, 1979

KLUNKER, W: Die Selbstbehauptung der Homöopathie, ZKH 19/1975

KLUNKER, W: Das Prinzip Homöopathie, ZKH 1/1996

KÖHLER, G: Lehrbuch der Homöopathie, Hippokrates 1988

LANNOYE, P: Rapport 2, 1997

STAPF, E: Kleine medizinische Schriften, Nachdruck Heidelberg 1971

ZOLLMANN, H VICKERS, A: What is Complementary Medicine? BMS 319, (7211) 693

Här nedan följer en sammanfattning av de spörsmål som berördes i samband med utformningen av ovanstående dokument:

—————————————————-> 8 <————————————————————————-

Ande, kropp och själ

Studerar man Hahnemanns skrifter, kan man fastslå att han aldrig utgick från en periferi för att titta i människans ”inre” eller att han därigenom mötte individen i sin ”helhet”. Han nyskapade däremot ett utrymme som gjorde det möjligt att uppfatta det individuella som händelse.

Det var först hans efterföljare som fullbordade en separation av periferi och inre tillstånd med en därpå följande värdering, såsom den filosofiska traditionen krävde. Detta upphävde det individuella enligt Hahnemanns syn på saken. Svedenborgaren Kent drev slutligen separationen så långt att kroppsliga symptom degraderas till ”particulars”. Hans efterföljare med sina läkemedelsbilder fastnade i det traditionella, i separationen av substantia och accidentia, av yttre och inre samt av själ och hölje. Hahnemannns homeopati kan absolut inte vara helhetlig, eller holistisk, därför att en separation mellan del och helhet aldrig tänktes eller genomfördes. En ”holistisk” medicin kan bara uppstå ur en separation men aldrig överstiga eller övervinna en sådan (se Blersch, ZKH 2002, 259).

Homeopaten och författaren Jörg Wichmann säger att uppspjälkningen av organismen i kropp och själ inte existerar. Allting är närvarande i allting, mikrokosmos och makrokosmos motsvarar varandra och vårt vara har aspekter som vi beskriver som kroppsliga, själsliga och andliga. Det existerar ingen separation mellan den materiella kroppen och den inte materiella själen, vars verkan på varandra behöver en förklaring, men som egentligen inte går att förklara. Den fatala följden blir en uppspjälkning av terapin i en mekanistisk kroppsbehandling och en kroppslös psykologi samt psykosomatiska medicinens tafatta försök att lappa ihop delarna. Det är enligt hans syn inte nödvändigt och inte heller meningsfullt att försöka reda ut hur själen verkar på kroppen, därför att ande, kropp och själ förekommer som enhet i det verkliga livet. Lösningen finner vi bara om vi utgår från en världsbild som inte genomför en uppspjälkning av den levande organismen. Vi måste orientera oss efter den upplevda verkligheten i vilken världen bildar en enhet. (Källa: Jörg Wichmann, Eine andere Wirklichkeit www.homoeopathie-wichmann.de).

—————————————————> 9 <————————————————————————

Livskraft, ett kontroversiellt begrepp

Historik:

Begreppet var en väldefinierad tanke, som utvecklades på sjuttonhundratalet, inom ramen av Newtons banbrytande principer. Man måste ha klart för sig att Newtons teorier på den tiden var bestämmande för all forskning och två koncept var allmänt vedertagna. Det ena byggde på Newtons Principia Mathematica”. Där försökte man förklara iakttagna fenomen som en följd av kollisioner mellan atomer som rörde sig i etern. Denna ansats kallades för ”mekanik”. Det andra konceptet baserades på Newtons Fråga 23 i Optics”. Konceptets andemening var att allting går att förklara genom krafter, som svarar för att atomer attraherar eller repellerar varandra, så kallade ”centrala kärnkrafter”. Ansatsen kallades för ”dynamik”. Newtons centrala kärnkrafter utvecklades på sjuttonhundratalet till begrepp såsom kohesion, adhesion, affinitet….. och en kraft som bara finns i levande organismer, nämligen livskraften.

Under hela sin kreativa tid tänkte Hahnemann enligt sin tids föreställningar och talade sin tids vetenskapliga språk. Han övertog sin tids uppfattningar och metoder för att formulera principen ”Homeopati”. Även hans diskussion kring termen livskraft överensstämmer med sjuttonhundratalets tankesätt och detta framgår klart ur Organons samtliga sex upplagor.

Hahnemann tydliggjorde att livskraften inte var någon självständig entitet eller oberoende beståndsdel av organismen. Tvärtom så verkar den som förenande kraft i varje organ. Här var hans tankar i överensstämmelse med den samtida filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) som betecknade livskraften som ”organismens identitet med sig själv”.

Slutledning:

Hahnemanns utläggningar kring termen livskraft måste värderas utgående från den samtida vetenskapens gängse uppfattning om en levande materias aktivitet. Hans yttringar kring livskraften återspeglar ingenting annat än ett förklaringsförsök med hjälp av 1700-talets tidstypiska teorier. Diskussionen är därför inte på något sätt grundläggande eller av betydelse för homeopatin – i motsats till många homeopaters påstående. Som praktisk, fenomenorienterad läkekonst är homeopatin i sitt väsen oberoende av teoretiska funderingar och hjälpkonstruktioner.

————————————————–> 10 <———————————————————————–

Homeopatiska läkemedel

Historik:

Hahnemann presenterade Principen Homeopati för första gången 1796 (se sid 1). Han började sina forskningar med urtinkturer och botade även på så sätt homeopatiskt. Överensstämmelsen mellan läkemedlets och patientens symptom var och är den avgörande förutsättningen.

Under hela sitt verksamma liv sökte han dock efter läkemedlens lämpligaste beredning. Han ville undvika biverkningar och samtidigt säkerställa framgången.

Biverkningar av läkemedel följer tre kriterier:

De blir vanligare och kraftigare ju högre dos som används

De är individuellt olika och beror på mottaglighet (idiosynkrasi, allergi, tidigare belastning)

Ett läkemedels verkan är i sin natur alltid bredare än det av människan utstakade indikationsområdet.

Ur detta klara sakförhållande drog Hahnemann – som hittills den ende – de följdriktiga konsekvenserna:

Han minskade dosen

Han anpassade den minimala dosen till patientens individuella känslighet.

Han krävde att läkemedlets verkan måste överensstämma med patientens symptomtotalitet (§7 i Organon).

För att uppnå en tillfredställande minskning av dosen utvecklade Hahnemann under början av 1798 ett utspädningsförfarande som han kallar för ”Dynamisation, Potenzierung” ( på svenska: dynamisering, potensering, men även potensiering, eller potentiering). Förfarandet innebär en stegvis utspädning i kombination med rivning eller skakning. Enligt Hahnemann utvecklar förfarandet ”för sitt särskilda ändamål råsubstansernas inre, själsliga läkekrafter till en tidigare oväntad omfattning genom en för dem karakteristisk behandling som före min tid inte prövats. Först därigenom blir de omåttligt genomträngande verksamma och till stor hjälp….” (§269 i Organon).

Hahnemanns resonemang motsvarar helt och hållet sjuttonhundratalets uppfattning om materia och ”kraft” som då var ett synonym för energi. Under senare hälften av adertonhundratalet förklarade Emil du Bois-Reymond (1818-1896) problematiken kring sjuttonhundratalets synsätt: ”materia och energi sågs som två skilda saker och man trodde att energin kan bindas till eller lösgöras från materian på samma sätt som en häst kan bindas till eller lösgöras från en vagn”. Till skillnad från Hahnemann kände han till termodynamikens första lag som formulerades 1848 och som bland annat säger att: ”energi kan varken skapas eller förstöras och värme är en form av energitransport”.

Så man kan lugnt påstå att Hahnemanns syn på materia och energi är en anakronism. För att använda Bois-Reymonds analogi: Hahnemann var säker på att han hade kommit underfund med hur man ”lösgör hästen från vagnen”. Idag och tack vare termodynamikens lag vet vi bättre: energi och materia är samma sak och därför behövs det en kärnreaktor för att omvandla materia till energi.

Slutledning:

Den traditionella besvärjelsen: ”Hahnemann sa så och därför är det så” har blivit ett epistemologiskt hinder som tyvärr har överlevt tills i dag. För det första så är flera av Hahnemanns påståenden barn av sin tid och för det andra avskydde han vetenskapens auktoritet.

För att säkra homeopatins framtid är det viktigt att sträva efter en tillförlitlig vetenskaplig ansats som är fri från anakronismer och som uppfyller vårt sekels krav. En sådan ansats saknas ännu, vilket kan bero på följande fakta: dagens vetenskap har sitt ursprung i grekiska antikens filosofi. Grundvalarna formulerades redan av Aristoteles och de säger att världens vara (ontologi) överensstämmer med världsbilden som öppnar sig i vårt tänkande och vårt språk (logik). Modellens huvudkategori är substansen, som är föremål för ett påstående. Ett subjekt är (ett predikat), S=P. Därför betraktar vi substansen som materia, fastän begreppet bara betyder ”det som ligger inunder”.

Så länge den rådande vetenskapen behärskas av materian, kan vi inte namnge homeopatiska medel. De är inte några ”höga utspädningar”; bortom Avogadros tal kan man inte tala om utspädningar. Man kan inte späda sprit med sprit eller vatten med vatten. De är inte heller några potenser eller dynamiseringar, såsom Hahnemann kallade dem, man kan inte extrahera energi ur materia.

Ur den rådande paradigmas synvinkel är homeopatiska medel ingenting. Man kan varken tankemässigt fatta dem, eller uttala något om dem, eller veta någonting om dem……

Gert Eselböck

Kommentera