Vem var August Strindberg – ur ett homeopatiskt perspektiv

 

Ur boken ”Det är farligt att leva – man kan dö”

 

En homeopatisk utredning om August Strindberg – för lekens   och lärandets skull

Av Stefan Whilde

 

 

 

När författaren och skandalskrivaren August Strindberg i vuxen ålder experimenterade med svavel drabbades han av utslag i handflatorna och på händerna.

På 1700-talet smetade de walesiska gruvarbetarna svavel på huden vid brännande eksem! Svavlet är medicinskt beprövat i olika former under tvåtusen år. Sulphur (svavelsyra) räknas till en av huvudsubstanserna inom homeopatin, men är också tillsammans med mercurius (kvicksilver) urmaterians antipoder i alkemisk filosofi. Kvicksilver används för övrigt som homeopatisk medicin och det sägs att Adolf Hitler var en mercurius-personlighet.

Det går förstås inte att ställa en fullgod homeopatisk bild av August, detta därför att han är död sedan mer än hundra år och inte kan tala för sig själv. Vad man, utifrån det man vet om honom, kan göra är att försöka reda ut vilka tillstånd han var känslig för och hade anlag att gå in i och på så sätt teckna och bekräfta hans personlighet.

Lycopodium-barn brukar vara stökiga och dominanta hemma och hur snälla som helst borta. De sköter skolan, men är blyga och osäkra. Hellre än att springa ute och leka sitter de hemma och läser så länge de lämnas ifred. Trånga rum gör precis som folksamlingar lycopodium skygga och obekväma. Som vuxna fortsätter de att uppträda på ett sätt hemma och på ett annat borta; de blir irriterade och arga på närstående, men i sociala sammanhang, utanför hemmet, ses de som trevliga och framåt.

De har aldrig riktigt lärt sig att hantera ansvar, därför blir de pressade när ansvar krävs av dem. De tror inte att de duger. Denna känsla av litenhet kompenseras genom att de blåser upp sig vilket ofta leder till för mycket luft i tarmarna, spänd buk och matsmältningsproblem. Således är lycopodium ett av de största tillstånden när dåligt självförtroende är huvudsymtomet. De plågas av rampfeber, men väl uppe på scenen ror de uppdraget i hamn, ofta med bravur.

Förutom en stark pliktkänsla är de arroganta och fega. De ogillar konflikter och bråk, men kan vara diktatoriska mot dem som låter sig kuvas. Rädslan för offentlighet och att tala inför publik innebär inte alltid tunghäfta, tvärtom verkar de extroverta, för sådana är de när de känner sig trygga och inte pressas. Bristen på självförtroende gör att de vill fly sina barn och familjelivet, de hanterar inte ansvaret. Svårt att byta partner och gå vidare har de, i likhet med till exempel sulphur, inte. De är sexuellt starka, men på grund av prestationskraven och osäkerheten kan manliga lycopodium drabbas av impotens.

Vidare är de fåfängligt måna om sitt yttre; håret, hyn, kläderna. De mår bra av en tupplur på dagen och av att dricka varmt för att lindra fysisk smärta eller oro. De är själviska och trivs i eget sällskap. Visserligen längtar de efter kotteri, men inte för ofta eller för länge och helst ska sällskapet sitta en bit på avstånd eller i ett angränsande rum. Den sociala färdigheten blommar ut när ingen ställer krav på dem. Choklad och andra sötsaker låter sig smaka. När någon tackar dem för en tjänst bröstar de sig eller börjar gråta. De är behärskade till det yttre, intellektuella, konservativa (generellt) och man finner dem gärna bland direktörer, advokater, läkare och diplomater. De gör ett högdraget intryck, är gulbleka i hyn, strikt klädda och smala med klena överkroppsmuskler och de har anlag för att få grått hår och bli tunnhåriga. Förutom choklad gillar de ostron, kål, lök, linser och bönor, samma varor som tillsammans med mjölk ger dem gaser. De blir fort mätta, men fortsätter att äta och känner sig spända i magen efter måltid.

Lättskrämdheten resulterar i en ovilja att anta nya utmaningar där utmaningen tvingar dem att ge upp kontrollen över situationen. Precis som i staphisagria, thuja och phosphorus kan det finnas ett starkt sug efter tobak. Där finns även grälsjuka och ett hat mot det motsatta könet. Reser de utomlands börjar magen krångla, de låser sig och blir förstoppade.

Lycopodium kan gå över i ett sulphur-tillstånd och sulphur är som bekant utvunnet ur svavel. August var utpräglat rädd för hundar och mörker och det beror kanske på lättskrämdheten (lycopodium) eller att han var predisponerad stramonium-tillståndet. Stramonium triggas av att personen har blivit skrämd av något, till exempel en stor hund. Vissa allmänna stramonium-symtom passar in på Augusts infernokris – vilda delirier, mörkerskräck, förvirring och hörsel- och synhallucinationer – samtidigt som stramonium står apatiska inför sitt lidande och det gjorde knappast August.

När han mådde som sämst, kring tiden på Hotell Orfila sommaren 1896, plågades han av ”elektrisk ström” som sköljde genom hans kropp och orsakade panik, hjärtklappning, svettningar och ett tryck över bröstet. Dessa attacker av dödsångest kom om natten och skulle kanske kunna botas med stramonium. Annars låter det mer som aconitum, inte minst därför att han förutspådde sin egen död och det är ett graverande symtom på aconitum.

Han älskade ostron och då ligger lycopodium nära till hands om man beaktar helhetsbilden. Den pedantiska ordningen på skrivbordet talar inte heller emot lycopodium, men kombinerad med slarvighet i ekonomi och annat får man studera sulphur. Lägger man till hans skaparlust, arbetsnarkomani och omåttliga alkoholintag som under vissa perioder gick över i ett slags beroende eller fanatism vari det dåliga samvetet krävde avhållsamhet, då blir sulphur-tillståndet allt mer intressant.

Det dåliga samvetet leder också tankarna till ett skamtillstånd; staphisagria. Han undertryckte sina känslor, svalde oförrätter och när han svalt för mycket exploderade han i en överreaktion för att därefter slås till marken av skuld; en typisk staphisagria-reaktion.

Man måste även väga in hans revolutionära personlighet. Den borne rebellen som med fanatiskt sinne gör uppror mot världens orättvisor uttrycker gärna ett causticum-tillstånd. Problemet är att causticum-personen reagerar osjälviskt och så starkt på alla orättvisor att sexlusten mattas. Kampen stjäl energi och gör henne/honom närmast frigid/impotent. Det går inte ihop med Augusts starka drift eller med hans skräck för impotens eftersom ståndet sviktade trots ett sinnligt lynne (lycopodium). Dessutom var han egoistisk i sin kamp, han ville ha bekräftelse, ville få erkännande för sitt arbete och struntade egentligen i globala orättvisor. Revolutionen skulle ske på hans närområden – filosofi, litteratur, måleri – och om det sedan påverkade hela världen, desto större beröm åt honom. Detta är sulphur och lycopodium.

Ett fanatiskt drag hittas också i thuja (barrväxt, livsträd) vars största personliga kännetecken är hemlighetsmakeri till följd av bristande självaktning och en känsla av fulhet. Thuja-personer vill gärna framstå som duktiga och maskerar sig och spelar roller för att dölja sitt innersta. Drömmar – att de faller och är gjorda av glas – vittnar om en rädsla för att ”avslöjas”. De är skolans clown och önskar vara andra till lags. Eftersom de oroar sig för att bli manipulerade manipulerar de andra. En plötslig lust att ta självmord kan bryta ut. Thuja kan också vara en följd av haschrökning, precis som cannabis indica. I barrväxten ingår nervgiftet tujon, samma nervgift hittas i cederträ, malört, salvia och dragon. Molekylärt liknar tujon mentol, eukalyptol och kamfer och mer avlägset cannabinoid.

Homeopatiska medlet cannabis indica omfattar flera av de vanföreställningar August brottades med under infernokrisen, men det räcker inte för en diagnos. Är det så som vissa rykten säger; att han på 1890-talet provade marijuana, hasch och opium kanske detta påverkade honom, retade fram och förstärkte eller förvrängde hans villor. Men inte heller det räcker. En annan teori är att de giftiga ångor han inandades under alkemiska experiment sänkte honom.

Vanföreställningarna pekar på andra tillstånd utöver cannabis indica. Där finns hans skräck för att bli eller vara sinnessjuk. Han var förföljd av sina fiender, såg spöken och onda andar nattetid, drömde om döda, lemlästade kroppar, trodde han skulle bli mördad och att människor konspirerade för att mörda honom. Han hörde musik (pianospel) på avstånd och klockor som ringde, led av storhetsvansinne, trodde att han var död, att han hade gjort något fel och att han skulle kvävas. De mest förekommande substanserna under dessa symtom är lycopodium, hyoscyamus, stramonium, sulphur och aconitum.

Inbillningsspökena är dramatiserade och förstärkta av honom själv för att spetsa hans öde i skrift – ett hävdelsebehov typ lycopodium eller en maskering (thuja) eller en kombination av det ena och det andra och måste vägas in i bedömningen.

Men vi vet inte med säkerhet hur det låg till. Utslagen på händerna är däremot dokumenterade. De skulle kunna vara ett slags läkemedelsprövning av svavel och då kanske en dos sulphur hade balanserat honom. Psoriasis på händerna passar även in på lycopodium, rhus toxicodendron (giftek), petroleum (råolja), arsenicum (arsenik), graphites (grafit) och calcium carbonicum (kalciumkarbonat).

Ett av flera tillstånd som dyker upp är hyoscyamus. Här gör jag en koppling till hans andra besök hos doktor Eliasson i Ystad, där en okänd röst väckte honom mitt i natten, ropandes: ”Luthardt Droghandlaren!” Han trodde sig långsamt förgiftad av fienden med ”alkaloider som framkallar vansinne såsom hyoscyamin, haschisch, digitalis, daturin”.

Alrunan och mandragoraroten sägs läka hela kroppen och innehåller flera gifter, bland dem hyoscyamin, atropin och scopolamin. Växten ger hallucinationer och var en viktig ingrediens i häxornas salvor. Bolmörten är besläktad med mandragora och innehåller också atropin. Dricker man saften från bolmört blir man yr, manisk och börjar hallucinera, varpå rastlöshet, förvirring och pratsjuka följer. Deliriet driver fram svordomar och obsceniteter, misstänksamhet och svartsjuka. Luftvägarna krampas ihop, kroppen börjar darra och urinblåsa och ändtarm förlamas. Ur bolmörten utvinns det homeopatiska läkemedlet hyoscyamus niger.

Hyoscyamus-personen är svartsjuk, misstänksam, paranoid. Han känner sig utanför och mår bra av att bli lämnad ifred. I sällskap gestikulerar han överdrivet, pratar osammanhängande en massa nonsens i högt tempo (som om han är förgiftad), svär och gör obscena utfall, sedan tystnar han tvärt. Tilltalas han eller krävs på svar sitter han tyst. Han kan översköljas av en lust att slå eller döda och misstänker andra för att vilja förgifta honom. Under sömnen håller han om sitt kön med händerna. Han kan bli hysterisk, han känner sig iakttagen och inbillar sig att alla försöker lura och bedra honom.

Redan under första arbetsnarkomaniska perioden kring 1883, Giftas-åtalet och äktenskapet med Siri von Essen svävade August ut i gallimatias förstärkt av svordomar och grova könsord när han skrev brev. Han ville chockera och hyoscyamus kickar på det. Om dödsångestattackerna var något slags epileptiska anfall är hyoscyamus inte uteslutet.

Gråtmild och känslig för naturens skönhet, precis som romankaraktären Theodor i ”Dygdens lön”, med stark sexlust och vurm för perversioner, leder tankarna till medorrhinum (läkemedel utvunnet ur smittämne från gonokocker). En medorrhinum-man kan inte se på en kvinna utan att bli kåt. Frågan är om det fanns ett arv av gonorré efter fadern eller längre tillbaka i släkten, om August hade gonorré eller var predisponerad gonorré.

Var Theodor Augusts alter ego pekar det snarare i riktning mot staphisagria; Theodor framställs som ängslig, våldsamt frustrerad med undertryckt sexualitet och djupa skamkänslor. Gråtmildheten talar inte heller emot lycopodium. Jean från ”Fröken Julie” är betjänt till Julies far, greven. Om greven säger Jean: ”Jag har aldrig träffat någon person som jag har sådan respekt för, jag behöver bara se hans handskar ligga på en stol så känner jag mig liten.”

Lycopodium blir små och fega inför auktoriteter samtidigt som de är auktoritära mot alla som låter sig hunsas. August har mycket gemensamt med Jean. Annat som gör August till en lycopodium-person är ovanan att skylla ifrån sig på andra, ivern att finna syndabockar och tillrättavisa dem och rädslan att misslyckas, att inte nå fram till målet. Han var en man som presterade, han ville stå i centrum utan att synas och han valde garderob likt en pimpinett överklasskärring.

Tittar man på hans hustrur klarnar bilden ytterligare. Siri von Essen hade manhaftig fysik. Hon var trögstartad om morgonen och ville ligga kvar i sängen. Hon mådde bättre av att vara i rörelse. Hon visade stor irritation mot barnen. I ”En dåres försvarstal” berättar August en episod där hon skulle till att daska dottern Sigrid för att få tyst på henne. Vidare hade hon sug efter inlagd mat och surt vin, hon led av underlivsproblem, en hormonell obalans, inte minst efter graviditeterna, och hon dog av det som skrämde henne allra mest – ett slaganfall. Detta sammantaget gör henne troligen till en sepia-konstitution. Sepia är ett avstängt, likgiltigt tillstånd och det enda en sepia-kvinna söker i en partner är gentlemannen. August charmade henne genom att vara gentil, sedan tog han henne utan att behöva plågas av prestationsångest; hon var ju sexuellt passiv och ställde inga synbara krav. Det dröjde inte heller länge förrän hon kallnade i sängen och blev avvisande vilket är vanligt hos sepia-kvinnan. Vill man väcka hennes lust får man bjuda ut henne på dans eller förföra henne under en åskstorm eller ett maratonlopp.

Stefan Whilde, författare, journalist, folkbildare

(studerat klassisk homeopati i 20 år)

 

FAKTA:

Den här texten är ett utdrag ur kapitlet ”En homeopatisk utredning om August Strindberg – för lekens och lärandets skull” som finns publicerat i boken ”Det är farligt att leva – man kan dö”.

Boken släpps den 12 maj och kan köpas i handeln. Den kan också beställas signerad direkt av ansvarigt förlag. Mejla: whildeanska@notisforlag.se

Besök bokens Facebook-sida. Länk: https://www.facebook.com/farligtattleva/

Bokens trailer: https://www.youtube.com/watch?v=yApo9McnnBY

 

Kommentera