Mamma valde homeopati i stället för amfetamin

Print Friendly, PDF & Email

Från skolans utpekade, och stundtals kraftigt mobbade, buse, till idag framgångsrik entreprenör.

 

Maria_Mibson

Att ha ett energiknippe till son är slitigt. Skolan är det värsta man har att tampas med som förälder, säger Maria Mibson, stridbar mamma till en idag framgångsrik entreprenör. Homeopatisk behandling balanserade upp sonen.

– Utan homeopatisk behandling hade det inte gått, säger Maria Mibson bestämt. Hon är en stridbar mamma, som fått ta många fajter för sin son! 

Av Margot Granvik

Pelle* var en liten och livlig kille, vetgirig, tyckte om att läsa, vara ute i skog och mark och att röra på sig. Han hade glimten i ögat och var god och kärleksfull, berättar mamma Maria Mibson.

Den första fajten hon fick ta för sin busiga grabb var att han skulle slippa sova middag på dagis.

– Det hade han slutat med när han var 1,5 år. Han fick lugnare nätter med bättre sömn när han inte sov middag.

Med det inledde Maria Mibson en mångårig kamp för att få omgivningen att göra rätt för sonen.

– Jag har varit en rätt stridig mamma. De här barnen är intensiva. Man får ju slita som ett djur med de här energiknippena. När du orkar strida, och lyckas, kan det bli riktigt bra.

– För de här barnen är det här och nu! Det blir förstås jobbigt för andra runtomkring dem och många tror tyvärr att det bara är att säga till barnet, och att de är ouppfostrade. Men det fungerar inte. Antingen lyssnar de inte, eller så glömmer de direkt.

När Pelle var 5 år bad dagispersonalen om samtal.

– De sa att det var något fel på honom, att det inte gick att få ordning på honom. För mig blev det som en kalldusch. Jag tyckte det var många andra barn som också var vilda. Men nu blev jag utpekad som mamma till den busigaste.

Dagispersonalen föreslog att Pelle skulle utredas.

– Samtidigt sa de att det naturligtvis var upp till mig att bestämma. Det är jätteviktigt. För det är vi, föräldrarna, som ska ta sådana beslut. Inte personalen! Det har jag haft med mig sedan dag ett med Pelle.

Maria kände att hon behövde förstå vad de tyckte det var för fel.

– Självklart såg jag att han var en superjobbig kille. Han var så otroligt intensiv! Och envis på sitt sätt. Det krävdes rutiner och att man själv som förälder var bestämd.

En granne lugnade Maria och uppmanade Maria att vänta tills det kändes rätt för henne, och tipsade henne också om att be om en namngiven erkänt duktig och erfaren läkare. När Pelle börjat i skolan och hans klassfröken ringde efter två månader insåg Maria att det var dags.

– Det första hon sa när hon ringde var att: ”Du har en fantastisk kille, han vill. Men jag når inte honom. Han har så mycket kli i kroppen. Maria, vi måste samarbeta för att nå honom!”. När hon sade så kände jag att hon tyckte om honom. Då kunde jag lyssna. Jag tänkte: självklart ska vi hjälpas åt, jag ger mig.

På BUP (barn och ungdoms psykiatrin) var köerna långa och Maria lade in en högre växel. Nu hade Pelle börjat tappa studierna och höll på att bli osams med alla.

– Han hade inte tid att vänta. Han hade blivit bra på att vara värst och det måste brytas. Jag började ringa BUP. Inte en gång i veckan, utan två gånger om dagen. Och jag krävde att få den läkare som jag blivit rekommenderad. De blev väl så fruktansvärt trötta på mig som den ettriga mamma jag var, att vi fick ett möte rätt kvickt.

– När vi väl sågs tyckte läkaren att det var fantastiskt roligt att Pelle var så tydlig i sin ADHD. ”Jag anar”, sa han, ”att du haft många som sagt att det är något fel på Pelle! Det är inget fel på honom. Det är bara det att Pelle fungerar på ett annat sätt. Vi ska se till att han får stöd för att göra saker på sitt sätt.”.

Nu hade Maria Mibson med sig både kunskap och verktyg och efter möten och samtal, och ännu fler möten, blev det tre riktigt bra år i lågstadiet för Pelle med assistent och en pedagogik som fungerade. När det blev för mycket kli i kroppen blev det tre varvs språngmarsch runt skolbyggnaden och sen gick det att lösa uppgifter vid skolbänken.

– Ett viktigt stöd från läkaren var att han gjorde en tydlig skillnad mellan skolans ansvar att sköta Pelle i skolan, och mitt ansvar som förälder. BUP skötte informationen till skolfolket. Skolan fick verktyg. Jag fick ägna mig åt att klara av Pelle utanför skoltid, såsom kvällar och helger. När det nu blev ordning så gick allt i en rackans fart för Pelle och han kom snabbt ifatt.

Vid övergången till mellanstadiet som låg i en annan skola med andra människor fick Maria Mibson kavla upp ärmarna igen.

– Trots att vi nu visste vad som fungerade för Pelle och erbjöd den nya skolan ett helt smörgårdsbord med verktyg så tog de ingenting till sig. Nä, här skulle ju den skolans specialpedagoger klara det själva. Trodde de!

En dag när Maria Mibson kom till skolan för att vara med på ett möte tog vaktmästaren tag i henne.

”Du”, sa vaktmästaren, ”jag vill bara berätta att Pelle behandlas som skit här, av både elever och lärare. Han utpekas som ansvarig för allt dåligt som händer!”.

– Jag blev så förtvivlad, ledsen och förbannad att jag höll på att spricka!

Maria marscherade raka vägen in till rektorn och drog igång nästa stora fajt. Den pågick länge, involverade många och blev stundtals dramatisk. Anmälningar gjordes. Läkaren fick rycka ut igen. Men nu föreslog han att det kanske, förutom skolans dåliga upplägg, också kunde vara så att Pelle hade gått in i förpuberteten. Han föreslog behandling med amfetamin.

– Jag frågade om han inte var riktig? Men: ”Jodå, man kan bara ge lite grann, lite på natten, och det är inte så farligt!”, svarade han. Den där meningen får du allt ta och upprepa högt för dig själv några gånger, det låter inte klokt, sa jag! Jag kommer aldrig ge min son detta ”läkemedel”!

Maria gick till biblioteket för att läsa på, eftersom det var så man gjorde innan datorer, intranät och Google fanns.

– Jag läste på om amfetamin. Men jag har aldrig tyckt om mediciner utan tyckt att man kan ta naturliga saker.

– I samma veva sprang jag på en killkompis som växt upp med en urjobbig migrän men som lyckats bli av med den. Strax därefter mötte jag en tjej som haft jätteproblem med sina tarmar där läkarna sagt att de måste operera bort halva magen. Båda hade varit hos homeopaten Viveca Wilhelmsson och de hade blivit bra.

– Då gick jag till biblioteket igen och läste om homeopati. Det kändes naturligt, inte alls som något konstigt utan väldigt logiskt. Men jag gjorde en ordenlig research på Viveca, för man är ju petig när det gäller ens barn.

Maria tog Pelle till Viveca.

– Hon sa rätt saker. Och hon var kort och koncis och höll inte på och lullade. Hon fick kontakt med Pelle. Man får vara lite snabb som homeopat när man ska behandla sådana här herrar, man kan liksom inte prata så länge, förklarar Maria Mibson med ett skratt.

Pelle fick homeopatiska piller att ta under tre dagar. Plus att han skulle sluta med mentoltandkräm och koffein.

– Vi såg en stor skillnad direkt. Nu gick det att möta honom med blicken. Tidigare var han flackig i blicken. Vi kunde börja diskutera med honom på ett annat sätt.

– Det var som att dra i en handbroms. Vi kände hur han blev balanserad.

Några år senare när Pelle var i 13-årsåldern blev det ett nytt besök hos Viveca Wilhelmsson.

– Nu var han upp och ner och hade depressionsdippar då han stängde in sig i sitt rum och var väldigt låg. Han tyckte livet var jobbigt. Det var en enda soppa av humör och hormoner.

Återigen balanserades Pelle upp av den homeopatiska behandlingen.

När han i gymnasiet fick besvär med migrän sökte han själv upp Viveca Wilhelmsson för att få hjälp.

När Pelle kom hem från lumpen, där han snabbt avancerat till befäl, och visade mamma Maria sina betyg såg hon kompetenser beskrivna som hon aldrig hade trott var möjliga under de år Pelles energi var som mest vildsint och koncentrationen inte räckte.

– Jag tänkte då på det som Viveca sa vid första mötet. ”Det är lite bökigt med balansen, men det kommer att läka ut!”.

Idag är Pelle 28 år och framgångsrik entreprenör.

Hade det gått utan den homeopatiska behandlingen?

– Nej!, svarar Maria Mibson spontant. Nej, nej, nej! Det tror jag inte.

* Pelle heter i verkligheten något annat.

Du kan kontakta Maria Mibson på: www.mibson.se Facebook, Adhd.mamman

Text. Margot Granvik

Text: Margot Granvik.

HA_Viveca_Wilhelmsson

Du har möjlighet att höra Viveca Wilhelmsson berätta om homeopatisk behandling: Lördagen den 17 oktober kl 14:00. På HomeopatiAktuen, Krukmakargatan 3 i Stockholm. Lördagen den 28 november kl 14:30. På mässan ”Allt för hälsa” i Älvsjö, lokal A8.

.

Comments

  1. Ja den Homeopatisk behandlingen har lyft väldigt många människor. Kommer också att lyfta ännu flera människor i världen när de förstår kraften bakom denna underbara behandling som Homeopatin står för………

Trackbacks

  1. […] Homeopati, 16 oktober, 2015 By Marina Szöges 1 Comment […]

Kommentera