Klassisk homeopati – medicin och filosofi

Print Friendly, PDF & Email

 

Christian Samuel Hahnemann, son till en porslinsmålare, föddes i Meissen 1755. Den självrådige tysken läste vid universiteten i Leipzig, Erlangen och Wien för att bli läkare och kemist och klarade medicine doktorsgraden i humoralpatologi. Efter examen öppnade han praktik. Det var 1779. 1791 valdes han in i Vetenskapliga Akademien i Mainz och kring sekelskiftet publicerades Europas första apotekarlexikon, signerat Hahnemann. I boken Organon (från grekiskans verktyg eller redskap) redogör han för läkarens uppdrag, paragraf 1:

Stefan_Whilde

Text: Stefan Whilde

”The physician’s high and only mission is to restore the sick to health, to cure, and it is termed.”

Långt före alla andra skrev Hahnemann artiklar om vikten av god hygien och balanserade mat- och dryckesvanor. Han ordinerade sina patienter frisk luft, motion och avhållsamhet från kaffe. Men viktigast av allt; han vågade ifrågasätta medicinska biverkningar och pekade på att till exempel bly gjorde mer skada än nytta när metallen föreskrevs outspädd och utan hänsyn till patientens individuella känslighet.

Det gick så långt att han 1795 stängde sin praktik för att genom forskning försöka förbättra dåtida behandlingsmetoder. Ett par år tidigare hade han fått i sig kinin från kinabark och utvecklat samma symtom som kininet var avsett att bota; frossa, feber och utmattning, tre karaktäristiska tecken på malaria. Han provade kinin på flera vänner som alla utvecklade liknande symtom under en begränsad tid. Deras symtombild påminde om malaria, men de var friska vid intagandet av substansen.

Kunde det vara så att ett naturligt gift som utlöser en sjukdoms symtombild botar just den sjukdomen? Teorin lika botar lika var inte ny, men stred mot rådande allopatiska läkekonst som hävdade, och än idag hävdar, att motsatt botar.

Den grekiske tänkaren Hippokrates undersökte 400 f Kr samma princip; en sjukdom behandlas med en substans som ger liknande symtom som dem patienten lider av. Hippokrates var kanske först med att sätta vår självläkande kraft före läkemedlets generella kraft. Istället för att låta substansen lindra eller hämma (dölja) ett lokalt symtom skulle den ha till uppgift att reta patientens immunförsvar så att immunförsvaret stärks och slår ut sjukdomen. Han antecknade vikten av patientens individuella egenskaper, men motarbetades av kollegorna. Att han botade kolera med nysrot, veratrum album, viftades bort som slump. Om man ger nysrot till en frisk människa drabbas hon av kraftig diarré och svår uttorkning, symtom som liknar kolera.

Hahnemann fortsatte att prova substanser på sig själv och andra. Under prövningen fick försökspersonen låta bli te, kaffe, alkohol och kryddor, detta för att inte störa substansen eller försvåra bedömningen av dess effekter.

Eftersom till exempel arsenik och belladonna i koncentrerad form ger svåra biverkningar spädde Hahnemann gifterna med vatten. Till sin förvåning upptäckte han att ju mer han spädde ett gift desto större läkande effekt. Detta gick stick i stäv med teorin att en medicin ska vara starkt koncentrerad för att nå resultat.

1801 visade hans forskning att färska blommor och blad från belladonna utlöser symtom som påminner om scharlakansfeber, men bara i vissa fall. Detta innebar att belladonna i vissa fall kunde bota scharlakansfeber. Varför fungerade det inte på alla?

De som blev botade från scharlakansfeber med utspädd belladonna hade följande kännetecken: De var fysiskt starka personer som insjuknade snabbt. De fick hög feber, men blev rastlösa istället för trötta. Deras pupiller vidgades, läpparna bleknade, huden i ansiktet rodnade och händer och fötter kallnade. Blodcirkulationen ökade i huvudet. Ljus, ljud och beröring irriterade, varma omslag lindrade och de ville helst stå eller sitta.

Dessa kännetecken var viktigare än diagnosen scharlakansfeber – en människa som har en liknande helhetlig symtombild blir botad med hjälp av belladonna OAVSETT vilken sjukdom som diagnostiserats.

En substans i utspädd form, det spelade ingen roll om det var svavel, arsenik, fosfor, platina, backsippa eller belladonna, framkallade en unik reaktion i sin påverkan av försökspersonen, den täckte in ett tillstånd precis som varje människa är ett tillstånd. Det gällde bara att hitta rätt substans/tillstånd för rätt människa/tillstånd. Så uppkom likhetsprincipen och en ny läkevetenskap var född. Hahnemann kallade den homeopati efter grekiskans homeo (likartad) och pathos (lidande).

Ända sedan Hippokrates tid har den skolmedicinska (allopatiska) läkekonsten arbetat efter principen motsatt botar (contraria contrariis) och sett med skepsis på homeopatiska principen lika botar lika (similia similibus curentur). En av orsakerna kan vara att den sistnämnda filosofin kräver holistisk förståelse av läkaren och lite mer ansvar och inflytande, eller engagemang, av patienten.

I början av 1500-talet föreslog Paracelsus att läkare skulle anamma patientens självläkande förmåga. Paracelsus botade lever och gallblåsa med skelört, chelidonium majus (skelörten liknar saften från gallan). Många nonchalerade honom och beordrade åderlåtning, laxering och generella symtombehandlingar med koncentrerade gifter istället vilket ofta ledde till att patientens liv förkortades.

Doktor Samuel Hahnemann vigde sitt eget liv åt forskningen. 1812 började han undervisa i homeopati vid universitetet i Leipzig. Han testade fram drygt hundra naturliga läkemedel och dog 1843, åttioåtta år gammal. Medellivslängden för män var vid tiden cirka fyrtiofem år.

Publicerad tidigare 1 maj 2014 på sajten TidningenKulturen.se

 

 

Comments

  1. Var det Hahnnemann som satte upp hur prövningarna går till? Det visste jag inte. Finns det någon lista på vilka medel han tog fram?

  2. Run4life says:

    Du kan ju börja att läsa Organon av Dr Hahnemann och sedan Die Chronischen Krankheiten av Dr Hahnemann.
    Vem trodde du det var som satte upp prövningarna?
    Vi är några som försöker tala om att om det inte finns goda prövnings resultat på en substans, så kan den inte användas homeopatiskt. Se paragraf 3 i Organon

  3. Tack för denna utmärkta artikel med ytterligare intressant information om fantastiske Dr Hahnemann. Man lär sig något nytt varje dag. Mitt medel är arsenicum.. 🙂

    • Katten says:

      Arsenik finns ju naturligt i väldigt utspädd form och vattnet skakas i ledningarna på väg till ditt hem så det räcker nog att du dricker kranvatten 🙂 eller har jag missat något?

      • Marina Szöges says:

        Den som har arsenik i kranvattnet bör skaffa sig en vattenrenare. Homeopatisk medicin gjord på arsenik är helt annat än arsenik i kranvatten, och det vet du Katten.

        Den som vill veta mer om det homeopatiska medlet arsenik kan se på detta videoklipp från American Medical College of Homeopathy:

      • Jag bor i en gammal viktoriansk byggnad, så det finns säkert både bly och annat otrevligt i rören (jodå, de skakar när tvättmaskinen går på fullvarv!) ..för att inte tala om kloret! Det går inte att dricka kranvatten i UK, så naturligtvis har vi ett filter för dricksvatten. I duschen har vi en ‘manick’ som både renar och virvlar vattnet ..jätteskönt. Fördelen med detta gamla hus är ju att det är högt i tak och stora fönster, så har en härlig utsikt över Torbay.

        Ser att arsenik bl.a. är ”Used by women to preserve beauty”, så ska nog ta mig en dos endera dan’ – har jag tur funkar det kanske för ”..inner beauty..’ också 😀 😉

  4. Katten says:

    Är det en annan typ av arsenik? Arsenik är ett grundämne så vilken annan typ av arsenik finns i homeopatika? I stockholms dricksvatten finns det 5 mikrogram per liter eller om det är per kubikmeter om jag inte minns fel. Föreslår att alla går in och tittar på sin lokala vattendistributör och tittar 🙂 I princip allt grundvatten i sverige har låga mängder arsenik… helt naturligt 🙂

  5. Jeg vil gjerne korrigere uttalelsen: ”Till sin förvåning upptäckte han att ju mer han spädde ett gift desto större läkande effekt.” Dette stemmer ikke! Hahnemann tynnet ut legemiddelsubstanser for å unngå for kraftige reaksjoner. Det förvånande var at legemiddelet fikk bedre effekt av å bli potensert/dynamisert (gnidd, findelt, rystet) mellom hver uttynning. Det er ikke uttynningen, men potenseringen som er det essensielle her.

Kommentera