Med rätt urval av symtom kan barn med adhd få stor hjälp av homeopati

Print Friendly, PDF & Email

Tog fram metod för att öka träff-säkerheten i förskrivning av medel för barn med adhd

Text: Margot Granvik och Chris Jörgenfelt

I fem år arbetade den schweiziska forskargruppen Frei et al med att förbättra förskrivningsprocessen vid homeopatisk behandling av barn med adhd. Till de mer tillförlitliga symtomen hör modaliteter kring beröring, syn, hörsel, smak, temperaturupplevelser, kognition och motorik.

Artikeln Treatment of hyperactive children: Increased efficiency through modifications of homeopathic diagnostic procedure[1] av Frei H, Ammon K von och Thurneysen A är inte en strikt vetenskaplig studie utan snarare en rapport som sammanfattar Frei et als erfarenheter från en tidigare randomiserad, dubbelblind, placebo kontrollerad crossover-studie[2].

I rapporten beskriver forskargruppen hur man gick till väga för att förbättra träffsäkerheten för att hitta rätt individuellt homeopatiskt läkemedel för barn med adhd.

Adhd drabbar mellan 3-5 procent av alla barn. Enligt Conners Global Index, CGI, som används för att skatta adhd-relaterade problem, är de tio mest vanliga adhd-symtomen: irritation och impulsivitet; lätt att gråta, gråter frekvent; otålighet, kan inte sitta stilla; hela tiden i rörelse; destruktivitet; avslutar inte det man påbörjat; lättdistraherad; snabba humörsvängningar; blir lätt frustrerade; avbryter andra barn.

För behandlande homeopater är det svårt att hitta individuella och karaktäristiska symtom hos det enskilda barnet. Adhd är ofta en så kallad ”one-sided disease”, med få symtom utöver de som är karaktäristiska för diagnosen.

Forskargruppen erfor att föräldrar har svårt att beskriva andra symtom, utöver de som nämns i Connors Global Index. Forskarna belyser även att ofta lider ena eller båda föräldrarna själva av likartade problem, och att de därmed kan ha svårt att ge en strukturerad bild av barnens symtom. Föräldrarnas beskrivningar kommer att mer handla om den oundvikliga kritiken från skola, syskon och grannar mot barnen, än om barnet i sig.

Frei et al lade upp arbetet med att öka träffsäkerheten – att hitta det enskilda barnets simillimum – i tre steg.

Det första steget omfattade ett generellt frågeformulär, som listade vanliga adhd-symtom och tillhörande symtom. Föräldrar fick fylla i frågeformuläret tills man hade fått ihop 100 barn som svarade bra på den homeopatiska behandlingen. De förskrivningar som inte hade gett resultat hos patienterna analyserades i syfte att identifiera de symtom som förhindrat en korrekt förskrivning. Utifrån detta listades ”icke-tillförlitliga” symtom. Dessa symtom tog man sedan inte med i repertoriseringen av nya patienter.

I steg två sökte man förbättra matchningen av patientens karaktäristiska symtom med ett homeopatiskt läkemedel. Utifrån Boenninghausen´s idé om att inte välja medel om de är kontraindikerade utvecklade forskargruppen en så kallad ”polarity analysis”: polaritetsanalys.

Polaritetsanalysen bygger på kontraindikationer och finns idag som en matematisk modell i det tyska dataprogrammet Amokoor. Kort beskrivet bygger det på att medel har motsatser i sig. Nux-v har till exempel aversion to movement, 3-gradigt, men också desire to move, 1-gradigt. Nux-v kan då knappast bota en patient som har ett starkt behov att röra sig.

Eftersom listan med icke-tillförlitliga symtom blev omfattande, försökte forskargruppen i det tredje steget finna vilka symtom som är tillförlitliga. Man fann att det framför allt var modaliteterna som stod för bra matchningsresultat. Forskarna fann att när de koncentrerade sig på barnens perceptionsstörningar och speciellt modaliteter i anslutning till perception –

det vill säga beröring (touch aggr) syn, hörsel, smak, temperaturupplevelser, kognition och motorik, samt tidpunkt på dagen – förbättrades resultaten avsevärt.

Forskargruppens arbete resulterade i ett särskilt framtaget frågeformulär för adhd där fokus läggs på perceptionsstörningar.

Ytterligare en utmaning för forskargruppen var hur ofta det homeopatiska läkemedlet skulle ges. De hade funnit att ett väl valt medel som gavs en gång i en C200 potens gav en förbättring som höll i två till fem månader. Nackdelen med metoden var att det var svårt att bedöma när medlet skulle upprepas. Dessutom kunde spänningar i familjen och strul med skolan också öka känsligheten hos barnen och försvåra bedömningen av när en upprepning behövdes. Forskarna valde därför att arbeta med LM-potenser (Q-potenser) som inledningsvis gavs varannan dag. Om barnet blev sämre de dagar medicineringen inte gavs ökades doseringen till varje dag.

När Frei et al analyserade sina förbättringsförslag fann de att användandet av det generella frågeformuläret ökade träffsäkerheten vid första förskrivningen från 21 till 28 procent, och vid den femte förskrivningen från 68 till 78 procent. Enligt forskarna blev det tydligt att det var svårt att veta vilka av de symtom som föräldrarna redovisade som var tillförlitliga.

Introduktionen av polaritetsanalyser ökade träffsäkerheten vid den första förskrivningen till 48 procent, medan den var nästan densamma efter fem månader: 79 procent.

Om den inledande anamnesen fokuserades på perceptionssymtomen, genom att man använde det speciellt framtagna frågeformuläret för adhd, i kombination med det generella frågeformuläret, och polaritetsanalysen, ökade träffsäkerheten från 21 till 54 procent, respektive från 68 till 84 procent.

De tre förbättringsstegen för att öka träffsäkerheten vid första förskrivningen: det generella frågeformuläret, polaritetsanalysen och adhd-formuläret med perceptionssymtomen, gav sammanfattningsvis en markant förbättring för att finna fungerande läkemedel redan vid första försöket.

Optimeringsprocessen innebar inte att antalet förskrivna läkemedel minskade. Totalt användes 27 olika homeopatiska läkemedel för de totalt 160 adhd-patienterna som ingick i Frei et als två vetenskapliga studier. [3] [4]

Rapporten beskriver även ett fall med en 12-årig pojke och redovisar hur Frei et al arbetar.

I en avslutande diskussion jämför Frei et al sitt frågeformulär med Hahnemanns frågeställningar i Organon §§ 82-95. Frei et al understryker att om man för in nya analysmetoder i det praktiska homeopatiska arbetet så gäller det att noga utvärdera det man gör.

Våra reflektioner:

Forskningsgruppens arbete med att skapa en fungerande struktur som ökar träffsäkerheten för val av medel är både intressant och välbehövligt inom homeopatin. Deras erfarenhet blir ett inlägg i debatten om vilken av alla förekommande behandlingsmodeller som genererar det bästa resultatet.

Det är en brist att det frågeformulär som föräldrarna fyller i inte publiceras.

Valen av medel baseras till stor del på generals symtom. Enbart några få mind symtom finns medtagna: känslor av irritation eller sorg, samt förståelse, kognition, minnes- och koncentrationsförmåga. Övriga mind symtom är borttagna.

Frei et al baserar sitt arbete på Boenninghausen’s behandlingserfarenhet, vilket tidsmässigt hör hemma i perioden innan nosoder började användas, vilket förklarar deras frånvaro. Det är i sig dock en svaghet i arbetet.

Listan över vilka symtom som ger bäst resultat för den homeopatiska förskrivningen är intressant och kan med fördel studeras av alla som arbetar med barn som har adhd-diagnos.

Av Margot Granvik och Chris Jörgenfelt

 

 KÄLLA:

Frei H, Ammon K von, Thurneysen A. Treatment of hyperactive children: Increased efficiency through modifications of homeopathic diagnostic procedure. Homeopathy. 2006. 95: 163-70.

Samtliga artiklar och studier av Frei et al finns på www.heinerfrei.ch välj Publications English.

 

[1] Frei H, Ammon K von, Thurneysen A. Treatment of hyperactive children: Increased efficiency through modifications of homeopathic diagnostic procedure. Homeopathy. 2006. 95: 163-70.

 

[2] Frei H, Everts R, von Ammon K, Kaufman F, Walther D, Hsu-Schmitz SF, Collenberg M, Fuhrer K, Hassink R, Steinlin M, Thurneysen An. Homeopathic treatment of children with attention deficit hyperactivity disorder: a randomised, double blind, placebo controlled crossover trial. Eur J Pediatr. 2005. 164: 758-767.

 

[3] 1. Frei H, Thurneysen A. Treatment for hyperactive children: homeopathy and methylphenidate compared in a family setting British Homeopathic Journal. 2001. 90: 183-188.

 

[4] 2. Frei H, Everts R, von Ammon K, Kaufman F, Walther D, Hsu-Schmitz SF, Collenberg M, Fuhrer K, Hassink R, Steinlin M, Thurneysen A. Homeopathic treatment of children with attention deficit hyperactivity disorder: a randomised, double blind, placebo controlled crossover trial. Eur J Pediatr. 2005. 164: 758-767.

 

Comments

  1. Det är förtjänstfullt att nättidningen tar upp händelser inom homeopatin som ligger utanför Vithoulkassfären. Det är också riktigt att Heiner Frei arbetar enligt Bönninghausens metod. Däremot är påståendet att Bönninghausens erfarenheter tidsmässigt hör hemma i perioden före nosodernas användning, felaktigt.

    Clemens Maria von Bönninghausen levde 1785 – 1864, han överlevde Hahnemann med nästan en generation. Det var Constantin Hering (1800 – 1880), som inkorporerade nosoderna i homeopatin och han har också namngivit dem. Hösten 1830 insamlade han var av en skabbsjuk inföding i
    Surinam blandade substansen med alkohol och – efter potentiering – utförde han en läkemedelsprövning på friska. Han kallade preparatet för ”Psorin” (HMS, sid 1071). 1833 gjorde Hering en läkemedelsprövning på Lyssinum. Nästan samtidigt försökte en homeopatisk veterinär med namn Johann Joseph Wilhelm Lux (1773-1849) att etablera isopatin. Han propagerade metoden i boken ”Die Isopathik der Contagionen” (1833).

    Tuberculinum användes för första gången 1833 under namnet ”Phthisin” av Constantin Hering. Även den österrikiske läkaren Attomyr gjorde försök med Psorinum och det hela utmynnade i en häftig debatt kring isopatin. Debatten fördes av bland andra Hahnemann, Hering, Lux och Attomyr. De första försök med Medorrhinum gjordes av Attomyr 1834. Syphilinum användes av Hering för första gången 1834. En fragmentarisk prövning gjordes dock först 1879 av gynekologen Ostrom.

    Varför Bönninghausen inte tog in nosoderna i sitt koncept beror på andra faktorer.

    • Chris Jörgenfelt says:

      Hej Gert,
      Har kontrollerat dina uppgifter och finner inget stöd för att Bönninghausen kunde ha haft kunskap om de nosoder vi nämner. Swan är den homeopat som Hering hänvisar till i sin materia medica, som den förste att börja använda nosoder. Swan arbetade i New York och utförde tester med ämnena mellan 1874 och 1880. Enligt Hering genomfördes de första riktiga prövningarna av nosoderna mellan 1879 och 1891. Inom parentes kan nämnas att Hering betonar att Tuberculinum skulle baseras på Kochs tuberkelbakterie, vilken upptäcktes 1882.
      Bönninghausen dog enligt dig 1864 dvs. innan nosoderna Tuberculinum och Medorrhinum började testas och användas. Dessutom står det det inget om nosoder i ”Bönninghausens lesser writings”. Ett märkligt faktum ifall han kände till deras förekomst.
      Attomyr använde Sepia för att förbättra sitt eget tuberkulösa tillstånd och ingen nosod.
      Annars är det korrekt att Hering utförde en prövning på Lyssinum (rabies) 1833, samt att Ostroms information finns med i uppgifterna för Medorrhinum hos Hering.
      Vår slutsats att Bönninghausen inte har med Medorrhinum och Tuberculinum i sina uppgifter därför att han inte hade kunskap om dem kan därmed kvarstå.

      • Det är bra att Du kontrollerar mina uppgifter.
        Här blir det tydligt att vi har olika källor. Du skriver till exempel att ”enligt Hering genomfördes de första riktiga prövningar av nosoderna mellan 1879 och 1891”. Sedan: ”Hering betonar att Tuberculinum skulle baseras på Kochs tuberkelbakterie, vilken upptäcktes 1882”. Hur kunde Hering veta något om perioden mellan 1879 och 1891? Han dog 1880. Första användningen av Tub. går tillbaka till Hering, som gav ”Phthisin” som han kallade det redan 1833 vid ”geschwüriger Lungensucht”. Det är riktigt att Swan använde Tuberculinum (MM) men gjorde ingen prövning. Hahnemann gjorde en prövning på Psorinum med potensen C30 på bara tre prövare. Prövningen gav 438 symptom och publicerades 1833 i Stapfs Archiv, 3, sida 163. Ditt anförande om Attomyr saknar samband med det jag skrev.
        Jag måste medge, att min uppgift att Hering gjorde en prövning på Lyssinum 1833 inte är helt riktig. Han tillverkade nosoden 1833 och skickade den till Stapf, Mühlenbein och Lappe i Tyskland. I HMS på sidan 1069 finns en fallbekrivning. Hering själv fick prövningssymptom vid tillverkningen. Senare var han tvungen att avbryta en prövning på grund av ångesttillstånd. En mycket utförlig prövning på Lyssinum gjordes av John Redmond Coxe 1854.
        Som sagt var: Bönninghausen dog 1864 och Hering redan 1880.
        Du borde se över Dina källor.

      • Ett litet tillägg som stöd för minnet: Ni skrev ”Bönninghausens erfarenheter tidsmässigt hör hemma före nosodernas användning”. Alltså var det aldrig frågan om två specifika nosoder, som Jörgenfelt påstår senare.

        • Chris Jörgenfelt says:

          Jag skrev dessvärre fel i mitt första svar. Uppgiften angående Tuberculinum och Kochs tubercelbakterie kommer från Clarkes materia medica och inte Herings.
          I en tidigare artikel angående Freis forskning uttryckte vi att det var just Tuberculinum och Medorrhinum som var de intressanta nosoderna i sammanhanget. Utgick från att du har läst även våra tidigare artiklar i ämnet.

Kommentera