Homeopatins historia i Sverige

Print Friendly, PDF & Email

Med tillåtelse från Erling Lomnäs, Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati, publiceras kapitlet-Homeopatins historia i Sverige, ur den kommande boken ”Liten vitbok om homeopati”

Liten Vitbok om homeopati – medicinens fula ankunge?

Homeopatin introducerades i Sverige 1829 av professorn vid Uppsala universitet Göran Wahlenberg (1780-1851), som besökt Samuel Hahnemann och inspirerats av honom men som troligen inte själv utövade homeopatiEn av hans elever, Peter Jacob Liedbeck (1802-1876), översatte redan 1835 den 5:e upplagan av Hahnemanns Organon der Heilkunst till svenska och praktiserade också homeopati självständigt.

Redan från början kom metoden att mötas av samma slags motstånd som det i Tyskland, vilket omöjliggjorde en etablering av homeopatin som akademiskt ämne.Endast ett fåtal läkare stod emot det kollegiala trycket och kompletterade på annat sätt sin läkarutbildning med homeopati. Enstaka svenskar utbildade sig i USA till homeopatiläkare, t.ex. Olof Theodor Axell (1867-1929), som 1910-12 utgav en omfattande handbok (1.500 sidor) på svenska. Men i första hand uppstod en flora av lekmannahomeopater, efterhand benämnda ”kvacksalvare” och av läkarkåren bedömda som både alldeles för talrika och för outbildade.

Under 1900-talets första decennier ansågs problemet vara akut, och en rörelse uppstod för att rensa i leden. Läkarna såg kvacksalveriet som ett hot mot sin verksamhet och ekonomiska situation, men också mot allmänhetens hälsa och samhällets väl. Aktionerna komplicerades emellertid av att även en del läkare utövade homeopati och att dessa, tillsammans med främst homeopatiintresserade lekmän, kom att engagera sig djupt i frågan.

Den klart ledande personligheten var en som homeopat självlärd kvinna, Klara Fransén (1862-1943), med exceptionell förmåga både som terapeut och förespråkare för homeopatin. Enligt egen uppgift hade hon 50.000 journalförda patienter och kunde därutöver med sitt ”livselixir” hjälpa tusentals personer, som insjuknat i ”spanska sjukan”. Hon insåg att homeopatiska medel kan vara lämpliga för egenvård och gav ut en mycket spridd och fortfarande aktuell bok i ämnet. Hennes kamp gällde främst integration av homeopatin i den etablerade medicinen. Någon sådan kom aldrig till stånd, men hennes propaganda för homeopatin fick betydande stöd i Riksdagen 1915, då frågan om behörighet att utöva läkarkonsten diskuterades och lagfästes. 1915 års lag – ofta kallad ”kvacksalverilagen” trots att den också handlade om läkarnas behörighet och inte ens nämnde ordet ”kvacksalveri” – kom att gälla ända till 1960.

Lagen gav ganska vida och obestämda gränser för ”ej behörigt” utövande av läkarkonsten. Förbud gällde att mot ersättning behandla bl.a. venerisk sjukdom, tuberkulos och kräftsjukdom. I övrigt nämndes att behandling som ”varit av beskaffenhet att medföra fara för liv eller hälsa” var straffbar. Oklarheterna föranledde många stridigheter och rättsfall, från läkarhåll också förslag till ändringar.

Inom läkarkåren fanns emellertid mycket delade meningar, och mellankrigstidens tyska debatt om naturvetenskapligt orienterad medicin kontra ”holistisk” naturmedicin fick återverkningar även i Sverige. I synnerhet väckte det stor uppmärksamhet och häftig debatt när en medicinsk auktoritet som Carl Sundberg, professor och ledamot av Karolinska Institutets Nobelkommitté, i en tidskriftartikel hävdade att homeopatin var en kulturfaktor att räkna med även i Sverige. Motståndarna inom läkarkåren kunde inte hävda att skolmedicin alltid var effektivare än ”kvacksalveri”, och inflytelserika läkare menade, att ”när vetenskapen fallerade, skulle inte den beprövade erfarenheten förkastas”. Detta innebar en viss förskjutning av perspektivet, från läkarens och vetenskapens mot den sjukes och handikappades.

I och med den sociala ingenjörskonst som Axel Höjer, generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1935-1952, introducerade och som successivt genomfördes under 1940- till 60-talen togs emellertid ett halvt steg bakåt: nu prioriterades klart ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, med sjukhusanknuten sjukvård, men begränsades alternativa läkemetoder som homeopati. Under Höjers tid och närmast därefter gjordes från regeringshåll tre försök att förbjuda försäljning av homeopatiska medel, dock utan att få medhåll av Riksdagen. I samband med fortsatta utredningar av ”kvacksalveriet” kartlades dess omfattning, och vid mitten av 1950-talet beräknades 497 ”kvacksalvare”, varav 305 homeopater, verka i landet. Beträffande homeopaterna uppgavs praktikens omfattning vara ”stor” för 50, ”måttlig” för 18 och ”ringa” för 21. Ingen uppgift lämnades för de övriga 216.

En ny lag gällande från 1961 innebar några förändringar för den obehöriga verksamheten i förvärvssyfte på hälso- och sjukvårdens område, bl.a. att barn under åtta år inte får behandlas och att behandling inte får ges utan förutgående personlig undersökning. Detta läge har sedan i huvudsak blivit bestående trots ytterligare utredningar, bl.a. den parlamentariska s.k. alternativmedicinkommitténs 1989, där begreppet ”kvacksalveri” utmönstrades och ersattes med ”alternativmedicinsk verksamhet”, och ny lag från 1999.

Även om den svenska läkarkåren inom sig rymmer olika meningar, har den officiellt alltid tillbakavisat den pragmatiska riktning, som företräds av många utländska läkare och som bedömer en medicinsk metods värde efter den erfarenhet som finns av den. Man har istället hållit fast vid vissa normer för ”vetenskaplighet”, innebärande ett naturvetenskapligt synsätt.

Frånvaron av homeopatiutbildning inom läkarstudierna eller som komplettering till dem har medfört att svenska homeopater helt utbildas i privata skolor. Genom att homeopatin inte är officiellt erkänd som medicinsk metod, är patienten inte berättigad till ersättning från Försäkringskassan. För närvarande torde närmare tusentalet utbildade homeopater finnas i Sverige, och man bedömer att bortåt hundra tusen svenskar använder sig av homeopatiska medel.

För svenska homeopater (liksom för andra utövare av alternativa terapier) gäller fortfarande de restriktioner som angivits ovan för behandling mot ersättning, d.v.s. att vissa sjukdomar inte alls får behandlas, inte heller barn under åtta år. Den senare begränsningen är Sverige ensam om inom EU, och den innebär ett negligerande av internationella, mycket goda erfarenheter av alternativmedicinsk, inte minst homeopatisk, behandling av barn.

För svenska läkare och övrig legitimerad sjukvårdspersonal är det till följd av svenska myndigheters ovan påtalade avvikelser från EU-direktiven i praktiken förbjudet att ordinera homeopatiska medel, även om detta skulle ske komplementärt och på patientens önskan. I flera fall har legitimerad svensk sjukvårdspersonal fråntagits sina legitimationer eller bestraffats på annat sätt.

Homeopatiska medel klassificeras som läkemedel och står under Läkemedelsverkets tillsyn. Från den 1 maj 2011 krävs att alla homeopatiska medel som försäljs i Sverige har godkänts och registrerats av Läkemedelsverket. Ansökan om godkännande och registrering skall inges av tillverkare eller importör för varje medel för sig. Registreringen är avgiftsbelagd och skulle för att omfatta alla kända och brukade medel innebära en mycket stor utgift, omöjlig att täcka vid försäljning på en så liten marknad som den svenska. Registrering är därför ekonomiskt inte motiverbar annat än för medel, som kan beräknas få relativt stor avsättning.

F.n. utgör de registrerade medlens antal endast en liten del av det totala antal medel som modern homeopati använder sig av, vilket innebär att svenska homeopater – och därmed svenska patienter – har tillgång till bara ett mycket begränsat sortiment. I flera andra EU-länder är denna andel betydligt större, trots att den även där sjunkit mycket under de senaste femton åren. Anledningen till skillnaden i utbud i olika länder inom EU är att äldre, skiljaktig lagstiftning fortfarande består. För svensk del gäller, att godkännande och registrering i annat EU-land inte är tillfyllest för godkännande och registrering här. Reglerna medger dock att patienten för eget bruk (under ett år) kan importera medel per post från annat EES-land, om medlet är registrerat både där och i Sverige, och vid resa från landet, även om medlet inte är registrerat här.

Trots att homeopatiska medel registreras som läkemedel får indikationer inte anges på läkemedelsförpackningarna eller i samband med försäljning. Medlen får fritt säljas i detaljhandeln.

Sammantaget innebär lagstiftning och regelverk för homeopatiska läkemedel och utövning av homeopati i Sverige så svåra restriktioner, att betydande ändringar måste genomföras mycket snart för att inte homeopatin skall förlora sin plats bland de väl kända alternativa och kompletterande läkemetoder, som en progressiv hälso- och sjukvård skulle kunna erbjuda alla medborgare. Om en reform uteblir eller fördröjs kommer Sverige ensamt att falla ur den bild av förståelse för homeopatins värde som EU och världen i övrigt visar upp.
Svenska Föreningen för Vetenskapllig Homeopati

Kommentera